Kolsyrearmar och bottenkänning

Allt har ett pris. Den här våren till exempel av en hel hög olika anledningar. Vaknade i helgen med kolsyrearmar, ledvärk, migrän och tja, trött bortom trött. Har alltså dragit över min batterigröns fast jag trodde att jag hade koll på läget. Någonstans på vägen har jag missat något och blev först väldigt ledsen över det. Sen blev jag beslutsam och hänt har hänt och vad gör jag nu?

Time-out.

Har sagt ifrån allt förutom en körkonsert i en pampig kyrka, äggmackefika med mamma, lunch vid en brygga och gos med Lilla N.

Harmotat katastroftankar hos min sjukgymnast, denna pärla som ordnade en akuttid. Basal kroppskännedom som jag tränat i många år men ibland behövs lite mer guidning. Hon är bäst! På väg från sjukgymnasten som finns mitt i stan, höll jag på att krocka med en älg. Ja. Mitt i stan. Ett par sekunder tvivlade jag starkt på mitt förstånd ska villigt erkännas men nej, en stressad älg kom farande mitt i city. Jag hann stanna med ett par centimeter till godo och sen åkte jag hem och stirrade i taket. Orkar inte med sånt där. Har inte en aning om vad som hände med älgen men hoppas den fick hjälp. Eeeh. Hur man nu hjälper en vilsen, stressad älg. 

Idag kommer en kollega för att äta lunch och har med sig det. De har varit med förr, mina pärlor till kollegor. Hör av sig, kommer, stöttar, peppar och bara finns. Bästa!

Jag behöver bara hinna i fatt mig själv. Göres bäst idag under stora trädet på ytte-pyttetonten.