Sånt man minns

Idag är det ett år sedan mamma ringde mig från sjukhuset och sa att de hittat en tumör som man misstänkte var cancer. Det var det.

Hon sa också ”Cina, jag vet hur det här kommer att sluta” och ”Kan du ringa dina syskon”?

Ett mycket speciellt samtal som jag minns glasklart. Jag hade precis duschat, det var kallt och mörkt ute. Katten hade kommit in alldeles kallfluffig och strök sig mot mina bara ben, Hjärtat hade precis bryggt kaffet klart och jag skulle börja jobba om en timme.

Det där att tiden stannar och bara etsar sig fast. Det gör faktiskt det ibland.

Från det där samtalet fick vi sex månader och tre dagar. En tid vi tog vara på, så mycket prat, skratt, gråt om vartannat men vi var tillsammans. På riktigt.

Idag har jag tänkt på fina mamsen och känner att ja, hon finns inte fysiskt men är i högsta grad levande på så många sätt. Det är fint att känna så och att jag är glad för att just hon var min mamma. 

”Ser du månen där du är ikväll …….”