Precis vad man vill höra. Eller inte.

Det hände en grej. En tråkig sak och jag blev på dåligt humör. Lite ledsen, låg och värdelös-tankarna som alltid ligger och gnosar sig precis under huden gnagde sig igenom och slog ut i full blom.

Ett exempel rakt ur verkligheten och som ska hanteras.

Så vad gör jag?

Struntar i sockerintaget och äter två bullskivor i raskt takt. Tre koppar starkt kaffe. 

Kändes det bättre?

Jag fick i alla fall annat att tänka på i form av dåligt samvete över att ha smockat i mig två bullskivor i stället för en. Eller bulle överhuvudtaget. Det eviga dåliga samvetet, min hjärna är som en misil som söker upp saker att ha dåligt samvete över. Jättedumt. Och tröttsamt.

Nåväl. Råkade beklaga mig och möttes av ett gott råd som jag inte bett om:

”När JAG blir så där låg då drar jag på mig träningskläder och går ut och går, det hjälper verkligen. Du borde testa det istället, tihi”.

Se där ja.

Mådde jag bättre av att få ytterligare bekräftelse på hur dålig jag är?

Nej. Inte direkt. Jag tog en bullskiva till. Bröt den direkt ur påsen så sockersmulorna rök runtomkring.

I nästa sekund satte jag mig med min KBT-behandling på nätet och skulle göra en analys över en situation, hur det löstes på kort och lång sikt.

Alltså. Kan man skriva som kortsiktig lösning: Åt jättemånga bullar. 

Den långsiktiga lösningen: träna som en galning för att bli av med den kortsiktiga bullösningen???

KBT och hurtiga kompisar i all ära:

Ibland är det faktiskt bulle man behöver. Så det så.