Sjumila-kliv i jeans

Barn med Aspbergers Syndrom har ofta en annan perception än "normala" människor, vad gäller syn, lukt, hörsel och känsel. Så också Store Bror.
Fast jag kan tycka att han är normal i sitt tyckande. Till exempel så ÄR det ibland ett himla surr och "kacklande" när många människor är samlade, det ÄR skönare med löst sittande kläder än med tajta, täta plagg, och om nu Store Bror tycker att bestick mot porslin låter som om någon drar med naglarna på svarta tavlan, ja, då fattar jag att han försöker komma undan. Och smällare och raketer!? ÄR det så fantastiskt? Egentligen? Ett himla liv är vad det är. Vackert? Javisst. Men det är så mycket annat som också är vackert.
Ett barn som har problemsvårigheter och som lyckas lösa svårigheten. DET är vackert.
Igår togs STORA kliv av Store Bror. Inspirerad av Största Systern skulle det inhandlas jeans. Hon har lobbat för detta i ..... säkert ett år.
"Ja, vaddå"? undrar säkert en del.
"Vad är det för speciellt med det då, tonåringar har jeans".
Nä. Alla tonåringar har INTE jeans. Men de flesta. Definitivt inte Store Bror, inte sedan han var en Liten Bror och jag tvingade på honom jeans. Inte fattade väl jag varför han skrek?! Jeans sitter åt, är hårda, sträva, taggiga, det är metall i dragkedja och knappar, det är mycket tyg, jobbigt att ha på sig. Basta.
Vi har inte bråkat om det sedan vi började fatta något, det finns joggingbyxor, riktigt snygga sådana, och så har benklädnadsproblemet varit löst.
Men igår inhandlades det jeans, mamman stod andlös i Fina Jeansaffären.
"HAR man nu aldrig haft jeans så ska de första åtminstone inhandlas i Fina Jeansaffären". Tyckte Största Systern. Basta. Återigen.
Som han provade! Och provade! Och hittade. Ett par fina, mjuka jeans. Tack snälla, snälla Jeans-expedit för ett oändligt tålamod och ett utomordentligt bemötande till Store Bror som minsann hade det jobbigt där i provhytten. Och tack Största Systern för DITT tålamod! Efteråt var han helt slut. Svettig, varm och trött. (PRECIS som vem som helst) Själva grejen var ju att han inte bara gick. Lade ner projektet och stack, rymde. Det har hänt. Men han är större nu. Han har tagit kliv. Stora.

Många svårigheter övervanns på vägen. Att vara i en affär, att välja, att möta främmande människor, att svara främmande, bli lite "klämd" på = "hur sitter jeansen"-fråga från Jeans-expediten (mamman nästan dog. Beröring är INTE grejen hela dagen....). Men framför allt: att få känna sig stolt över sig själv efteråt, att ha klarat en problemsvårighet och vara med nya jeans. Som de flesta tonårskillar. Så klart. Glad och stolt går min tonåring. Då trivs jag!