Jag och ett gymkort

I somras bestämde jag mig för att börja simma. Sagt och plaskat. I tre månader har jag nu hållit fast i denna vana, oceaner av tid för att vara mig. Har konstaterat att simning passar mig.

Nu höjer jag ribban och sen igår är jag med gymkort, simning ingår. Sonens flickvän jobbar på det här gymmet och har lovat att visa mig, peppa mig och att jag inte alls är ett hopplöst träningsfall. Eller hopplös och hopplös, jag är en träningsperiodare. Nu är det tänkt att perioden ska vara ett år. Ett år! Hur svårt ska det vara??? Till saken hör att två av kidsen och några av mina kompisar också tränar här så jag tänker att peppen kommer lite av sig självt.

Målet då? Att ha mindre värk och att bli starkare. Mota  benskörheten i grind, hålla klimakteriekilona i schack och så sägs det ju att man blir piggare! Träning, sjunga i kör och vara med i en pysseljunta. Det tar sig med må-bra-aktiviteterna! För att inte glömma fredagsfrukostarna med kollega efter simningen. Kan varmt rekommenderas, jag är glad hela dagen!