När mönsterstickning blir monsterstickning

Ni vet när man får lite hybris efter framgång och inbillar sig att tillvaron ÄR rosa fluffmoln?

När man för ett ögonblick glömmer den berömda haken och bara strålar sig i glansen och känner sig oövervinnerlig och tänker sig enbart uträtta stordåd från och med nu.

När den känslan infann sig, efter att ha stickat en babyfilt, rätstickning i mjukt ullgarn, borde jag ha nöjt mig. Jag borde konstaterat att för att vara en person som lärde sig sticka på nytt i januari dög detta gott och väl.

Men.

Alltid ett litet ”men”.

Så funkar inte jag.

Oh no. Här växte drömmen fram om andra avancerade alster, en babyfilt i bomullsgarn, så ljuvligt mjukt och lent, regnbågsfärgad. Så råkade jag se ett mönster. Hur svårt kan det vara?

Supersvårt. Hålmönster. Ja. Visst stickar jag hålmönster. Men likt strumpmysterier i tvättmaskiner, har jag upptäckt mask-mysteriet, de bara försvinner eller blir flera utan att jag begriper hur det går till. Det betyder att jag förvisso följer ett mönster men samtidigt skapat ett eget. Lite personligt så där.

Suck.

Vet inte hur många gånger jag räknat till 163, antal maskor det ska var, och det efter ett varv med omslag och ihoptagning inte är 163. Var är den felande maskan??? Har inte en aning.

Ger jag upp?

Finns inte på kartan. Min småländska envishet, tjurskallighet och ett tänjande på tålamodsmuskeln in absurdum, gör att jag fortsätter. Stickar, räknar, repar upp, stickar igen och blir himla glad när det stämmer. Hurra. Rapporterna gick jämt ut. Till nästa varv. What????

Har kanske uppfunnit den perfekta meditationen för mig. Räkna maskor. 

Som störande moment räknas katten och Hjärtat. Den ena vill helst ligga på min mage, nära, och den andra pladdrar oavbrutet om än det ena, än det andra eller så spelas det upp pingismatcher på paddan i soffan bredvid mig.

Jag räknar ”... 143, 144, 145, 14......”

när han hojtar ”... den här spelaren är rankad 103 bäst i världen”.

”103”???

”Var var jag nu igen”???

”1, 2, 3, 4 .......”