Lagom???

När fyra timmar på jobbet känns som hundra och hjärnan stänger av sig 16 minuter in i ett Skype-möte och jag inte själv fattar vad jag försöker förklara.

Suck.

Men att vara alert ungefär en kvart är väl ett bra betyg??????

Sen kom jag inte på hur jag skulle göra för att logga ur mötet så jag drog helt enkelt ur strömkabeln. Problem solved.

På väg hem från jobbet tog jag sällskap med en kollega till matsalen där vår fritidsförening hade julmarknad. Jag tog lotter och vann en låda Dumle-kolor. Tre timmars middagssömn på det och nu har jag meckat ihop lite julpyssel i en gammal te-burk, härrörande från faderskapet. 

Hade också telefontid med min läkare idag som inte tyckte att jag skulle pressa mig, inte tappa modet för att medicinen inte kickat in än och sova när jag är trött MEN aktivera mig så mycket jag orkar. Han sa något mer men det minns jag inte. Han avslutade med att säga att jag ska ringa vårdcentralen för att boka ny telefontid nästa torsdag. Då började jag gråta. 

”Det orkar inte jag” för det känns som att jag faktiskt inte gör det och jag hade ju doktorn i luren. Det kan han göra!

”Jo, du ringer bara .....”

”Nej, DU klickar på väntelistan och bokar in mig”.

Och så pratade vi om det. Vad som hände precis. Att jag får råd att ta hjälp. Att jag säger ”hjälp mig” och då får jag rådet att fixa det själv. För att ”man” vet att jag kan. Så klart jag kan! Men just nu orkar jag inte.

”Jag tror jag lärde mig något” sa doktorn och jag sa att jag inte kunde prata mer för jag är så trött.

Kanske lite tidigt att lägga sig 18.30??

Men å andra sidan är planen att simma i morgon bitti. En guldstund. Tarvar vila för att få upp i ottan. 

Over and out.

Tisdagsord

Tisdag. Den sista i november. Inget bad idag, åkte direkt hem. Grått. As usual. När får man säga något annat?

Att reda sig

Jag jobbade idag. Fyra timmar (räckte till) och ska jobba halvtid i två veckor. Det var motigt att komma iväg och jag kom inte ihåg mitt lösenord till datorn (lyllo mig som jobbar på IT-avdelningen) men fick hjälp direkt. Sen satt jag där med 224 olästa mail, hur och vad gör man????
Huvudet är inte riktigt med. Än. En kollega kom in och gav mig en kram, många stack in huvudet och önskade mig välkommen tillbaka så efter en stund lättade trycket i bröstet i alla fall.
Jag hade matlåda med mig, åt lunch och sen åkte jag till badhuset. Simmade, bastade och åkte hem. Det var vad den här donnan förmådde idag. Bra jobbat säger jag till mig själv! En måndag dessutom!

Söndagsångest

I morgon ska jag börja jobba igen. Då är socialstyrelsens reglemente följt till punkt och pricka för sjukskrivning av diagnos ”Måttlig depression” och det är bara att pallra sig iväg. 

Det är ju ”så bra” att aktivera och socialisera sig, känna att man gör nytta och är lönsam. Man kan ju inte bara gå och dra benen efter sig. Som om man väljer att vara lat med en depression.

Är jag gladare? Not.

Är jag friskare? Not. Är inte ens säker på vad ”frisk” är i det här sammanhanget.

Är jag piggare? Absolut not.

Sover jag bättre? Tyvärr not.

Känner jag av biverkningar av medicin? Ja. Men det är ingen sjukdom och ingen förmildrande omständighet.

Har jag söndagsångest inför morgondagen? Ja. 

På västfronten intet nytt

Dagarna går. Upprätthåller någon slags rutin. För att ”..det är bra att komma upp och ibland iväg på någon aktivitet”.

Yes. I know. Har varit ett par dagar i Stockholm hos Stora Systern. Miljöombyte. Slippa tankar och funderingar på kök och stök. Det gjorde mig gott. Gott att bli ompysslad, liksom inlindad i kärleksbomull och tanka energi i egen takt.

Nu är jag hemma igen, i det lilla rosa huset. Boostar med ljusslingor, smoothisar med grönt och frukt, sover, promenerar, tittar på The Crown och jobbar på att hålla oro och ångest stången. Det tar energi. 

Antidepressiva kan göra att man först mår sämre innan man mår bättre. Där är jag. Vill bara sova, sova och sova. 

I morgon har väderappen lovet lite sol igen. Hoppas den har rätt! 

Snigelfart och TID

Allt jag gör går sakta nu. I snigelfart. Jag vet att en del i min omgivning tycker att jag alltid är i snigelfart och ja, jag kan gå i sakta mak men i mitt huvud! Racerfart. Alltid ett, två steg före i tankarna. 

Nu är det mest luddigt i huvudet. Glömmer namn, vad jag ska göra, vad jag sagt för fem minuter sen och upprepar mig.   Tid. Jag har tid att tänka färdigt en tanke nu. En i taget. Om jag minns den ... ibland är det en otäck känsla, som att befinna sig i ett svävande vaccum och jag blir ledsen. Ledsen för att det är så uppenbart att hjärnan är så trött. Att återhämtningen mellan varven inte var tillräcklig. Övar på acceptans för situationen. Att vara snäll mot mig. 

Har också konstaterat att jag passar in i november - håret är lika grått som vädret. En matchning. Alltid något! 

Mitt i november

Sjukskriven. För att det inte gick längre. För att kroppen säger ifrån och jag lyssnar. För att oro och ångest förlamar och tröttheten. Den här förbannade tröttheten, som våt, grå fettvadd lindar den sig runt mig.

Ja, jag har verktyg som sjukgymnasten, andningsövningar, promenader och näringsrik mat. Antidepressiv medicin. Okey’rå. Jag provar igen för jag orkar inte må så här.

Gör sånt JAG tycker om och orkar med. Övar på att säga ”jag vill ...” UTAN att fråga vad andra vill och behöver först. Livslångt lärande.

Min läkare är optimistisk och säger att det ”här ska vi fixa”. Vilka vi???? JAG ska se till att jag lever mitt bästa.

Ibland behöver jag pausa bara. För att det är tröttsamt att leva utan filter och jag behöver återhämtning. Gas och broms. En del gör det i balans. Jag gör det lite mer yvigt. Tydligen.

Novembergrått förresten. Det är ju väldigt grått! 

Väggkänning

Timeout är tagen. Ihopsamling pågår, sömnskola, promenader och ännu mera sömn. Ledvärk from hell som alltid vid mina downs. Kolsyrearmar.

Tack och lov skiner solen. 

Hjärtat tapetserar, jag flyr till mamma. Riktiga landet, tyst, lugnt, mamma-klappar och mamma-mat. Man blir visst aldrig för gammal för det?!

Det här med sömn

Söndag. Tar det easy peasy och försöker varva ned. Den inre motorn går i 110, det kryper och rasslar i kroppen. Tänker att det nu är lugnt på hemmafronten med bara lite småfix. I tre månader har vi levt med ett ständigt stresspåslag och jag som har det lite körigt på jobbet också, har inte haft lugn någonstans.

Det sätter sina spår.

En skogspromenad, en smoothie, fruktsallad, grönt te med citrus, en bra film under en filt i soffan. Återhämtning. 

Sover så illa. Det är verkligen störigt. Längtar efter en hel natts sömn, vakna utvilad. Men det verkar inte som jag får till det, är det åldern????

Hur svårt kan det va’???

De väggar som målaren ratade att ta sig an, har vi nu gett oss på själva. 

Wish us luck!

Det skar sig direkt. Inte med väggarna utan om vem som ska vara arbetsledare. Två målarmästare i hushållet är en för mycket. Den ena är därför nu förpassad till garaget. Det är inte jag.

Spackla två väggar och förlimma resten. Hur svårt kan det vara?