Festivalbesök

I Lilla Staden har det varit festival i helgen. Nordens första Fringe-festival. Vi var många som höjde på ögonbrynen när annonserna började dyka upp, inte visste vi vad det var. Vad menas med det? "FRINGE"? Nä, det låter konstigt. Annorlunda. Och det har det varit också! Annorlunda! Ibland konstigt. Stundom fantastiskt! Häftigt! I fyra dagar har alla möjliga olika sorters scenkonst presenterats. Musik, gatuteater, dans, stand-up och mycket, mycket mer. Denna tredje festival den här sommaren i Lilla Staden har i mitt tycke varit den bästa. Lördagskvällen avslutade vi med att titta på en show med Johan Wellton, (var med i Talang -08) Älskade Sambon, Store Bror och jag. Det var fantastiskt! Skrattmusklerna fick sig en rejäl omgång och vi häpnade åter igen över hans skicklighet som jonglerare och som artist överhuvudtaget! Vilken kille!
Lite bilder från festivalen:

Johan Wellton, här utan käglor och studsbollar.

Fakiren Curry bjöd på eldshow.......

..... och la sig sedan på en RIKTIG spikmatta!

Victor Rubilar, från Argentina,
jonglerar med fem fotbollar. Han har bollkoll den killen!

Sofflist

Eftersom vår nuvarande soffa är urskön att sitta och ligga i har soffkraven gjort att vi blivit en anings kräsna. Soffkräsna. Jag har dammsugit möbelaffärer på soffjakt och tre soffor har passerat nålsögat efter ett otal provsittningar och provliggningar. Så, idag packade jag in Älskade Sambon, Lilla Syster och Store Bror och styrde bilen mot soffaffären. Här skulle provsittas. Men inte fick de välja och vraka hur som haver där i affären. Ånej. Jag är väl smartare än så. I god tid har tre objekt valts ut, och egentligen har jag redan bestämt mig vilken vi ska ha, men de kan väl få tro att de är med och bestämmer???
Sen känner jag ju "mina löss". Vet minsann vad de kräver av sin soffa, vad de gillar och faller för. Så rundan inleds ju med att visa dem nr 3. Som inte faller någon i smaken.
"Den går fetbort" sa Lilla Syster och då är det så.
Soffa nr 2 lockar lite mer.
"Inte dum. Inte dum alls" sa Älskade Sambon och valde genast "megahörnet" till sin plats.
Store Bror valde divanen och Lilla Syster, ja, hon blev sittande mitt emellan.
"Skön" tyckte de båda.
Soffa nr 1 tronar så fint borta vid fönstret, den är ju bara så perfekt!
Älskade Sambon slår sig ned och ungarna brer ut sig bredvid.
"Skön"
"Den här är ju jättebra".
"Snygg är den också".
"Tycker ni det"? undrar jag och slår mig ned bredvid dem. Inte trångt. Inte trångt alls faktiskt.
"Men man kan inte luta huvudet, det vill jag" säger Älskade Sambon.
Då hämtar jag en nackkudde man köpa till, i svart läder, och tja, soffan är hemma liksom.
Nackkuddar, snygga sådana är älsklingen svag för. Ja, egentligen är det ju nacken som är svag men ändå.
Så vi sitter där alla fyra och känner att det minsann finns plats för ett par till. Stora Syster, Pojkvännen och vi kan nog klämma in Största Systern och Sambon också.
Alltså en megasoffa.

Jag dansar igen!

Igår kväll var jag på höstens första Afro-pass på gymmet. Vis av tidigare starter valde jag att gå på 30-minuterspasset. Minns mitt första Afro-pass överhuvudtaget för två år sedan, otränad som en frysbox, rökare men fylld av optimism och träningslust. Gymmet hade "prova-på-gratis-pass". Afro-dans lät kul. 1 timme. Hur svårt och jobbigt kan DET vara? tänkte jag och Grannen. Efter 10 minuters dansande stod jag lutad mot väggen, flåsande och pustande med ben stumma som stockar. En "nära-döden-upplevelse" till trummor kan man säga. Inte trevligt alls.

Med den upplevelsen i bakhuvudet började terminen alltså igår. Det gick ganska bra. Sommarens promenader har gett lite "jä-ar anamma" och flåset är inte helt borta. Tänkte jag.
"Böj på benen, puta med rumpan, stampa, stampa, stampa".....
Instruktioner som är lätta att följa, jag förstår precis.
"Ut med rumpan, skaka, skaka ".....
Jjjaaaggg hhhääännngggeeerrr mmmeeeddd......
"Stooooooora rumpor, gör er breda"!
Inte svårt alls. Verkligen inte svårt. Bästa förutsättningarna!
"Sträck upp, hylla solen, sträck, sträck"!
Mina 162 centimetrar blir långa och oj, vad jag sträcker.
"Jobba ner mot jorden, axel, axel, rotera, axel, axel"
Va?? Axel? Jorden? Eeeeh. Jaha. Hänger med. Fast en takt efter. Gör inget.
"Lätta fötter, smyg iväg, smyyyyg, smyyyyg och kaaaaaaaaaasta åt höger".
Lätta fötter. Lätt på foten.....? Kasta! Krock. Jaha. Höger. Ursäkta. Gör inget.
Jag kämpar på. Trummorna trummar och svetten lackar.

Hela tiden tänker jag att det här är bra. Att träna är verkligen bra. Trummor är bra. Energi är bra. Jag behöver verkligen energi. Den här skitsjukdomen ska besegras. Energitjuvar ska förgöras. Jag SKA bli hel och glad igen. Stampa, stampa, svett, svett. Skaka rumpa.
"Och så saaaaaaaaaaaaaaktar vi ner, gå saaaaaakta från sida till sida......... andas in...... och ut"!
Redan slut? Va? Jag ser mig omkring. Idel kvinnor i olika åldrar och storlekar. Vi ler lite åt varandra med rödblommiga ansikten, svettigt hår som står åt alla håll, immiga glasögon och barfota. Det är något särskilt med gympa-pass när alla är barfota, det blir lite mer avskalat, lite mer nära, lite mer lika på något sätt. Ja, jag tänker för mycket. Men jag är nöjd över att ha klarat av höstens första Afro-pass!

Stoppa tjuven!

Store Bror är förärad med en "ny", begagnad cykel. Igår tog han ordern: "lås din cykel ordentligt" på största allvar och eftersom HANS lås under sommaren fått fötter och försvunnit, fick han fick låna sin pappas låååååååååånga slanglås. Sedan låste han helt sonika IHOP sin cykel med MIN cykel i bakdäcken. Perfekt! Då måste tjyvarna stjäla TVÅ cyklar, vilket ju är besvärligt och riskabelt. Det innebär OCKSÅ att jag inte kan cykla alls, eftersom han gått till skolan med sin nyckelknippa. "Ordentligt låst" är dagens insikt.

Jag är glad!

Jag gillar att skriva. Jag är helt nördig vissa dagar på att skriva, skriva, skriva och skriva lite mer. Och så bloggar jag. Också. Jag har så mycket i huvudet som jag vill dela med mig av och tror mycket på att "delad glädje är dubbel glädje", "sorger tynger mindre om man delar dem" o s v och jag gillar tanken på att det jag går igenom kanske kan hjälpa någon annan, roa någon, glädja någon, beröra någon som jag blir berörd, glad, lättad, förargad m m över det som jag läser. Äsch, ni vet! Idag är jag glad. Och stolt. För Kim P har gett mig en Award och skrivit fina ord om mig på sin blogg. Då blir jag glad! Jag hoppade genast över den där lilla "depp-bumpe-gropen" som låg utanför dörren i morse och tänkte att
"Närå, dig hoppar jag över, idag kliver jag INTE i några gropar. Så det så".
Så då gjorde jag inte det. Tack för fina ord! Det betyder så mycket!

""Jag har hållit på denna ganska länge, men just i dag är det dags!

I dag väljer jag att dela ut min award till Cina som jag är full av beundran inför. Hon är i mina ögon en urstark tjej som trots sin livssituation har en förmåga att se allt det positiva i livet. Hon har ett härligt sätt att beskriva sin vardag, i mot- och medgång, och kärleken till hennes familj lyser igenom varenda stavelse. STOOOOOOORA kramar till dig Cina!""

Svar på tal

Idag när jag läste DN (Dagens Nyheter) och kom till "Insidan" satte jag nästan kaffet i halsen. I svallvågorna efter energitjuven från i fredags, kom den här artikeln som ett brev på posten. Den handlar om att kunna stå upp för sig själv, signaturen "Anonym" vill "kunna ge svar på tal" och inte stå stum som en fisk, bara smälta samman, bli blank i hjärnan m m när någon sårar henne eller hon känner sig "överkörd".
Det är INTE jag som skrivit artikeln, men på sätt och vis skulle det kunna vara jag. För jag kan förstå preciiiiiiiiiis hur hon känner och reagerar. Det här jobbar jag med, är medveten om det och jag vill verkligen förstå mekanismerna bakom, kunna förändra mig och stå upp för mig själv. Inte så att jag kommer att slå andra människor på käften, det är inte meningen, (ha, även om lusten finns ibland och det kanske t o m skulle vara berättigat.... men nej) utan meningen är just SJÄLVKÄNSLAN, att den blir mer stabil eller helt enkelt bara finns där. Som grund. För att inte bli helt sänkt, rubbad ur livsrytmen så att det stör allt och .... ja, ni vet! Man vill ju helt enkelt kunna ge svar på tal. Om det står det bra i DN idag!

Fotriktigt

Lagom så jag hämtat mig från min senaste "depp-grop" kom barnen tillbaka efter sin helg hos pappan. Det blev då genast liv och rörelse i huset och en anledning för mamman att stiga upp och vara som en "vanlig människa". Igen. Jag klarar det oväntat bra. Jag lagar mat. Till exempel. De äter själva med Stora Syster och Pojkvännen. Jag går på höstens första yoga-pass. Jag kommer hem och vi myser i soffan.
"Morsan, massera mina fötter" ber Store Bror, 13 år, och slänger upp sina 45.or i knät på mig så jag nästan svimmar.
"När slutar fötter att växa"? undrar jag och behärskar mitt lilla motstånd mot fötter, visst masserar jag men sen kommer jag på!
"Kruskaveln"!
Så därför sitter Store Bror och rullar fötterna på kruskaveln när Lilla Syster kommer in och gör stora ögon.
"Jag tänker aaaaaaldrig mer äta knäckebröd som du har bakat" säger hon bestämt och kommer ihåg att jag gjorde det en gång för sisådär sju år sedan och ja, kavlade med kruskaveln. Sedan dess har nämnda kavel legat i en kökslåda. Oanvänd.
Och där lär den få ligga hädanefter också. Om vi inte helt sonika flyttar över den till "må-bra-i-fötterna-lådan". Helt enkelt. Det kommer Lilla Syster att se till!

Fot som behövde masseras!

Tre dagar

I tre dagar har jag varit arg och ledsen. I tre dagar har jag inte haft tillgång till mina ord och mitt skratt. Jag stötte på en "energitjyv" av sällan skådat slag och blev fälld i ett bakhåll. Fy bubblan! Sånt här måste jag lära mig att avvärja!

Don't mess with me anymore!

Ordning och reda

Jag gillar att ha ordning och reda, (Älskade Sambo, du kan sluta fnissa nu!) men att jag GILLAR att ha ordning och reda är nu tyvärr inte samma sak som att jag HAR ordning och reda. (nu blev han tyst....).
Försöken är många. Det har inhandlats backar, fina kartonger, tygsäckar, plastsäckar, tidningsställ, små burkar, stora burkar, askar, pärmar, mappar...... som står där så fint på sina tänkta platser. Är det något i dem? Jo, ett par dagar så där i början. Sen, oftast inte. Det är ju hopplöst! Hur gör man?
Visst, saxen har sin krok i köket. Men var är saxen?
Så här inför hösten är tidningarna fyllda med välmenande reportage om "Bästa förvaringen i hallen", "Så skapar du ordning och reda i köket", "Lätthittat och lättstädat på hemmakontoret". Pah! Det är svårare än så tycker jag!
Jag har en fiffig garderob i hallen som döljer "det-var-värst-vad-vi-har-många-jackor-skor-och-stövlar" i den här familjen. Tyvärr är det spegeldörrar. Tanken var god, att spegla sig i hallen innan man går ut är ju trevligt om man nu händelsevis ser något för alla fingeravtryck, hårsprayrester och post-it-lappar, förresten varför går den sabla dörren inte att dra igen helt?
Jasså. Jaha. Det är här Lilla Systers gummistövlar ligger. Som stoppklossar. Synd, de hade behövts i skyfallet häromdagen. Det hjälper inte heller enbart med fiffig garderob, själva grejen är ju att ställa in skorna på hyllan, hänga in jackor, hjälmar, väskor, paraplyer och lite till I garderoben.
Det är helgens tema. Att återställa ordningen i radhuset efter sommaren. Lagom till midsommar åkte dunjackorna ut ur garderoben, nu är det flip-flopsens tur. Känns som vi "flippat" färdigt för i år. Snygga boxar att förvara dem i har jag ju redan!

När hallgarderoben skulle fixas i ordning, målade jag först på väggen......

.... innan spegeldörrarna kom sedan inredningen och kläderna
på plats och visst kan man kalla detta för ordning??!!!!
Nu är det här ett tag sedan.......

Utredning och inredning

Dagens post innehöll två för mig intressanta brev. Det ena innehöll en kallelse till funktionsbedömning av arbetsterapeut och det andra brevet innehöll en kallelse till en annan utredning som jag väntat på sedan feb -08.
De här två besöken är nu inbokade dagarna efter varandra, första och andra september. Det blev lite "ketchup-effekt" av det hela. Först kommer ingenting, ingenting, ingentiiiiiiing och så: Poff! Allting på en gång!
Jag klagar inte. Skulle aldrig falla mig in. Men jag undrar hur det kommer sig? Bara. Det får man ju. Det är så länge jag bara gått i "tomme" så att säga, strax är det tre år sedan jag blev dålig.
Å andra sidan betyder det att f-kassan går med på att jag får ersättning även under september månad då utredningarna görs. Det är ju en glad nyhet! Rent av alldeles jätteskönt.
Imorgon börjar jag hos sjukgymnasten efter sommaruppehållet, basal kroppskännedom. Det ser jag fram emot. Det känns i kroppen att det var länge sedan jag var där, och även om jag övar flitigt alldeles för mig själv blir det ett snäpp bättre med handledning. Under sommaren har jag ju hållt igång med mina morgonpromenader, simmat i havet, cyklat m m. Alltså försökt att vara aktiv, att tänka mig som en aktiv människa igen. Det är inte varje dag det fungerar, men om jag jämför med hur det var för ett år sedan, så har jag fler aktiva dagar per vecka nu än då. Så då gör jag alltså framsteg. Sen kommer ju mina "perioder" då allt rasar men det går ändå framåt, som om mitt system börjar vakna igen. Det går inte fort. Ibland står det still. Ibland backar jag lite men målet, målet är framåt!

OCH en ny soffa!
Med posten idag kom även höstens nya katalog från MIO möbler. Ack! Visst kan man få drömma! Längta! Önska! Nu ska man ju inte sukta efter materiella ting, hälsan är ju viktigast o s v, men, det vore så skönt med en ny soffa. Vår har gjort sitt. Och gjort det alldeles förträffligt bra! Men nu är den sliten, nedsutten, lite trasig och ...... alldeles underbar! Förbaskat!
Ikväll ska jag sitta/ligga i den med en kopp te och inte att jag då ens andas om att jag tänker byta ut den. Känner mig som en förrädare bara att jag tänker tanken. Men att titta i colorerade möbelmagasin och drömma, det kostar ju inget. Om man håller sig till att TÄNKA på hur snyggt det skulle vara!

Ändrade planer!

Idag fnissade grannen bakom staketet när jag fick ett "sommarlovet-är-ta-mig-tusan-alldeles-för-långt-anfall" strax efter klockan 11 på förmiddagen.
Jag ville ha lite hjälp i trädgården som såg ut som en ödetomt efter sommaren. Lite snyggt kunde vi väl fixa till? Ja, alltså jag OCH barnen?! De är ju ändå lediga ett par dagar till. Jag har ju ansträngt mig för trevliga aktiviteter hela sommaren för de små liven?!
Men nej. Andra planer liksom. Som att zappa på tv.n, spela på datorn eller kolla in någon dokusåpa på kanal 56789 ungefär.

Då påpekade jag för dem, med liiiiite hög röst, att sommarlovet en gång kom till för att barn skulle kunna hjälpa till på gården med skörd och annat på bondetiden. (Visst?) Nu är det väldigt ont om bondgårdar just här där vi bor, men jag har ärvt en halv gård i sommar så även om den inte är i närheten så HAR vi alltså en gård. Vad hjälpte det? Var de med mig i trädgården? Nope.

Är de allmänt uttråkade, blasé och verkar alldeles utschasade efter semestrarna? Japp.

Längtar vi efter ordning och reda, rutiner, tider att passa, mat på bestämda tider, skolbussar, blockflöjtsträning, blöta träningsskor i hallen, scheman m m. Jajamänsann!
Om jag fixade trädgården?
Nä. Jag gick över till grannen och drack kaffe. Fick andra planer liksom!

Hemma

Hemma i Lilla Staden igen. Dagen har ägnats åt att packa upp, lägga i ordning, sortera post och läsa två veckors morgontidning. Ja just ja. Vi har tvättat också. Så här fram mot kvällningen känns det som jag tvättat 318 maskiner tvätt, tumlaren och torkskåpet har gått för högtryck så jag har inte varit det minsta miljövänlig idag. Jo, förutom tvättmedlet som jag svor över för att fläckarna gick inte bort. Är det månne det som kallas miljöval?
"Antingen tvättar du med tvättmedel som är dåligt för miljön och går fläckfri genom livet eller så är du miljövänlig och går där med dina nytvättade fläckiga t-shirts och visar därmed att du är miljövänlig, minsann".
Eller kan det vara så att det är tvättmaskinerna i sig som är kassa? Vi har ju gemensam tvättstuga här på gården och det tvättas mycket om jag säger så.

Nåja. Mycket att fixa och dona med är det och att komma hem igen efter att ha varit borta länge är trevligt tycker jag. Den här gången längtade jag särskilt efter mina stora flickor som jag inte sett på veckor. Största Systern har jag inte lyckats haffa ännu men ska göra ett försök i morgon dag. Stora Syster däremot kom hem till sin mamma efter sommarjobbet och oj, vad det var skönt att kramas igen! Fast lite morrade jag åt henne.
På altanen står två stora krukor som jag planterat träd i med vita sommarblommor under. När jag valde träden föll jag för att de blommar redan i maj med gula, lysande små blommor. "Hängkaragan" heter de visst. Nu kan de heta vad som helst för de har blommat färdigt för evigt. De har nämligen inte blivit vattnade på två veckor. Det står ju visserligen på skötselanvisningen att de trivs i torra lägen, men någon måtta på ökenklimat får det ju vara!
"Oj då" sa hon när jag sa
"Morr på dig"!
"Smällar man får ta" tänkte jag sen när jag inspekterade resten av "The Garden" som efter vår semester definitivt inte platsar i någon trädgårdsbok.
Jag vet. Jag vet. Trädgårdsmästeri har ALDRIG varit Stora Systers gebit eller vilken tonåring som helst och förresten blev jag glad ändå. Krukväxterna inomhus har klarat sig utmärkt för DEM har hon vattnat. Det gjorde hon inte förra gången så framsteg gör hon. Helt apselut gör hon det!
Det är i alla fall skönt att vara hemma och kunna krama mina flickor igen.
Och Hängkaraganer finns ju på varenda plantskola........

Bästa sommaren!

Vi är tillbaka på ön efter turen till Helsingfors. En trevlig resa blev det och mycket har vi gjort och sett. Första kvällen på båten bubblade och badade vi i poolen. Sen introducerades barnen i den mycket speciella företeelsen "Smörgåsbordet". Hade vi varnat dem? För mycket folk och trängsel? För vassa armbågar? Försöke vi hjälpa dem? Jajamänsann. Det hela avlöpte dock utan alltför stora fadäser. Lilla Syster fick dock Ryska Damens stora rumpa i räktallriken när Ryska Damen kom på att hon glömt ta bestick och helt enkelt kastade sig tillbaka i kön framför Lilla Syster. Det blev nya räkor till Lilla Syster och så var det ur världen. Store Bror frossade i marinerade siklöjor, musslor, räkor, oxgryta, och kycklingspett och gjorde sen nästan frivolter inför dessert-bordet och vi lät honom hållas. Vilken lycka!

Dessert a´la Store Bror

I Helsingfors besökte vi "Sea Life", en undervattensvärld som var väl värt ett besök. Där finns ca 50 olika akvarier med alla möjliga sorters fiskar och vattendjur, ett enormt ocean-akvarium som vi kunde gå igenom via en genomskinlig tunnel. Vi hittade Nemo och hans kompisar! Väldigt spännande och lärorikt.
Vi åkte spårvagn dit och buss tillbaka. En liten kort promenad i Helsingfors passade vi på att ta mellan skurarna innan det var dags att återvända till båten och sista kvällen på resan. Älskade Sambon bjöd på middag, fönsterbord, solnedgång och god mat. Härligt!





En familjeshow stod på kvällsschemat innan dansen tog vid. Ungarna mutade vi med fruktdrinkar och sugrör som lyste så kunde Älskade Sambon och jag ta en svängom på dansgolvet. För dansa, det kan vi, Älskade Sambon och jag och båda tycker vi att det är bland det roligaste som finns. Jodå, Lilla Syster stuffade också och rätt som det var frågade Store Bror mig:
"Får jag lov"?
Då höll mamman andan och trodde att hon drömde. Men det var sant. Och så dansade Store Bror med sin mamma på Finlandsbåten och klargjorde sedan att
"Det här händer bara en gång"!
Det räcker, Store Bror! Det räcker! Jag glömmer det aldrig!

Idag har vi packat upp och packat igen för i morgon åker vi hem. Nu går sommaren över till höst och det känns i hela kroppen. Till och med träden susade sitt första höst-sus i morse när jag tog morgon-rundan, havet bjöd på något lägre badtemperatur än förra veckan, telefonen börjar surra med meddelanden om tandläkartider, föräldrarmöten, uppstartsträffar och ja, hösten är i antågande. Men vilken sommar vi har haft! Den bästa ever!

Vi närmar oss Stockholm igen.

Fiskelycka

Det här är absolut sista semesterveckan. Det gååååååååår inte att pressa fram mer ledig tid på ett tag även om vi vill. Till slut får man ju ge sig. Packa ihop i stugan, minnas, glädjas och ta tag i hösten som närmar sig.
Fast det är ju att gå händelserna lite i förväg. Fortfarande är vi här och nu. I stugan. På ön. Åker båt. Och åker "bad-ring". En gigantisk luftfylld badring som fästs i lina och dras av båten. Fort. Ungarna skriker av förtjusning. Jag skriker mest av fasa. Nej, så är det ju inte. Det är kul. Men det hör liksom till att jag SKA skrika och vara lite rädd. Men när jag envisas med att dyka i havet varje morgon, då är till och med Store Bror lite impad. Precis som jag själv. Fast det säger jag ju inte högt. Jag bara gör det. Utmanar badkrukan i mig.

Idag har vi dock haft lite annan oro i lägret. Älskade Sambon och jag tyckte att en Helsingfors-kryssning skulle vara ett trevligt sätt att avsluta ett långt sommarlov på. Lilla Syster och Store Bror har inte åkt stor färja någon gång så sagt och gjort. Vi bokade en resa. Med avfärd i morgon, tisdag.
Store Bror har därför idag varit en ängslig kille. Åka båt, sova på båten, äta där o s v, ja, det är ju nu nya utmaningar på gång och dagen idag har jag ägnat åt att försöka räta ut alla hans frågetecken. Jag vill ju att de ska vara utropstecken men vissa stunder tvivlar jag. Är det värt det?
Vi har tittat på bilder av båten på nätet, kollat programmet, gjort ett dagsprogram men inget tycktes hjälpa. Trulig, änslig, orolig, så har han genomlevt dagen.
Tills ikväll.
Älskade Sambon tog Store Bror med i båten för en fisketur i skymningen och minsann, fick de inte varsin gädda!? Glädjen var stor hos dem båda och Store Bror valde att leverera sin gädda till min Svärmor i huset bredvid. Hon blev nöjd och glad.
Sen äntligen, kunde han se fram emot den stundande resan, med schemat för morgondagen i högsta hugg somnade han till slut, nöjd och glad.
Tänk vad lite fisk kan göra!

Gäddan som räddade kvällen!
Här presenteras Herr Gädda för katten Martini.

Kärleken övervinner allt

Lilla Syster och Store Bror står på tröskeln till tonåren/har blivit tonåring. Det är väl ungefär då som det brukar tjorva ihop sig med semestervistelser med föräldrar och så. Jag menar, kompisar, kabel-tv, datorer och andra kuliga saker pockar liksom på och mamma/bonuspappa/pappa/bonusmamma kan ju kännas lite mossiga och halvtrista. Ni förstår säkert vad jag menar.
Jag låtsas inte om något av detta och sommarplaneringen tidigare i våras gick ju som vanligt.
"Vecka hit och vecka dit, då är ni med mig och bonuspappa på ön".
"Ok" sa båda två och glömde bort de ökade behoven, eller så kände de inte till dem.
"Sommar som vanligt" tänkte de och kom ihåg hur det brukar vara.
Det HAR varit som det brukar. Möjligtvis har de kivats lite mer än tidigare. Det KAN bero på att de är nära i ålder, tjej/kille/nästan 12/13. Lilla Syster börjar bli tuffare och Store Bror får sina vassa kommentarer,vice versa. ALLT kan man inte skylla på att han har Aspbergers syndrom. Han kivas också. Som den 13-åring han faktiskt är.

Älskade Sambon och jag håller god min. Vi lagar mat, packar matsäckar, ryter om dukning och bäddning, handlar och tankar båten, hittar på aktiviteter, överraskningar, tråk-stunder....... och ja, vi får till det bra. Om jag får säga det själv. Helt klart går det bättre nu när jag tittat upp ur deppgropen och börjar tycka att livet är helt OK. För nu. Så att säga. Sen måste tilläggas att Älskade Sambon/bonuspappan har OCEANER av tålamod och vilja att ungarna, hans som mina, har det bra. Alltid. Och att upplevelser av alla möjliga slag är berikande och lärorika.

Idag tog vi båten till en ö på eftermiddagen. Strålande sol, 20 grader i havet, kaffekorg, kastspön, metspön, badkläder, böcker, nagellack, ostbågar d v s vi var rustade för en eftermiddag i skärgården. Store Bror och Älskade sambon gick runt ön och kastade efter gädda. Lilla Syster och jag tänkte bada när ett svan-par visade var skåpet skulle stå, så vi väntade en stund på att kasta oss i böljan den blå. Inte ville vi utmana ödet mer än nödvändigt.

Herr och Fru Svan blev lite närgångna.....

Sen visade det sig att Älskade Sambon fick napp men inte Store Bror. Då blev det tråkigt. Fasansfullt tråkigt. När vaniljkransen var uppäten, Singoalla-kexen slut och ostbågarna sjöng på sista versen..... Ja, då TYCKTE Store Bror att livet var rent av outhärdligt.
"Jag har tråkigt" gnällde han.
"Sluta nu" kontrade jag.
"Ser jag ut som ett tivoli kanske"???? undrade jag högt.
"NÄE" säger Store Bror,
"De är lite mer färgglada"
"Eeeeeeh"?????? tyckte jag och konstaterade att den här unge mannen åtminstone har svar på tal. Det kan jag stå ut med. Faktiskt. Fast det säger jag ju inte...... högt!
Sen åkte vi hem till stugan. Kvällsmat var på schemat. Det var min tur att laga mat. Jag hade en idé om vad vi skulle äta. När jag öppnade kylskåpet mötte jag det här:



Och sen när? Absolut NÄR???? stod det METMASK på matsedeln???? kan ju en hugad matmor undra. Och det är då jag känner innebörden av ordspråket: "Kärleken övervinner allt" PRECIS (nästan) allt kan jag stå ut med. Men idag!!!! Idag har de (mina män i livet) varit och tafsat på gränsen......
Eller som Brasse säger: "En ska bort"!!!!
Gissa VAD!!!!!!!

Skogen och jag

"Det" har äntligen släppt taget om mig. Skrattet och orden kommer tillbaka. Det är lite som Lilla Syster sa i förmiddags när vi skulle åka båt och allt var fixat inför avfärden, "nu är det bara att köra". Så då gör jag det!

Varje morgon går jag en promenad i skogen. Varje morgon har solen strålat från klarblå himmel och det har varit varmt. När jag går in i skogen har jag känt, dock inte sett, spindelvävstrådarna mot min bara hud på armarna, de bygger så flitigt bland trädstammarna och jag riktigt hör hur spindlarna suckar:
"Å nej, nu kommer hon IGEN! Hon sabbar....." och sen hur de suckar och samlar trupperna för att:
"JAja. Kom igen grabbar..... Vi börjar om"!
Längs stigen växer blåbär och SOM det växer! Stora, mörkblå bär frestar, pockar på uppmärksamhet. Det händer, så klart, att jag stannar och plockar en näve, vem kan motstå? Och minsann, Herr Kantarell har haft hatten på och lockat mig än mer. Nävar med kantareller, det är ju som att komma hem med guld. Tycker Store Bror. Stigen är bekant nu och det känns som träden hälsar där jag går. Ibland försiktigt men ändå manande med sus i kronorna. De leder mig vidare, mot hästhagen där solen flödar friskt och smultronen ännu mognar, förbi ängen och så småningom hem till stugan igen.
Ibland friskar det i och fast jag går i lä hörs vinden högt, högt i trädens kronor. Vi är bekanta helt enkelt, skogen och jag.
En morgon tog jag Mp3-spelaren med och med lurarna för öronen trädde jag in på stigen. Här skulle lyssnas på musik.
"Det går nog lättare med musik i öronen" tänkte jag.
Vad tänkte skogen då?
Att jag behövde lära mig ett och annat och skickade fram ett rådjur mitt framför fötterna på mig.
Om jag blev rädd?????
"Eeeeh. .....Är himlen blå"?
MMMMMMmmmm. Jag blev rädd. Och fattade galoppen liksom. Det här med skog, natur och livet är inget man bara hastar förbi. Att gå på en skogsstig med vinden som följeslagare, att se, höra och känna där, det är lärdom. Det är att vara här och nu.
"Jaja" sa jag till skogen,
"Jag fattar".
"Bra" sa skogen till mig och ledde mig till bästa blåbärsstället i hela skärgården.
Så där håller vi på. Skogen och jag.

En liten resa

Jag har inte slutat att blogga. Det är bara lite grus i maskineriet. Trodde att jag var på säker mark. "Jag-mår-visst-bra-nu-mark" kändes det som. Men det är visst som så, att har man trampat i depressionsträsket, utmattningsmyren och vad-det-nu-kan-kallas-för så är man inte säker och det är lätt att förivra sig. Man vill ju så gärna vara frisk liksom. Liiiite oklart vad som hände men jag förivrade mig väl. Tog i. Var som förr. Det höll inte. Sedan i fredags har jag brottats med migränattacker, panikångest och ett bara "det-var-väl-själva-den"-tillstånd. Har förflyttats från Lilla Staden till Ön. Igen. Med assistans av Älskade Sambon och barnen. De vill sin blivande fru/mamma väl. Såklart. Så efter ett otal skogspromenader, båtfärder, kaffepauser på bryggan, blåbärsplockning och "sitt-bara-här-vi-tycker-om-dig-ändå-hela-dagar" börjar jag ana kanten på den där gropen jag trampade ned i. Jag ger mig inte! Så, rätt som det är har jag hittat orden igen. Jag fick ju ur mig de här!