När man träffar björnen Baloo

Idag var jag hos min nya terapeut. Jag är något skeptisk men ger honom naturligtvis en chans. En mycket lågmäld, väldigt lång, äldre man som älskar metaforer. Passar ju finfint för mig som tänker i raka banor och fattar bäst när man säger vad man menar utan omskrivningar. Men man kan ju alltid googla efteråt. 

I alla fall. Det blev en timmes gråt-hulkande-snyft inledande samtal och flera gånger sa han att han ”ska lära mig allt han kan” om hur man mår bra och jag kommer bara behöva tre samtal sen är jag klar. Tre timmar. 

Men se där! Kan man få tre samtal på en dag så är det över sen? I mitt stilla sinne tänker jag att det var ju synd att han inte dykt upp tidigare i mitt liv då så hade jag sluppit alla dessa år av inte-må-bra-tider.

Han ställde en massa frågor om vad det betyder att vara ledsen, arg, ständigt på väg och så vidare. Jag svarade fel på alla. 0 rätt alltså. Kanske därför jag är där???

Han sa också att jag är en person som inte tycker om att titta på tv med en godispåse inom räckhåll. What? En av mina bästa grenar. 

Jag fick en fråga avslutningsvis som jag kunde svara på, vad jag helst av allt ville göra resten av dagen.

”Packa en ryggsäck med kaffe och mackor, ge mig ut på någon vandringsled alldeles för mig själv många timmar”. 

Vad jag kommer att göra:

”Torka tårarna, åka till jobbet och göra det jag ska, åka hem klockan fem, äta en macka och sen somna ståendes i ett hörn om jag inte lägger mig ned”.

Frågor på det?

Som sagt. Jag är skeptisk men ger det en chans. 

Ställe jag väldigt gärna skulle vilja vara på: en alptopp till exempel. Med vidunderlig utsikt och alldeles tyst, förutom vinden. Går att stå ut med.