Sköna maj

Förra veckan var jag ju gräsänka och det var efterlängtat. Ensam i det Lilla Rosa Huset, det satt som en smäck. Det gav mig tid att andas ut, att göra saker på mitt alldeles egna sätt och känna frid. 

Det är ingen hemlis, det är tufft. Sjukdom, pensionering, pandemi, hemmajobb, mer sjukdom och dödsfall, utmattning. Sen vi flyttade ihop har det varit uppförsbacke och den här pausen var väldigt välbehövlig. För oss båda.

Jag är fortsatt sjukskriven halvtid maj ut. Jobbar jobbet och jobbar med att hitta balans i tillvaron. Mediterar. Vilar mellan aktiviteter. Det går. Sakta fast framåt.

Men ibland blir jag golvad. Som igår. Jag och min syster var med mamma till onkologen och vi hade ett mycket, mycket bra och fint samtal men svårt. Onkologen är en klippa, inga omskrivningar, raka besked och klarspråk. Pang. Varsågod. Ta emot. Bearbeta. Acceptera. Förhålla sig. 

Ändå kunde jag känna en sån värme och tacksamhet att vi var där tillsammans. Just det där att vara tillsammans ligger som bomull runt mitt ledsna hjärta. 

Vi pratade om tid. Tid som ingen vet någonting om. Egentligen som det alltid är, ingen vet.

Efter besöket gick vi ut i vårluften med mamma i rullstol, jag körde den och syrran gick bredvid. Vi stannade en stund och tittade på nya sjukhusbygget innan vi rullade mot bilen. Mamma skrattade till och sa att nu är det vi som kör henne, hon som rullat oss otaliga mil i barnvagn. Ja. Så är det. Nu kör vi henne och jag kan göra det hur långt som helst. 

Vi sa ”Hejdå” och jag åkte hem och sållade två skottkärror jord. Jag behövde skaka allt på plats, både jord och ord.

Idag är jag trött. Tröttare än på länge. Psykologbesök på eftermiddagen känns bra tajmat.