Varför man bloggar från bilen

Idag blev det en orolig start på dagen. Sonens handledare är sjuk och kommer vara borta ett tag. Sonen gick i baklås, dök inte upp på jobbet och chefen ringde min rumskompis på jobbet (hon är gift med handledaren) som meddelade mig. 100 likadana morgnar förut sköljde igenom mitt system på en halv sekund och jag blev svettig och stressad. Ringde sonen. 0 svar. Ringde flickvännen. 0 svar. Så jag åkte dit, bankade på rutan och kom in. Eeeeh. Vad säger man då??? Min autopilot hade dragit igång och nä, jag tänkte väl inte förnuftigt direkt mer än att han ju måste till jobbet. Efter lite lirkande och lugn takt ( gissa om svårt ....) kom han upp. Ångesten släppte och jag skjutsade honom till bygget där han skulle vara. På en speedwaybana. Höll på att köra fel och hamna på själva banan men hejdade mig, det hade ju inte blivit så bra: ”galen morsa kör runt på banan”. Nåväl. Puss och kram och off han for. Sen åkte jag och jobbade. Fast först grinade jag lite i bilen. För att det känns så svårt ibland och jag är rädd att han ska bli av med jobbet, för att han mår så dåligt emellanåt. På eftermiddagen var jag hos sjukgymnasten och tränade balans, både fysisk och psykisk. Passade bra med balansträning eftersom båda mina lampor på bilen gått sönder och det var YTTERST pillemariskt att byta lampor på min bil. Varför ska de sitta så illa??? Tre brutna naglar senare och en tålamodsmuskel på bristningsgränsen åkte jag till gymet och tränade core så jag nästan svimmade. Så varför bloggar jag från bilen då???? För att jag är inparkerad. Häpp. En stor Mercedes och en stor annan svart bil har nästan klättrat upp på min så, här sitter jag! Ägaren till en cykelaffär här bredvid vet vems den ena bilen är så förhoppningsvis är assistans på väg. Och jag andas vara lugnt och fint.

Ja, det var väl en helt vanlig onsdag i mitt liv. Varken mer eller mindre. I morgon har jag lönesamtal del 2. Resultatet. Spänningen är olidlig!