Hemma och två spår i hjärtat

Jag har varit hemma i tre dagar. Resan, 630 mil på hoj, har gått bra och vi har sett fantastiska ställen. Vi har förundrats, svettats, åkt vilse, tjafsat, skrattat och gråtit (i alla fall jag), hänförts och gråtit lite till (i alla fall jag), tittat på fotboll, solat, badat, funderat och diskuterat, läst kartor och hittat, legat uthällda på klippor och letat efter ”djur i molnen” och tusen andra saker. Ett äventyr att minnas. En utmaning som jag är glad över, att våga, att kunna och orka.

En ny erfarenhet är att känna av värmesvallningar i 38 graders värme. Jag menar, det är varmt utifrån men när själva kroppstermostaten går bananas inifrån samtidigt blir det lite .... varmt. DET kunde ingen ac i världen rå på! Milde himmel, när slutar det???? 

Mitt i resan nåddes jag av ett sorgligt besked hemifrån, någon som stått mig och barnen väldigt nära, gick bort. Livet tar små skutt och så är allt oåterkalleligt förändrat. Att ha ledsna ungdomar 200 mil bort är svårt. Mammahjärtat vill vara nära, trösta och hålla om men det ser ju inte alltid ut och  tack och lov då för mobiler, sms och chatt. Vi såg till att alla hade någon hos sig vid beskedet och i Wien satt Hjärtat och höll om mig medan fulgråten tog sig ut. Sorg gör ont på riktigt. 

Semestern fortsatte och jag med två spår i hjärtat. Ett där glad-Cina tog sig an äventyr och dagarna och ett annat där ledsenheten letade sig fram då och då. Det finns ju ingen manual för sorg, inget rätt eller fel, den behöver vaggas när den pockar på. Det gjorde vi i Wiens parker, vid fontänerna, statyerna och cafeérna. 

Hemma. Har tvättat, sorterat post, rensat ogräs, badat med Lilla N, firat lilla Ns treårsdag,, tvättat bilen och sånt som behöver pysslas om. Ett bad själv på en strand med bok, guldstund!  Ikväll vankas grillafton hemma hos Hjärtat och hans ungdomar, en vecka kvar på semestern!