Mål i sikte!

Nu börjar det hända saker på min rehabiliteringsresa minsann! Jag har fått brev! Min läkare undrar om jag kan tänka mig att träffa en arbetsterapeut för en funktionsbedömning för att kunna utröna vad jag klarar av arbetsmässigt. Och om jag minns vad vi bestämt för vidare kontakt för det kommer han inte ihåg.
Om jag kan tänka mig att genomgå en funktionsbedömning? Om jag kommer ihåg vad som bestämts i mina fortsatta kontakter med denna läkare?
Hur tänker han nu????
Efter tre års sjukskrivning, två misslyckade arbetsträningsförsök på min arbetsplats och ett otal, antal j-a piller som gjorde mig ÄNNU sjukare, tjockare, ledsnare, segare, trögare kommer nu ett förslag som jag äntligen kan tro på och som jag efterfrågat väldigt länge. Ända sedan jag kunde hålla huvudet från kudden längre än två timmar. Det hade väl kanske varit lite bra att ha träffat den där arbetsterapeuten INNAN jag gick på arbetsträning överhuvudtaget. Men vad jag sa då räknades inte. För psyk-vården har begränsade resurser och F-kassan har sina regler, som jag skrivit om förut, och mallar som jag inte passar in i. En rund boll i ett fyrkantigt hål liksom. Passar inte! Men det skaaaaaaaaaaaa gå..... tror F-kassan. Psyk-vården blundar då för det finns inga resurser säger man och stänger luckan mitt framför näsan. Och där står jag kvar, liksom.
Nu vet jag inte riktigt hur en funktionsbedömning går till men det får jag så klart reda på. Jag bara tycker om känslan att det händer något för just nu befinner jag mig i ingenmansland och vet inte riktigt vart jag ska. Jag håller på att lära känna min kropp som inte reagerar som jag vill, en kropp som värker och inte orkar, det är kanske lite som att lära sig att gå igen. Jag kan inte rusa som förut i livet, det är stört omöjligt. Jag vill inte det heller för det var ju av det som jag blev sjuk.
Jag har en bekant som tycker att jag ska ta mig i kragen. Pah! säger jag!
"Fly mig en krage först, sen kan jag hålla i den"!
Nu ska jag ju inte gnälla för det finns de som har det värre, tro mig, jag vet! Men nu är det ju liksom så, att jag är mig själv närmast och ska leva i det här livet. Och det är trevligt de stunder när jag känner att jag inte bara existerar, att jag lever också! Jag erövrar livet varje dag. Det började timme för timme för tre år sedan, så småningom blev det förmiddag, eftermiddag och kväll. Sen kom dag för dag. Så var det länge innan jag kunde se veckovis. Och månadsvis??? I sikte säger jag. I sikte!
En stor hjälp på vägen är min sjukgymnast och terapeut. Sjukgymnastik genom Basal Kroppskännedom och att ha någon att prata med. Två människor som vet och kan peka, ställa rätt frågor och få en gungig kropp att stå rakt! Och få svarta tankar att ändra riktning och bli lite mindre svarta. Helt enkelt få verktyg för att leva. Som jag vill.
Sen, att min läkare har så mycket att göra, är så stressad så att han inte vet vem jag är, vad vi bestämt. Tja, vad ska man säga? Att det finns för lite resurser? Att läkarna är stressade? Inte vet jag. Jag är ju liksom i andra änden och vill bara kunna fungera normalt. Men jag har meddelat min läkare att inget var bestämt och jag har fått förhållningsorder så NU vet jag! Om jag är nöjd? Så klart jag är. Men trygg och säker? Mnja.....

Så klart oroar jag mig för hur mitt tillstånd har påverkat/påverkar barnen. När jag tänker på det knyter det sig i magen och jag får svårt att andas. Jag vet att de varit oroliga, jag vet att de suttit vid min säng och bara andats, väntat på att jag ska vakna och vara som vanligt. Jag vet att de har gråtit i smyg men också öppet tillsammans med skrik och fula ord. Det tar. Det tar så hårt i mamma-hjärtat att det gör ont men jag har tänkt som så att "skrik ni, det är bra, få ur er det". Vi har skrattat också. Åt vimsiga mamman som inte längre kommer ihåg, som tar fel tid, fel dag, som bara vill sova och ibland bär sig åt som en tonåring, en treåring. Jag vet att de har lärt sig massor, att ta ansvar, att säga vad de vill och menar och våga be om hjälp. Jag vet att det kommer att bli bra och att vi är nära varandra. Jag vet att de trots problemsvårigheterna de här tre åren har det bra och är trygga. Det är det viktigaste. De har haft god hjälp av Älskade Sambon som när jag blev sjuk var en Särbo, men som valde att stanna kvar och vi bygger vårt liv dag för dag. Tillsammans är vi starka!