Ett slott och lite skav

När jag scrollande på Insta häromdagen dök det upp reklam för ett slott, Engsholms Slott på Mörkö. Är lite svag för fina slott och parker så vi styrde kosan dit över dagen.

Jag körde dit, tar alltid närmsta vägen vilket var via motorvägen mot Södertälje och vi bestämde att vi skulle ta gamla Södertäljevägen hem för att ha testat båda. Bra bestämt. Vi svängde av och vägarna blev mindre och mindre, sista biten var det grusväg genom en allé och voilà, slottet.

Fantastiskt vackert. Vi åt lunch och strosade länge och väl runt i slottsparken. Förflyttade oss mellan olika bänkar så vi kunde njuta av utsikten.

Fint som snus.

Efter ett par timmar var det dags att vända hemåt och vi stannade på Idalas café och lanthandel en bit ifrån. Mitt i ingenstans kändes det som men det anordnades både pubkvällar, stan up och konserter såg vi på anslagstavlan.

Mot hemåt. Hjärtat körde.

Tog vi gamla Södertäljevägen? Den vi sagt att vi skulle köra? 

Oh no.

Och tant får det lite jobbigt. Jag VET att saker och ting ändras, ibland snabbt, ibland med betänketid men. Det är jobbigt för mig. Det är mina autistiska drag som slår till och jag får obehagskänslor jag behöver hantera vilket tar mycket energi. ”Bara” av att det körs en annan väg än överenskommet. Svårt för andra att förstå, jag förstår det. Men. Hem kom vi såklart.

Jag lagade mat och sov i två timmar.

Men. 

Engsholms Slott. En pärla. Man kan bo där, de har hotellverksamhet och jag blev lite sugen. Slottsfru. Man kan ju alltid drömma om det.