Våren - vars er’u?

Ja. Våren är ju här men det är ju väldigt kallt tycker jag. -3 inatt. Nu behöver jag ju inte vara utomhus precis då men jag får inte upp värmen inombords. Om vi inte pratar nattetid förstås. Då går den inre termostaten igång med besked. Ur led är värmesystemet både inom- och utomhus.

Jag bär ut och in dahlior och pelargoner morgon och kväll,  pysslar med sticklingar och hurra! Igår skymtade körsbärstomaterna som jag sådde för fem veckor sedan. Jag hade faktiskt gett upp hoppet om dem men, plötsligt händer det: små, små plantor segar sig upp. Men att de ska kunna ge några tomater känns som en utopi i det här läget. Jag lever på hoppet. 

Nu hoppas jag på luktärtorna, en påse har jag förgrott inomhus och en påse har jag sått på friland.

Minsann, det börjar likna en trädgårdsblogg.

Tomater. Vad ska det bli?

När man andas ut

I morgon får Hjärtat sin första vaccindos. Det känns skönt. Jag får vänta ytterligare en vecka eller två men snart så.

Min trötthet och värk sitter fortfarande i, så många knop mer än jobba blir det faktiskt inte. Stillsamma promenader möjligtvis , känner mig som en gammal tant. Ikväll ska jag se säsongsavslutningen på Karl-Fredrik på Österlen, ett program jag inte vill missa. Österlen förresten. Det är ju för himla fint!

Födelsedag

Idag har jag varit mamma i 34 år. Största Systerns födelsedag, vår förstfödda. 

Jisses. Ibland kan jag förundras över att hon vuxit upp till den kloka, varma, unika, roliga, spralliga och alldeles sig själv-människa med två så unga och valhänta föräldrar som hennes pappa och jag var från början. 

Men.

Jag växte i mina mamma-skor, ja, de glappar ju ibland, och även om det inte alltid varit en dans på rosor, tro mig, så har vi en fin relation idag. Hon gillar inte alltid allt jag säger och gör och visar det tydligt, jag är ju mamma gu’bevars, men jag står pall. Jag är så stolt över henne, älskar till månen och tillbaka (som det ens finns några begränsningar) och när hon nu har egna barn så svämmar hjärtat nästan över ibland. 

Idag ska vi fira i huset hon och nya kärleken bor i. Jag ser det från vår uppfart och ibland tittar jag dit och blir varm i magen, det är mysigt att ha dem nära. 

Grattis finaste Största Systern!

Fredag. Finally

En arbetsvecka är slut och jag med. En helt oplanerad helg hägrar och jag tänker att jag bara ska ta hand om mig. Bada, vila, se någon serie och promenera. Sticka ett par varv. 

Förresten fyller Största Systern på söndag. Om vädret tillåter blir det utefika. 

Over and out.

Bakslag

Idag gör aprilväder skäl för namnet. Yrsnö och kallt. Det blir inget eftermiddagsfika i solen ute på gården. Istället huttrar jag inomhus, stortröja på.

Har mått ganska ok tills inatt då jag vaknade igen med migrän. Blev gråtfärdig och är så oändligt trött, tog medicin och slumrade tills klockan ringde. Sov i gästrummet p g a snarkningar, dock inte mina, och det var ju behändigt, vara att svinga benen över sängkanten, ta två kliv och sätta sig på jobbstolen. Närmare än så kan man väl inte ha till jobbet?

En dov huvudvärk dröjer sig kvar. Har lovat upp mig med rester av den vegetariska putten från igår. Supergott. Nya tag inför eftermiddagen!

En måndag

Jobbat, ätit lunch med Största Systern, jobbat, fikat i solen, ridit på kvällskvisten. En måndag som hette duga och nu är jag trött.

Over and out. 

Tankar i mitt huvud

En söndag som går i sockerkakans tecken. Detta underskattade fikabröd. Lite rivet citronskal i smeten, citronzest om man ska vara modern, kokosflingor istället för ströbröd till formen och voilà. En mycket god sockerkaka till kaffet.

Just det här fikat är till Hjärtats äldsta sons ära som vill fira sin 29-årsdag här. Precis som förra födelsedagen. Även då bakade jag sockerkaka och hissade flaggan dagen till ära. Att han ville fira här även i år tar jag som ett tecken på att vi fixade det bra. 

Ett endaste litet aber, coronaviruset, men vi dukar  på grusgången och sitter med avstånd utomhus. Låter bli att kramas och har handsprit till hands. 

I morgon börjar jag jobba igen. Förra veckans migrän med efterföljande dipp och ett ifrågasättande om det är så här det ska vara, ligger kvar i kroppen som ett dovt durrande. Känner mig sorgsen och har svårt med acceptansen, att inte kunna ladda batterierna så mycket som jag vill, denna ständiga värk, migränanfall och känslan av trötthet bortom trött ständigt och jämt. 

Morgnar jag vaknar utvilad är lätträknade.

En veckas frånvaro från det mesta får mig helt sänkt. Fast jag VET att jag har så mycket att glädjas åt och det gör jag, men det här gäller bara det som rör mig, min känsla, min grundstämning. Jag och syrran pratade om det här om dagen och vi konstaterade att i vår släkt är psykisk ohälsa av olika slag ett genomgående drag. Ärftligt? Typiskt jättetroligt, absolut, ja. 

Men vi stretar på. Vår humor är .... helt galen. Man kanske blir sån när tillvaron ställs på sin spets med jämna och ojämna mellanrum.

I en tillvaro där normen är en annan, tempot högt och med inbyggt ”duktighets-syndrom” blir det svårt ibland. När man inte riktigt passar in i normer och mallar, när känslan av att stå utanför är något vi känner väl igen. Vi har varandra. Visst. Men vi lever och verkar var för sig, gör det bästa vi kan. Ibland måste vi pausa och hinna ifatt oss själva. Det beror inte på att vi är lata, vi är stämda i en lägre tonart men är drillade att medverka i en annan stämma. Det är lätt att gå vilse, tappa bort sig själv och inte höra sig själv i allt brus. Vad är viktigt för mig? Vad mår jag bra av? Vad kan jag göra för att må så bra som möjligt? Vem vill jag vara? Vem blir jag i vår samtid? Jobbiga frågor i en värld där yta är allt och fokus är utåt, att höras, synas och armbåga sig fram. 

Acceptansen. För den man är. Med en migränskalle. 

Ut i skogen ska vi gå

En stilla lördag i finväder. Fick med mig Hjärtat ut på en promenad, skogsvägar, fågelsång, lugnt och stilla. En bra start på dagen. Hemma igen bjöd Hjärtat på kaffe ute i solen, grannens lilla O, nästan fyra år, kom över till oss och hängde en stund. Han krattade, sopade, vattnade, klappade katten tills han kände sig nöjd, då klättrade han över gärdesgården till sitt igen. Ett mysigt besök.  

Jag bär pelargoner, uppkomna dahliaknölar och kryddor ut och in varje dag för att härda dem. Lite tidigt ännu att ha dem ute dygnet runt men jisses, vad jag längtar efter det. 

Resten av dagen tänker jag sitta ute i solen, sticka ett par varv, lyssna på ljudbok och helt säkert sova en stund. Skönlördag.

Det här huvudet jag har

Migrändagar. Ledvärk from hell. Igen. Sjukskriven denna vecka för att kunna komma igen. Det enda som tröstar mig är att det går längre och längre mellan gångerna. Alltid något. 

Idag har jag gått en liten promenad med Största Systern som är höggravid. Fem veckor till beräknad födsel. Som vi längtar!  I morgon är det fredag och min ”pensionärsfredag”. Det har väl sällan eller aldrig känts så mycket ”pensionär” som just nu om man med det menar att vara i sakta mak. Sakta och lugnt är den här veckans mantra.

Balans

Igår grävde jag för en ny rabatt. En rabatt mot husgaveln ska flyttas p g a nedslag på besiktningen. Risk för fukt i grunden p g a sprickor. Vi har haft nog av fuktskador in da house så vi gör’t. Flyttar rabatten, lagar sprickorna, fyller på med grus och sten och tada: en torr och lycklig grund. Hoppas vi .....

Jag grävde mot uterummet istället med plats för grus mot väggen. Hoppla hej. Bort med gräsmatta, rötter och småsten. Dit med planteringsjord och kogödsel. Gräva omkring det. Sen blev jag rätt så mör så idag är en dag för promenad, ljudbok, kaffe och stickning. Balans. 

Den rabatt som ska flyttas skymtar i bakgrunden. Stora rosen i mitten får dock vara kvar. Den får dispens. 


Istället för vikter på gymet. Gräsmattebitar väger sin beskärda del.

Syster yster

Lördag. SÅ skönt. Långfrukost framför Nyhetsmorgon, soffhäng med katten på magen och ett två-timmars samtal med min lillasyster. Värmer i hjärtat, vi pratas inte vid så ofta. Men hon är min allrabästaste lilla syster ändå. 

När mönsterstickning blir monsterstickning

Ni vet när man får lite hybris efter framgång och inbillar sig att tillvaron ÄR rosa fluffmoln?

När man för ett ögonblick glömmer den berömda haken och bara strålar sig i glansen och känner sig oövervinnerlig och tänker sig enbart uträtta stordåd från och med nu.

När den känslan infann sig, efter att ha stickat en babyfilt, rätstickning i mjukt ullgarn, borde jag ha nöjt mig. Jag borde konstaterat att för att vara en person som lärde sig sticka på nytt i januari dög detta gott och väl.

Men.

Alltid ett litet ”men”.

Så funkar inte jag.

Oh no. Här växte drömmen fram om andra avancerade alster, en babyfilt i bomullsgarn, så ljuvligt mjukt och lent, regnbågsfärgad. Så råkade jag se ett mönster. Hur svårt kan det vara?

Supersvårt. Hålmönster. Ja. Visst stickar jag hålmönster. Men likt strumpmysterier i tvättmaskiner, har jag upptäckt mask-mysteriet, de bara försvinner eller blir flera utan att jag begriper hur det går till. Det betyder att jag förvisso följer ett mönster men samtidigt skapat ett eget. Lite personligt så där.

Suck.

Vet inte hur många gånger jag räknat till 163, antal maskor det ska var, och det efter ett varv med omslag och ihoptagning inte är 163. Var är den felande maskan??? Har inte en aning.

Ger jag upp?

Finns inte på kartan. Min småländska envishet, tjurskallighet och ett tänjande på tålamodsmuskeln in absurdum, gör att jag fortsätter. Stickar, räknar, repar upp, stickar igen och blir himla glad när det stämmer. Hurra. Rapporterna gick jämt ut. Till nästa varv. What????

Har kanske uppfunnit den perfekta meditationen för mig. Räkna maskor. 

Som störande moment räknas katten och Hjärtat. Den ena vill helst ligga på min mage, nära, och den andra pladdrar oavbrutet om än det ena, än det andra eller så spelas det upp pingismatcher på paddan i soffan bredvid mig.

Jag räknar ”... 143, 144, 145, 14......”

när han hojtar ”... den här spelaren är rankad 103 bäst i världen”.

”103”???

”Var var jag nu igen”???

”1, 2, 3, 4 .......”

Plötsligt händer det

”Men vad hittade jag här????

Tiddelidi tiddeledu, det är ett kvarglömt påskägg ju ......

Snipp snapp snut så var det ägget slut”.. 

Apropå mina skills att äta onyttigt när andan faller på. Fast jag vet att jag inte mår särskilt bra av det. Alls. Och den där andan som faller på en, den skulle man ju vilja slippa.

Det finns säkert någon som säger att man måste ha karaktär och stå emot.

Jag säger att jag måste ha karaktär för att våga tala om att jag faller i sockerträsket ibland trots magont och det s.t.ä.n.d.i.g.a dåliga samvetet. Stå emot. Än det ena än det andra. 

Det är tur att allt påskgodis är slut nu. Tycker min mage. 

Over and out. 

Efter jobbet blir jag trädgårdsmästare

I alla fall om jag får drömma lite så blir jag trädgårdsmästare varje dag efter jobbet. Igår kastade jag mig ut och planterade lökar, gladiolus, ranunkel och dahlior. Freesia-lökarna la jag i blöt ett dygn. Bara det låter väl trägårdsmästaraktigt?? Att jag vet sånt? Efter att ha googlat sönder internettet förvisso men ändå. Och åt vilket håll ska gladioluslökar sättas??? Egentligen?

Ja. Vissa saker är jag nybörjare på, det är då ett som är sant. Nu står alltihop i uterummet och jag ska göra allt jag kan för att det tar sig i krukor och bunkar.

Och att inte mördarsniglar äter upp rubbet sen, då blir jag sur, helt säkert.

Jag gillar verkligen min tid i trädgården, det gör mig lugn. Det finns alltid något att göra men så länge det är kulsaker går det ju an. 

Idag ska jag skjutsa hem Stora Systern efter jobbet, det blir alltid så tomt då men vi har haft mysiga dagar och så fort det blev april?! Redan flera dagar in på denna månad. 

Så var påsken slut

Häpp. Så var påsken över. En påsk med sol och varmt till isande vind och snö, typiskt aprilväder.

Helgen avslutade jag med två timmar i stallet, ridlektion och sen satt jag kvar en timme och tittade när vår ridlärare red en ny häst. Det tog fyra timmar, en varm dusch, en sovstund i soffan påklädd och inlindad i filt innan jag tinade upp sen. Den här isvinden som svept in är inte att leka med. 

Min höft bråkar mer än vanligt, så trist. Försöker komma fram till vårdcentralen men deras telefonkö är full från början, mycket hög belastning är budskapet. Nåja. Stretchövningar, Ipren och varm vetekudde gör att det går ändå fast sömnen blir lidande. Det känns direkt, orken blir noll och inget.

Men, har träffat mamma med make i helgen. De har fått första sprutan för några veckor sedan. Vi satt i uterummet en stund, skönt att se dem.

Nu ska huvudet ladda om från ledigt till jobb. Fyradagarsvecka. Det tycker jag är skönt.

Promenader och trädgårdsfix

Vi har varit kattvakter i helgen. Det tycker vi är mysigt men vår egen katt, Martini, är inte lika begeistrad. Fräs och morr. Supersura Martini.

Annars har vi promenerat och grejat i trädgården. En lugn, skön och härlig påskafton och påskdag. Älskar’t!

Den lille katten somnade mitt i ett bus.

Påskpromenad. 

Jag byggde ett kaprifoltorn. Man får föreställa sig hur fint det kan bli, bortse från det risiga. 

En långfredag

En mycket bra fredag. Skönt att vara ledig, barnbarnshäng, påskpyssla i trädgården och bara finnas till.

Våffellunch. 

Gjorde ett påskliljeträd ....

.... och en ljusstake .....

... påsksemlor.

Att stå emot

Jag sa just att påsken är lite mer chill än julen. Ändå for påskstressen på mig, det var nåt om nyputsade fönster, påsktårtor högt och lågt, roliga påskägg till barnbarnen, roliga lekar i trädgården och ett dignande påskbord. Ungefär så.

Jag är usel på att fira påsk. Särskilt i år. 

Barnbarnen blir överösta med påskägg så jag har bestämt mig för ligga lågt. Tänker att en försenad påskhare nog dyker upp i badrumskiosken vid ett annat tillfälle. Ja, det är i badrumsfönstret vi leker kiosk. 

Ser fyra dagars ledighet som ett tillfälle att sova länge, fixa i trädgården, plantera och kanske bada lite. En sockerkaka tänker jag nog sno ihop och påskpyntet får jag ta fram i morgon. Kanske.

Idag, denna skära torsdag, ska jag jobba klart och åka till Stockholm för att hämta Stora Systern. Kanske svänga förbi Bästa Väninnan och vinka på altanen? Så får det bli.

Over and out!