Ibland lönar det sig att bli lite arg

På eftermiddagen idag rann sinnet på mig angående vårt kök och tre samtal senare har jag nu fått löfte från högsta ort att det ska stå hantverkare utanför vår dörr klockan 07.00 i morgon bitti. 

En av dem ringde lite senare och frågade om vad för slags isolering det är under golvet, är bjälklaget av betong eller trä och om jag tror att det finns kol i botten av det hela. Som isolering????

Eeeh. Om jag nu hade varit intresserad av sånt hade jag kanske blivit snickare eller nåt.

Men på fråga A var svaret ”inte en aning”.

På fråga B ”jag antar trä eftersom huset är uppfört 1898, tror inte det var så modernt med betong då men vad vet jag”???. På fråga C var svaret återigen ”inte en aning” med påföljande kommentar från killen i andra änden:

”Ja, för OM det är kol blir ju allt svart när vi river”.

Eeeeh. Igen. Men det låter ju (förlåt mamma, jävligt) lovande. Om det nu finns en mikroskopisk chans att det finns kol så gör det naturligtvis det för så funkar ju livet liksom. Det som kan skrutta sig, skruttar sig. Och blir svart. Som grädde på moset, lök på laxen och så vidare.

Alltså.

Vi köpte bara ett hus. Ett litet fint rosa hus. Vi tänkte oss flytta in i lugn o ro, njuta lite, ta det lite easy peasy så där. Hasa runt dammen, dricka kaffe och ett och annat glas bubbel. Så. Vad trodde jag? Att det, nä, att NÅGONTING nån enda enstaka liiiiiten gång skulle gå smidigt och lätt. 

Nope.

Men i morgon vet vi. Kommer allt bli svart vid rivningen? Går det att fixa överhuvudtaget? Kommer badrummet ramla ned i avgrunden efter köket och kommer de verkligen 07:00??? Spänningen är olidlig. Over and out.