En fredag med grus i dojan

En helg står för dörren. Hurra. Det ska umgås och sjungas, sovas på hotell och bara vara. Because I’m worth it. Ja. Jag gör. Lever på. Men ibland orkar jag inte. Skräcken för döden slår klorna i mig och jag faller handlöst ned i en djup rädslobrunn. Förlamande. En stund. Sen tänker jag ut nya strategier, nya planer, nya försök och jag bara önskar, ber till högre makter att det ska hålla hela vägen. Och lever på igen. Det enda att göra. Vill att nån ska säga att det kommer att ordna sig. Typ Gud eller så. Det kommer att ta tid att återhämta sig, för alla. Tid är bra. Mer tid! Man vill att det ska gå snabbt bara. Acceptans. Något att öva på! Måste öva eftersom inget annat finns. 

Om en liten strax ska jag och Cina-bilen åka till Stockholm och Stora Systern. Tanka närhet, dricka bubbel och kolla in Idol ikväll. Ladda för resten av helgen. Det är så man gör. Man gör!