När man tackar livet

Idag åkte jag förbi sonen för att hämta bingolotter till uppesittarkvällen. Vi har inte träffats på länge men höll avstånd och hann prata en liten stund. En mycket skön stund och jag åkte därifrån alldeles lugn i mammahjärtat. Han mår bra igen. Efter tio helvetesår känns han stabil, lugn, har landat och har verktyg att ta till när tillvaron darrar till. Snart helt medicinfri, fast jobb, köpt lägenhet, sambo och på väg att ta körkort. Ibland får jag nypa mig i armen, det är sant. Det går bra nu. Och jag bara gråter. Av lättnad att oroskrampen äntligen släpper sitt tag och vi har en helt annan relation idag. Vi kan prata öppet om alla hans funderingar och det är skönt. 

Idag sa jag att jag aldrig tvivlat egentligen att han skulle komma på fötter så småningom, att det finns en plats och tid för alla om man bara kan hålla ut och får rätt hjälp.

Som att vissa saker händer med mening fick jag ett par timmar senare reda på att en bekants ungdom tagit livet av sig. Jag började må illa, svettas och det kröp kalla kårar över hela mig. Det helvete de föräldrarna nu går igenom. Så nära att vi varit där. De dagarna for som blixtar i min kropp och jag gick en lång promenad för att kunna andas. 

Ikväll har jag klätt en julgran som står i uterummet. Jag satt en lång stund, tände ljus och ja. Jag tackar livet och önskar jag kunde göra något för den andra familjen.