Orostider

Inte vet jag men att gå runt och oroa sig för saker stjäl enormt med energi. Jag är på en plats just nu när jag känner att det är lite för mycket att hantera själv så jag får hjälp. Digitalt. Den nya tiden. Hemläxor och inlämningar, svar via meddelanden, tack 1177 som ens gör det möjligt. Väntetid att träffa kurator fysiskt är ca nio månader, digitalt tog det en vecka. Det passar kanske inte alla men jag ger det en chans. För femtielfte gången. Kommer behöva det i omgångar tills den dag jag kan sluta jobba, d v s pensionera mig, och rå min tid själv. Nu dröjer ju det ett tag så här kämpas på.

Igår åkte jag hem från jobbet strax före fem, åt middag och behövde gå och lägga mig p g a helt slut. Somnade, vaknade 20.45, drack en kopp te, tittade på ny serie, ett avsnitt och gick och la mig vid 22. Somnade direkt, vaknade strax efter sex och var … lika trött som igår kväll. Har jag ens sovit?

Det är DRÄNERANDE med denna trötthet. 

Idag jobbar jag hemifrån, har skrivjobb så det passar bra, efter jobbet har jag en dejt med min frisör. Det blir skönt att bli av med ”pälsmössan” som tornar upp sig på huvudet från ena dagen till den andra. Känns det som.

Vi tar ett varv med onda foten när jag ändå är igång: två veckor med antiinflammatorisk medicin som nu väckt magkatarren till liv igen så nu medicin för det också. Hoppla hej.

Försöker tänka positivt, gör verkligen det, och se det fina i tillvaron.

Som att jag förhandlat ned tv- och mobilavtalet till hälften, att jag satt in extra pengar på gemensamma kontot så kan julslingan på gärdesgården lysa upp detta kompakta mörker utan att andra halvan gormar över elräkningen.

Att Stora Systern blivit av med ställningen på benet och nu tränar på att gå igen.

Att jag ska på kalas på fredag och fira fina tjejernas Stora och Lilla Systerns födelsedagar och att jag är ledig på fredag. Tjoho!

Over and out.