Väntan

Det är mycket väntan just nu. Jag väntar till exempel på att bli frisk från min förkylning. Det första jag ska göra då är att åka till min mamma och krama henne. Hårt och länge. Jag antar att känslan kommer att bli att jag inte vill släppa taget om henne då utan hålla i för att vara säker på att få ha henne kvar.

Vi väntar också på närmare besked från läkare nästa vecka och den här tiden, väntan, är då och då outhärdlig. 

Vi. Jag skriver vi, för det är så det känns. Vi. Tillsammans. Allt annat blir verkligen obetydligt och det viktiga utkristalliseras med knivskärpa, det viktiga blir som en upplyst skulptur i livsbruset och det obetydliga, lilla, tystnar. Det lilla gör sig påmint då och då men jag kan inte bry mig mindre. 

Igår lyssnade jag på radion på första gången på en vecka, Mix megapols jul. Det blev nästan som en käftsmäll, en sån kontrast mot ens eget inre mood. Känslan av att allt snurrar på som vanligt men det är ju inte som vanligt?!? Det kommer aldrig mer bli som vanligt. 

Jag vet. Det är snart ”vanligt”, även detta ovanliga. Det är så vi människor tar oss framåt, vidare. Acceptansen. Men tiden innan, denna väntan i vaccum, den är allt annat än vanlig.