Idag har jag pratat med FÖRSÄKRINGSKASSAN! Jahapp. Det skulle kunna räcka med det. FÖRSÄKRINGSKASSAN!
Vissa dagar är det som förgjort att få till en bra dialog med vem som helst, idag var det stört omöjligt just med min Fk-handläggare.
Ja, ja. Jag vet. Handläggaren sköter bara sitt jobb. Handläggaren gör så gott h*n kan. Det finns riktlinjer att följa. Just nu känns det bara som dessa #&/()¤ riktlinjer går rakt över mig och gör ont. De rivs liksom, de rivs så att det känns som det kommer att bli ärr. På riktigt!
Jag har ju inte själv bestämt att"nu, nu ska jag bli deprimerad. Och jag ska bli så inihelsikes deprimerad att jag inte vill gå ur sängen, jag vill inte jobba, jag vill inte........". Nä. Jag vill bli frisk! Jag vill inte äta piller. Det bara M-Å-S-T-E gå att bli frisk utan att äta piller. Jag har gjort det. Det hjälpte inte så mycket. Jag blev bara lite mer ........ grå. Utstlätad. Lite mer behändig. Likgiltig är ett annat ord. Nu är jag utan piller. Då ska jag vara som vanligt direkt. Frisk, liksom. Utan inskolningsperiod. Nej, visst nej. Arbetsträning. Den får jag ju inte glömma. Fast det känns som: Pang och
"Ut i livet med dig, människa".
"Det är bara bra för dig".
OK. Det ÄR bra att vara ute i livet. Kan ju tillägga återigen, att jag, jag har varit i verkligheten hela tiden, ja, i livet. Men om nu medicinen skulle vara min krycka och jag inte har det längre. Då behövs det kanske några ......stödhjul?????? Ett tag. Åtminstone. Säg bara inte "tät läkarkontakt", för det skrattar jag bara åt. Min läkare är en röst i telefonen högst var tredje månad. Om det kan man också ha synpunkter.
Jag har ju min "prat-farbror", min sjukgymnast, min yoga. Min Granne som drar ut mig på promenader och stadsbesök. Dessa får jag behålla. Det tyckte t o m Försäkringskassan.
Problemet är att jag tar för lång tid på mig. Det tar för lång tid för att vara acceptabelt i Samhällets ögon. Ja, ja. Jag SKA försöka skynda mig på!
Ett brutet ben eller en arm går ju att förklara. Det tar si och så lång tid att läka ihop och om det inte fungerar kan man ju alltid bryta upp det och gipsa om och så blir det bra. Det här med depressioner är ju lite mer marigt att ha att göra med. Tanken har slagit mig att jag kanske skulle gå med huvudet i bandage? Eller, det kanske inte alls sitter i huvudet? Det är kanske hjärtat som behöver lite omläggning??? Ja, ni ser ju. Inte ens jag som är drabbad begriper det ju själv. Så hur skulle någon annan göra det?
Ja det finns inte mycket att säga!!! Jag tänker på dig!!!!! Krammmmmar och du vilken bra beskrivning du gör!!!!
SvaraRaderaGodmorgon!
SvaraRaderaDu skriver bra. Skriv ner precis hur du känner och skicka det till Försäkringskassan. Det är alltid bättre med ord på ett papper än en dialog med en ärta i telefon. Dessutom så måste de behandla ditt ärende, eftersom allt som kommer in per skrift måste diarieföras. Då finns allt på pränt, ingen kan komma och säga att "det sade hon inte i telefon" eller "till mig sade hon såhär". Så sätt dig och skriv, förklara hur svårt hur har att ta dig för saker och hur lång tid det tagit för dig att förklara detta i det brev du skriver. Berätta om din depression, sorgen om att ha ett funkionshindrat barn och smärtan att som förälder vara oerhört maktlös. Därtill fysisk smärta. Din önskan om att komma tillbaka, ditt dåliga samvete för att inte du är ute och tjänstgör som arbetsmyra osv. Det är ditt liv som de måste sätta sig in i.
TRÖSTEKRAM
och två spark i ändan! :-)
Hej!
SvaraRaderaUsch, säg "försäkringskassan" åt mig och jag får rysningar. Har tampats med dem i många år nu. Det har handlat om både mig och min son. Har ibland haft turen att träffa på handläggare som verkligen visar medkänslor men jag har även träffat på helt okänsliga robotar som fått mig att gråta av förtvivlan. Jag har ju sjukersättning för fibromyalgi och depression och förstår precis vad du går igenom nu.
Förra året upptäckte jag att f-kassan betalat ut för mycket i ersättning till mig. Jag kontaktade dem för att berätta detta och efter någon månad fick jag ett kravbrev där det stod att om jag inte betalade tillbaka summan omdelbart så skulle jag få både dröjsmålsränta och inkassokrav. Inte det minsta lilla tack för att jag upptäckt detta fel, själva hade de inte märkt något om jag inte hade ringt.
För något år sedan hade min son svår ångest och hotade ta livet av sig. Han skalade bort huden på fingrarna och mådde urdåligt. Bup skrev sjukintyg så att jag kunde vara hemma med honom men det tänkte inte f-kassan godkänna. Då var jag nära att gå i bitar. F-kassan hänvisade till mitt vårdbidrag. Jag har 1/4 i vårdbidrag, det blir max 1400:- efter skatt. Mer pengar än så var inte vården av min son värd i deras ögon. Jag rev upp himmel och helvete och fick till slut kontakt med en handläggare som visade medmänsklighet och godkände intyget.
En depression tar tid att ta sig ur. Det är ju inte bara att "rycka upp sig".
Tyvärr fattar inte de i vårt land som bestämmer detta. De tror att man blir frisk genom att de sätter en gräns för hur länge man får ha sjukersättning. Själv blir jag tydligen "friskförklarad" i mars nästa år. Min läkare är förtvivlad och jag likaså men vad vet vi om hur jag mår egentligen...?
Kramar!