Två dagar innan vi fick nycklarna uppdagades en vattenläcka i köket. Det resulterade i rivning av kök upp till köksskåp samt hela golvet. Det var blött. Snickaren våndades när han satte sågen i över hundra år gamla granplankor men det var inget att göra. Isoleringen var dyngsur och måste bort. Sen torktid, bygga-ihop-tid men lagom till advent var det klart. Köket blev väldigt bra och nu är det gjort!
Under tiden fick Hjärtat skov i sin höftartros och kunde knappt ta sig fram vissa dagar. Långtidssjukskriven.
Strax före jul fick han så äntligen en kortisonspruta och det dämpade det onda. Han kunde börja röra på sig, klä sig själv och bli lite glad. Läkaren ”hittade” även smärtstillande medicin som hjälpte.
Jag blev sjukskriven en månad för utmattningssymptom och började äta antidepressiva igen. Det vände.
Julen förflöt och det var mysigt att fira i nytt hus. Men vi var trötta efter höstens prövningar. Vi hoppades på det nya året, 2020. Då!
Ja. Det gick ju som det gick med det. I januari fick Hjärtat ett njurstensanfall from hell. De är ju ofta det. Hem igen, tillbaka till sjukhuset. Ny medicin, hem igen. Känningar i stort sett varje dag men. Avvakta. Sen kom Corona, världen ställdes upp och ner och operationen sköts upp. Jag jobbade hemma och humöret, tålamodet och orken tröt som hos många andra.
I mitten på juli opererades så Hjärtats njursten bort och är nu smärtfri från det, äntligen.
Ja. Så där, ungefär och lite till har detta första år förflutit.
Så. Ja. En kris seglade upp. Sjuårskrisen???? Inte en aning.
Nu har vi reflekterat och bestämt oss för att gå vidare. Det låter ju jäkligt präktigt, jag vet. Enkelt? Inte på något vis. Det kostar på att granska sina egna tillkortakommanden och erkänna att man kanske inte alltid är den mest samarbetsvilliga pinglan i världshistorien. Eller den trevligaste när frustration och tvivel smyger sig på.
”Var detta allt”?
Vice versa för Hjärtat.
Nu är jag tämligen övertygad om att vi inte är de enda som svajat när det är svårt. Det är ingen underdrift att säga att svårigheter tär på en. Man har olika sätt att tackla det och så ska man någonstans hitta en gemensam väg. Ibland går det fort och lätt, ibland tar det längre tid och är lite svajigt. Ibland går det inte alls.
Men. Inte att förglömma! Det Lilla Rosa huset med sin charm, den fina gården och trädgården. Det går inte att låta bli att nypa sig själv i armen. Vilket ställe vi hittade. Uthus till Hjärtat, trädgård och uterum till mig!
Dagen till ära har sonen dessutom bidragit med en present: en guldfisk i dammen!
Jag vaknade till ett meddelande: ”titta i dammen”.
Tassade ut över gräsmattan till dammen och där simmade den!
Så, idag har vi konstaterat att vi klarat vårt första, helt klart lite svajiga år och önskat varandra ett Gott Nytt år. Varv två är inlett, flaggan hissad och en skål är utbringad.
En gör så gott man kan helt enkelt!
Inte konstigt det krisar lite när det hänt så mycket. Men ni tog er igenom det! Det är jag glad för. Det går ju upp och ner. Ni är inte vana att vara sambos på heltid heller. Tyvärr är det väl så för oss alla, vi har inte bara goda sidor🙄även om man helst vill tro det.
SvaraRaderaHeja er och Grattis! Var rädda om er! Kram.