En söndag

Vilken helg vi har haft, fint väder, massor med bad, hallonen och jordgubbarna börjar mogna och näckrosen har slagit till med ännu en blomma. Lajvet liksom.

Det här livet som vi försöker få till. Jag skulle kunna kalla det det nya livet, eller den nya fasen som i och för sig inte är så ny längre men jag är lite sen ibland. Att inte ha kids hemma längre. Att de flyttar ut och lever sina egna liv. Jag är naturligtvis oerhört glad över det, att det går bra, att de mår bra och så vidare. 

Jag har bara lite svårt att, ibland, hitta min plats efter alla de där åren som en spindel i nätet. All den här tiden som förut hägrade som något ouppnåeligt, lockande och njutningsfullt känns ibland så svår att fylla med något. Att inte behövas på samma sätt, att släppta tag bär och vem blir jag??? Just den här helgen har de här känslorna varit väldigt starka, efter en veckas ledighet går det liksom inte att komma undan längre. Det känns och jag tillåter mig att känna. Det behöver inte bli mer än så. Jag behöver inte hitta lösningar, bara vara i det en stund. Förstår också att det är sommaren med alla förväntningar som spökar. Att det lilla livet räcker. Att det är det viktiga. Att hammocken, dammen, närheten till sjön, en bulle då och då, att pyssla med. blommorna duger. Och så närheten till barnbarnen. En ynnest! 

Har nog alltid haft lite förväntansångest över sommaren. Som att då ska allt kompenseras för den mörka årstiden och rätt som det är märker man att livet pågår ju faktiskt året om. Tänk va, att man ska vara nästan 59 för att det ska sjunka in.

Smultron på strå.

Obegränsat med bad.

Plantera. Det roligaste som finns!