April, en dum sill och minusgrader

April räknas väl ändå som vår? Något yrvaket konstaterar jag att det faktiskt är april. Som att jag sovit i hundra år, i alla fall sedan december. Typ. Inte sovit bildligt förstås men varit off världen.

Tid är ju egentligen bara en räcka av dagar som vi delat in och tja, att säga hejdå till mars var ändå skönt.

Egentligen har ju inget förändrats från igår men bara vetskapen om den nya månaden inger hopp. Försiktig optimism.

Jag upptäckte tusen krokusar i gräsmattan igår. Antar att de stått där en tid men de har varit osedda och så plötsligt: pang! Krokusar! Hjärnan kunde registrera det, ett framsteg.

Något annat jag registrerade i morse var att jag fick skrapa bilrutan. Med körkortet. Alla isskrapor var puts väck, som ett aprilskämt fast alldeles sant. Det löste sig men snopen var jag. Vart har de tagit vägen? 

Ja, sen jobbade jag fyra timmar, åt lunch med mamma. Idag körde vi ”historieätarna”. Hon berättade om sin mormor och morfar och jag sög åt mig informationen. Agnes och Fredrik. Det är en historia nästan värt att göra film om. Jag har ju alltid vetat om dem men mamma fyllde i ett par luckor. Har alltid älskat att höra henne berätta om förr, det blir så levande alltihop.

På vägen hem stannade jag och köpte lite penséer och en stund kändes det som vanligt. Fredag. På väg hem från jobbet. En skön känsla!