Hejdå 2019

Årets sista dag. Summa summarum. Även detta år omtumlande, höga berg och djupa dalar. När blir det lugnt? Blir det lugnt? Vad är lugn?

Januari: Migränanfallen fortsätter i oförminskad styrka. Största Systern blir klar med sin examen till restauranglärare och vi hippar och hurrar för henne. Hjärtat och jag går på revy, på konsert och tar med Lilla N på julgransplundring. Sonen ska börja jobba men dippar tillfälligt. Med stödåtgärder kommer han igång så småningom.

Jag går en projektledarnas genom jobbet. Med övernattning. Oroar nästan ihjäl mig innan men jag fixar det. Jag är in i döden trött. 

Februari: Jobbar, simmar. Går på husvisning. Skrotar Cina-bilen, har fyra migränanfall inom loppet en vecka, ringer desperat till läkare och får äntligen förebyggande medicin mot min migrän , betablockerare. Börjar i KBT-terapi.

Sonen spårar ur. Alkohol. Har självmedicinerat utöver den vanliga medicindosen och det blir inte så bra. Milt uttryckt. Han flyttar tillfälligt hem till radhuset, börjar behandling och går med i AA. Jag avslutar projektledarutbildningen och är in i döden trött. Sonen fyller 23, vi firar i radhuset. Hjärtat och jag bokar hus i Kroatien till sommaren och konstaterar att vi får åka bil för att Hjärtats höft krånglar. 

Mars:  Jobbar men börjar trivas allt sämre. Fortsätter ned terapi och sjukgymnastik. Simmar och barnvaktar Lilla N. Sonen flyttar hem till sig och sambon igen. Känner mig ledsen, nere och trött. Ovanligt? Not.

April: Hittar ett hus, ett litet rosa hus på Hemnet. Åker tåg till Köpenhamn och firar påsk med Hjärtat. Lovely! 

Går en kurs till med jobbet: ”Praktiskt ledarskap”. Målar trappan i radhuset. Migrän och kolsyrearmar. Går på husvisning när vi kommer hem från Köpenhamn och gillar det vi ser. Vi firar Största Systerns 32-årsdag. Sonen börjar jobba igen och kämpar på. Nykter. 

Maj: Vi budar på huset, vilken pärs, och det blir vårt. Vi har ett hus. Vi ska bli sambo. Tokrenoverar radhuset och lägger ut det till försäljning. No mercy. Nya tider och jag har migrän. Börjar rensa och packa. 

Juni: Radhuset säljs, kontrakt skrivs. Hjärtat säljer sitt hus lite senare. Jag stylar det inför visningen samtidigt som jag jobbar som en dåre inför semestern. Vi firar midsommar hemma hos Hjärtat. Planer har fått ändras. I stället för fyra veckors bil-semester hittar jag två flygbiljetter  som  passar i tid när andra huskontraktet skrivits. Vi drar. Landar i Split, hämtar hyrbil och tar oss till Brac och Bol. 

Min migrän börjar sakta avta, halverar antalet anfall på fyra veckor. Skönt men ovant. Går liksom och väntar ....

Juli: Vi har det lugnt och skönt i Bol. Jag glömde dock att boka returbiljett så när vi ska hem finns det inga biljetter på en vecka. Högsäsong på en ö. Vad tänkte jag med??? Hittar plats på en fraktfärja till Makarska och vi kör som tokar till färjeläget. Vi hinner med 0 marginal och på andra sidan får vi en makalös tur genom hela Makarska rivieran. Avslutar semestern med ett par dagar i Ogruk Gornji utanför Trogir. Ett favoritställe. Hemma igen firar vi Lilla Ns 4-årsdag. Moster är på besök från USA, jag packar, rensar, kastar och tömmer radhuset. Åker 1000 vändor till soptippen och återvinning. Hjärtats höft krånglar allt mer.

29 juli, två dagar innan vi tar över det lilla rosa huset, ringer säljarna och berättar att det uppdagats en vattenläcka i köket. Omfattning okänd men det är blött. Väldigt blött. Jag blir jätteledsen. 

Augusti: 1 augusti får vi nycklarna till huset. Köket är besiktigat och det har beslutats att väggar och golv ska rivas. Det var en större skada än befarat. 3 augusti går flyttlasset, den logistiken går inte att rubba på. Flyttkillarna får ställa 15 kökskartonger i annat rum .... Hjärtat och jag gör så gott vi kan, håller humöret uppe. Möblerna till övervåningen får vi ta genom sovrumsfönstret p g a för trång trappa. Vi har inget vatten i köket, diskar och tar vatten i badrummet. När köket rivs helt kokar vi mat på platta i ute rummet och mikrar. Äter ute. Hjärtat kan knappt gå p g a höften. Så fint att vi köpte ett projekt då, med sovrum på ovanvåning och smal, brant trappa upp. Obs. Ironi.

I det nu tomma radhuset blir det läckage i köksförrådet, en ventil till någon varmvattenmojäng ger upp. Jag flippar nästa ur men det går ju att åtgärda.

Min mamma blir plötsligt väldigt sjuk, värk och helt kraftlös. På två veckor är hon nästan helt sängliggande från att ha varit en ovanligt pigg 76-åring. Åker ut och in på akuten, ordineras Alvedon. Min migrän hålls i schack. Medicinen hjälper.

Vi har tre hus. 

September: Jag lämnar över radhuset till nya ägarna. Köket i rosa huset är rivet ner till grunden. Torkfläkt går dygnet runt. Kartonger överallt. Vi är mest i vårt fina uterum. Hjärtat sjukskrivs och tar sig inte längre någonstans. Mamma blir sämre och jag är rädd han hon inte ska klara detta. Fortfarande ingen diagnos. Jag är in i döden trött och orolig. 

Vi har bara två hus igen.  

Oktober: Hjärtat blir av med sitt gamla hus. Allt går på tomgång, torkfläkten surrar, det blir översvämning i källaren, en takplåt på skorstenen på uthuset kommer ur läge och det börjar regna in på loftet. I slutet av månaden är alla kvarvarande väggar i köket torra och återuppbyggnaden av köket kan börja. 

En vän till mig får jobb som kyrkoherde i Stallarholmens församling, jag och Kyrktanterna är med på installationen. Högtidligt och pampigt. 

Syrran och jag går bananas med mammas vårdcentralen och akuten och plötsligt tas det på allvar när hon får bäras in och hon inte kan prata p g a trötthet och orkeslöshet. Det ställs en diagnos: muskelreumatism och hon får höga doser kortison. På tre! dagar börjar hon likna sig själv igen. Lilla mamma. Nio veckors helvete för henne är över.

Hjärtat kommer till slut till en sjukgymnast som lyssnar och tar hans onda höft på allvar. Men han kan gå max 30 meter. Jag får tillbaka migränen, inte i samma omfattning som tidigare och inte lika våldsamt men ont gör det. Bekymmersamt är ordet.

Vi har nu bara ett hus! Hurra!

November: Köket blir klart och superfint. Huset är vårt på riktigt. Det är känslan när hantverkarna lämnar oss. Jag och Bästa väninnan går och ser Mia Skäringer på Globen. ”No morse fucks to give”. Spenderar sen några sköna dagar hos Stora Systern. Sonen mår dåligt och blir inlagd. Jag brakar rätt ned i en depression, blir sjukskriven och vill bara sova. Hjärtat får kortisonspruta i höften, ny medicin och en vecka senare kan vi gå vår första promenad på fem månader, 500 meter. Det finns hopp igen. 

December: Jag jobbar halvtid. Det går sådär. Tar ut semester och komptid och är långledig över jul- och nyårshelgerna. Stora och Lilla Systern firar sina födelsedagar hos oss i rosa huset första advent. Det kommer snö, så fint, vi dricker glögg i ute-rummet med alla gäster. Tänder ljus och jag är lite happy. Det rosa huset julpyntas och jag börjar äta antidepressiv medicin för att få depp-tåget att vända. 

Vi firar jul hos oss med alla våra kids närvarande någon stund under dagen. Det blir en fin och skön jul. Hjärtats höft är något bättre och vi kan gå kortare promenader och han kan sova. 

Sonen jobbar igen och har varit nykter sedan i februari. AA är grejen för honom. Jag är väldigt tacksam för det. 

Så har ett år gått. Skratt, gråt, hopp och förtvivlan. Solen har lyst, det har snöat, regnat och blåst. Nya vägar trampas, något har lämnats, något nytt har kommit. Jag har simmat och gått till min sjukgymnast. När jag skriver detta så känner jag hur ledsen jag varit samtidigt som jag varit glad över så mycket. Ledsen när kidsen mår dåligt, att det är så tjorvigt på jobbet och jag inte ser något alternativ, trött på att vara så trött och ha så ont i huvudet. Och så glad och stolt över kidsen, Lilla N, vårt fina hus, att vara sambo och tusen andra saker. Livet liksom. Med det säger jag hejdå till 2019.

Mamma (precis innan hon blev sjuk), moster och jag.

Flaggan i topp på min födelsedag.

Innergården. Med damm.

Mitt dreamteam!


Ännu fler!