Humor, svårigheter, kaffe och en räkmacka

I veckan träffade jag sonens resurslärare från grundskolan som jag så småningom kom att bli en mycket god vän med. Hon kom in i våra liv när han började åk 6, på en skola med pedagogisk inriktning för barn med neuropsykiatriska funktionshinder.

Den skolan räddade inte bara sonen utan hela familjens mentala hälsa även om sonen inte till en början var lika övertygad. Så klart. En tonåring to be. Men. Sakta men säkert började han erövra tillvaron och även om han varit i de djupaste av dalar emellanåt därefter så har han alltid kämpat sig tillbaka. Mycket tack vare de verktyg, den förståelse och stöttning som denna lärare planterade. En lärare i matte och NA och bara en av de finaste människor jag vet. Som har  förståelse, empati, ödmjukhet och värme i ett enda stort paket där snöret, det fina röda sidenbandet, är humor, nyfikenhet och en enorm tilltro till alla elevers egna kapacitet, styrka och kraft. Det gäller ”bara” att fånga dem där de är. 

Just i veckan träffades vi efter ett låååååååångt uppehåll. Vad det berott på redde vi ut över en kopp kaffe med räkmacka därtill:  suicidförsök, psykisk ohälsa, psykiatrisk vård,  jobb så in i norden, nya kollegor som börjar och slutar, alla-kidsen-har-nu-flyttat, en hjärntumör med operation med efterföljande lång rehabilitering och ett sålt radhus senare och en hel del därtill så var det helt enkelt dags. Två år på två timmar.

What???

Med vissa människor är det bara så där. Man möts, det går inte att bara gå förbi då något talar till en utan ord. Tror det förklaras bäst som samhörighet och att man ”klickar”. .  

Så man möts och allt stämmer, träffas då och då. Så händer det saker och det kan en dag, tio, hundra, sexhundra dagar och så möts man igen och tar upp tråden där man var sist. Tror det kan benämnas tillit och djup vänskap i hjärtat? 

Jag är så glad  och tacksam över att få uppleva just detta.

Och kanske chockade vi någon för vi satt vid cafébordet och tittade på mobilbilder av röntgenbilder med hennes hjärna med en tumör mitt i. En na-lärare och en f d undersköterska som kom att diskutera hur tumören suttit, växt och tagits borts. Antal agraffer (stygn) efter operation, sågning av skallben och ......  

Dagens känsla är .... tacksamhet!