Insikt

När jag blev dålig i min depression och blev sjukskriven, ställdes mycket på sin spets för mig själv och min familj. Så klart. Allt var upp och ner, ja, det var faktiskt kaos. Som jag nämnt förut, så är känns det som det är enklare att drabbas av något fysiskt, något som människor kan se eller känner till. Psykiska åkommor är, enligt min erfarenhet, fortfarande något lite skämsigt, något man helst inte pratar högt om. Det känns som "det är för svårt". Utom för barn. De frågar rakt ut och vill bara ha svar på sin fråga.
Jag har alltid pratat öppet om depressionen, fast det har varit svårt att förklara ibland. Jag förstod så småningom att barnens kompisar också undrade och att mina barn förklarade för dem så gott de kunde. DEN insikten slog till en decemberdag, när jag varit dålig i ungefär ett halvår.
Lilla Syster och KlaraFina satt vid köksbordet och åt mellis. Jag var då för en gångs skull på gott humör en stund och kom in genom ytterdörren, blev glad över att se barnen och hejade glatt. Jag kokade en kopp kaffe och när jag donade i köket sa plötsligt KlaraFina:
"Du, Cina, nu vet jag vad det är för fel på dig"!
Jag minns att jag vände mig om, lite nervöst, faktiskt, då hon fortsatte:
"Jo, jag vet nu att du är sjuk i huvudet"!
Och jag började skratta. Det var så himla skönt att höra det från KlaraFina, för hon menade inget illa, det var bara hennes sätt att faktiskt säga till mig att hon förstod på sitt lilla vis. Lilla Syster höll först på att krypa ur skinnet men lugnade sig när hon kände att jag inte tog illa vid mig utan faktiskt kunde skratta och var lugn.
Vi hade en lång, mysig fikastund efter den insikten.
Idag, två år senare, knackade KlaraFina på dörren och undrade om jag ville köpa lotter. Lilla Syster och hon är inte med varandra så mycket längre så det var länge sedan vi sågs. Men självklart köpte jag lotter av henne!
När hon skulle gå vände hon sig om och frågade:
"Är du frisk än"?
"Nej, inte riktigt. Inte än. Men snart. Jag är mycket bättre ialla fall".
"Usch, vilken tid det tar. Det måste vara jobbigt"!
Sen gick hon.
Fina, fina KlaraFina! Det ÄR jobbigt, men det blir så mycket lättare, roligare och trevligare på vägen att möta dig!