Tankar vid en flod. Nåja. En å.

I morse hade jag tid hos gynekologen för att för andra gången i mitt 56-åriga liv sätta in en hormonspiral. Den första ramlade ut så fort jag reste mig ur gynstolen (nåja, jag hann hem ...) men det är väl kanske sånt som kan hända ett par veckor efter man fött sitt fjärde barn. Jag har i alla fall varit spiralfri sedan dess och hade därför också glömt hur satans ont och obehagligt det där gyn-besöket kan vara.

Nu är det emellertid gjort och med den på plats och upptrappning av östrogen-dusch på armen så blir jag väl nu som vanligt igen??

Det var i alla fall det jag tänkte på när jag gick en promenad längs ån efteråt innan jag drog till jobbet. Längtan efter sval panna, lugnt och jämt humör och bara .... mig själv.

Efter jobbet lämnade jag in bilen för att slippa vara på verkstaden klockan 07:00 i morgon bitti. Tänkte sen gå hem men ångrade mig då verkstan ligger mitt i ett industriområde, gångvägen mot hemma går sen genom enslig plats bakom bussgaragen innan man går över ån. För första gången tvekade jag att gå hem. Ljust men kväll. Ensam? Näe. För ensligt. Jag ringde efter Lilla Systern med sambo som så gärna kom och skjutsade hem mig. Vi mellanlandade vid ett köpcenter där jag bjöd på pizza som tack för hjälpen. Det var mysigt att umgås med dem såklart men anledningen till att jag inte ville gå själv är inte lika mysig. Det stör mig. Jag vill inte vara rädd.