När adrenalinet kickar in

Denna morgon började som en mormorsmorgon. Lilla N och jag kamperade från arla stund då Största Systern begav sig till Stockholm för sista manglingen på restauranglärarlinjen. På fredag är hon klar. Hurra!

Efter dagislämningen hettade det till då sonens handledare, sambo och Hjärtat ungefär samtidigt aviserade att ”ingen son på jobbet idag”. Nähä. Handledaren levererade grejer till Hjärtats arbete så det var så han fick veta det. 

Nähä. Jaha. Vad skulle JAG göra då????

Åratal av problemlösning kickade igång automatiskt och tio minuter senare stod jag vid sonens säng, lirkade, pratade, föreslog strategier och en anings motvilligt fast villigt hängde han med svängarna. Ett samtal senare kom handledaren och hämtade sonen och iväg på jobb åkte de. Sambon kunde återgå till studierna, Hjärtat informerades och märkte det på riktigt då mer grejer skulle levereras till hans jobb. Och jag. Jag grät en skvätt på väg till jobbet, torkade tårarna, var ändå glad över att han kom iväg och överbryggade en svårighet och tja. Jag funkar visst bäst under press. Dirigerar och tänker ut automatiskt.

Sen gick jag och lunchgympade med onda armen men låtsades inte om den. Jo, jag har jobbat också. Ätit pannkakor. När saker och ting tjorvar blir jag alltid sugen på pannkakor. Med äppelmos. Nu är jag trött.