Söndagstankar

Jag får ideligen råd och tips om att tänka på mig själv, ta hand om mig o s v. Jag tycker att jag gör det men jag är ledsen i alla fall. Liksom inuti. 

”Du får inte fastna i sorg” säger en.

Hur vet man om en sitter fast?

Om sorgen efter vår fina Fabian liksom sköljer över en då och då, men en i alla fall gör det en ska, då sitter man väl inte fast? Det är väl naturligt att vara ledsen när någon man tycker om dör? Får man bara vara ledsen en viss tid och sen ska man vara som vanligt? Det är ju inte som vanligt, det nya har inte hunnit bli vanligt. Faktiskt.

Eller att jag ibland blir knockad av insikten att min älskade, fina mamma inte kommer kunna vinna över cancern. Att den sjukdomen från helvetet kommer förstöra, redan har förstört och det är bara att tugga i sig det. Vare sig man vill eller inte. Det är faktiskt svårt, stort och stundtals outhärdligt att ta in det. Att bara gå bredvid.

Det finns, har jag märkt, en tidslinje för sorg, oro och utmattning. En för en själv och en för omgivning, vården, jobb och annat. Inte alltid mötas de två.

Jag brottas fortfarande med att komma upp varje morgon, att orka klä på mig, åka till jobbet eller att jobba hemma, att orka en hel dag och gubavars, tänka positivt. 

”Men NU har det ju gått så lång tid” och

”Det känns MYCKET bättre när du är igång som vanligt”.

Jaha. Tycker ni ja. Min hjärna säger något annat. Den behöver tid, mer tid och att göra saker sakta. På riktigt. 

Tänker positivt gör jag. Vad det nu är. Att tänka ”jaha, nu händer det här, vad ska jag lära mig av det”? Det har jag kastat på soptippen. Jag tänker att ”jaha, förut var det si, nu är det så. Hur gör jag nu”?

Kanske inte så stor skillnad för en del men för mig.

Och.

Att stanna hemma och inte besöka en sjuk närstående  för att en helt enkelt inte orkar en dag. Att acceptera det för sig själv och göra det. Inte den lättaste plätten men nödvändigt. För mig. Svår känsla. 

Så. Det hjälper ju föga att gråta ögonen ur sig men det lättar onekligen på trycket. 

Den här dysterkvisten masar sig nu ut och planterar de 48 gladioluslökarna, tio dahliaknölarna och 15 ranunkel-lökarna jag hittade i kattvinden igår. Jag låtsas inte om den snötäckta trädgården och issörjan på gården. Det går lättast så.

Over and out.