När senaste tillskottet i familjen, katten Martini, flyttade in för sisådär nästan två månader sedan förändrades tillvaron för hela familjen. Som det brukar när småfolk flyttar in! Lite mer passning, lite mer action, lite mer vakna nätter blev det allt. Vi tvåbenta i familjen fann oss snabbt och kom förstås att älska den lilla katten som är näpen, söt, pigg, rolig, busig och allt nu en katt kan vara.
"Jättesöt, ju".
"Jättesöt, ju".Vad tycker då Baileys? Stor-katten. Mjnaaa. Hon är väl inte så där överdrivet förtjust i nytillskottet kan man säga. Som en svartsjuk storasyster sitter hon numer utanför sovrumsdörren och blänger surt i stället för att komma in och kurra "godmorgon" när väckarklockan ringer, som den väluppfostrade katt hon faktiskt är.
"Kvinna på täppan"Baileys var två och ett halvt år när hon adopterades av oss. Till midsommar fyller hon fyra. Hon har alltså haft gott om tid på sig att vänja sig vid bullriga familjen, att vara ute, förstå att vi tycker om henne och så vidare. Men,
hon är nu av en sån sort som tycker om att vara för sig själv, gillar inte mest i hela världen att bli kelad med och AVSKYR när man bär henne. Kort sagt, ingen barnkatt. Men jättefin. Såklart!
"hur ska det bli" och
"har vi tagit på oss för mycket nu"
är tankar som vi vuxna dryftat här hemma sedan "syskonkriget" började.
Lugnast så här? På var sida.I helgen fick så Martini börja vara ute lite själv. Inte utan tillsyn. Nehejdå. Det var ju fint väder så ytterdörren kunde stå öppen = en alldeles behövlig reträttväg för en liten kattunge och någon i familjen var hela tiden på tomten, beredd att rycka ut på katträddning om det skulle behövas.
Vad gjorde då Baileys?
Hon vaktade. Hon blev "kattungevakt". Hon satt på behörigt avstånd från den lilla men förflyttade sig hela tiden med, fast obemärkt förstås som på det värsta "SÄPO-spanar-manér". När så Martini försvann som en blixt bakom tvättstugan kom Baileys ängsligt trippandes till mig, jamade och trippade tillbaka mot tvättstugan. Fram och tillbaka. Martini dök ju upp igen ganska snabbt och det såg ut som Baileys drog en suck av lättnad och nosade försiktigt på lill-katten, strök sig mot henne. Det kanske finns hopp om fred dem emellan trots allt? De har haft ett "Hallelujah moment" även om det var länge sedan.
Vilken härlig berättelse! Vi har alltid haft djur och det har passerat några katter här i familjen genom åren.
SvaraRaderaNär vi köpte vår hund blev katten vi hade på den tiden helt förskräckt. Hon klättrade bokstavligen på väggarna och kom ända upp till taket, rev ner gardinstång och stereohögtalare.
Den katten och hunden blev aldrig vänner. Ett par år senare blev katten sjuk och fick somna in. Här hemma blev det alldeles för tomt och därför skaffades en röd liten katt-kille. 8 veckor gammal träffade han hunden för första gången och den lille röde tuffingen fräste åt stora snälla vovven som kissade på sig i ren förskräckelse.
Sedan insåg katten att stora vovven var den snällaste i världen och sedan den dagen är de oskiljaktiga och de allra bästa vänner.
Tror att Bailys och Martini kommer att finna varandra snart även om det är lite svårflörtat.
Kram!
Martini är ju så otroligt söt! Har hon så blå ögon eller blev det bara så på fotografiet?
SvaraRaderaÄven Baileys är vacker! Vad för raser är de?
Det låter som att de, i sinom tid, nog kommer att bli riktigt goa och nära syskon :-)
Må gott och ha en riktigt trevlig kväll!
Anbam: Det är kul när djur blir vänner! Hoppas du har rätt, att det bara är lite svårflörtat här!
SvaraRaderaTrasselsudd: Martini är lite av en "kameleontkatt". Ibland HAR hon så där blå ögon, ibland gula. Ibland är hon brunsvart, ibland är hon randig. Har väl inte bestämt sig än.
De är huskatter båda två, men Baileys har raskatt i sig från pappa-sidan men jag vet inte vilken sort. Kanske därför hon har sånt humör????