onsdag, oktober 28, 2009

Förhandlingsläge

Det är lov. Höstlov. Idag skiner äntligen solen och speglar sig i de nedfallna löven i trädgården. Det ser ut som guldpengar som ligger på marken, skiner och glittrar. Vackert.
"Det är ju synd att ta bort dem, mamma" påpekar Store Bror i arla morgonstund.
"Du tycker ju om att ha något fint att titta på!"
Jag fattar piken. Här tänker inte krattas några löv!
Hårda förhandlingar stundar!

tisdag, oktober 27, 2009

Det går framåt

Dagarna går fort, knappt hinner jag fånga en när nästa är på ingång. Sedan mitt senaste inlägg i blogg-världen har det hänt en del och jag beslöt mig för att landa i det. Ta det "lite piano" och smälta lite intryck, avtryck och påtryckningar. Hur det gick??? Mjnja. Ja. Ganska bra, tror jag. Jag gör framsteg. Inga psykbryt av större slag, lite tippningar hit och dit men jag har kommit upp på banan snabbt igen. Jag håller i!
Vardagsrummet börjar ta form med färg och tapeter. Älskade Sambon dansar inte bara som en gud, han är väldigt bra på att tapetsera också. Det gååååååår ju bara inte att låta bli att bli förälskad igen och igen när jag ser honom gå där stolt som en tupp och inspektera de helt perfekta tapetskarvarna. Eftersom vi knappt har några möbler alls i det rummet för tillfället, finns det ju plats för en och annan svängom också. Nu missade vi ju Dansbandsgalan i lördags men vi behöver ingen musik. Vi dansar ändå och ungarna lider och försvinner som isglass i solsken.
Dansbandsgalan ja. Kan ju vara roligt att titta på. Men roligare ändå är att se Store Bror spela handboll och "spöa" lag efter lag i sin årsklass. Ja, så himla bra var de att de vann hela klabbet för pojkar -96 i Kempa Cup. En seger för laget och för Store Bror som älskar sin handboll över allt i livet, som håller honom social och självkänslan växer. Gör gott i mamma-hjärtat också!
Medan jag var publik på plats vid finalen satt resten av familjen hemma vid datorn och tittade på matchen via Webb-tv, vi höll kontakt via mobilen. Det var bra, för jag ville ju vara uppdaterad med hur det gick för Stora Systers Pojkvän som spelade fotboll och fajtades för att hålla sig kvar i Superettan. (Ja. Vi gillar idrott. Ibland kör det ihop sig! Helgen = tapetsering, handboll, fotboll, javisstja. Vi behöver mat också! Vem lagar? Va? Vem? Jag? Näe. Joe. Ok. Då).
I söndags kväll kunde vi så samlas alla för att äta middag tillsammans. Ja, inte Största Systern då som jobbade på banketten för att fira Lilla Stadens 350-års jubileum, men vi andra. Det var mycket taktiksnack, tapetsnack, skratt och prat. Ja, vanligt liksom. Det tycker jag är skönt!
Denna vecka har ungarna lov. Kanske kan jag få hjälp med att kratta upp löven i trädgården. Eller inte!?

torsdag, oktober 22, 2009

Samhöriget

När jag sitter på ett möte med mammor i Föreningen Autism, går det upp för mig att av gruppens tio mammor är det bara två som yrkesarbetar just nu. Vi andra är sjukskrivna. Det har tagit ett tag att komma på det. DET var inte det första jag basunerade ut när jag blev medlem utan man lär ju känna varandra efter ett tag och törs visa sina inte-perfekt-sidor. Anledningen till att vi faktiskt träffas är ju att vi har barn med något neuropsykiatriskt funktionshinder, inte att vi är sjukskrivna.
Förutom att våra barn har liknande diagnoser har vi mammor det: Depression, utbrändhet, ångestsyndrom, panikångest eller som en mamma uttryckte sig: "totalt-jävla-manglad-igenom-omöjligt-skolsystem-och-möten-med-oförstående-förståsigpåare-syndromet".
Oavsett så sitter vi där. Så trötta, så trötta. Kämpaglöden finns förstås. Annars vore vi ju inte där. Men den där känslan av att vara så förfärligt trött att bara fläktens surrande i rummet gör att det är en sak för mycket att ta in. Det är fullt i systemet.
Jag blir peppad och glad över föreningens "mamma-möten", de ger mig styrka och glädje mitt i allt det svåra. De ger mig också insikt i, att man faktiskt KAN bli sjuk av långvarig press och stress utanför det normala. Det är sant det jag känner. Det här händer på riktigt. Jag är mitt i verkligheten där det händer att säkringarna går i huvudet p g a av överhettning. Var köper man nya???!!!

Är det då typiskt "mammor" att bli så här sjuka? Inte vet jag. För att drabbas måste man ju så klart har en sårbarhet men att det skulle vara typiskt kvinnligt. Jag vet inte. Det bryr jag mig inte om. Jag vill bara bli frisk.

Har funderat på att bjuda in Reinfeldt och grabbarna/tjejerna på en prao-vecka eller två. Alltså, innan de ska klubba igenom beslutet om nya sjukförsäkringsreglerna. De har väl inte tid. De har ju ett land att sköta. Ett land som jag bor i. De har inte tid med något sånt här litet och fjuttigt i det stora sammanget Sverige och Världen.

Kalas!

Den 27 oktober firar Cickis Designblogg 2 år. I samband med det lottar Cicki ut presenter, och inte vilka presenter som helst, utan alster som hon sytt själv! Tidigare i höstas beställde jag necessär och sminkväska till mig och Lilla Syster, så fina så!
Susa in på hennes blogg och läs om utlottningen HÄR!

tisdag, oktober 20, 2009

Val, kval och en skvätt kaffe

Hösten är även fotograferingstider. Skolfoto. Detta påfund! Luttrad morsa skriker "nnnnnneeeeeeeeeeeeeeeeeejjjjjj" inombords var gång lapparna om fotografering dimper ned på köksbordet. Bilderna ska hem, till påseende.
"Ånej, det är ju valfritt!" säger vän av ordning.
"Valfritt?"
"Jo tjena!"
"Grattis i så fall!"
Jag går på det varje gång. Är under påtryckning så att säga. Att bara titta. Lite. Fast lite bättre och mer sträng har jag blivit.
Skolkatalogen. Den är ok. Praktiskt, eftersom två av barnen går i samma rektorsområde.
Fotofirmorna har inte faktureringsdatum som andra, utan mitt i månaden. Hur lätt är det inte att missa det?
Som igår. Inbetalningskortet satt på kylskåpet. Himla praktiskt ställe. Har sett den så länge att jag glömt bort. Kom på att jag skulle betala. "Humpidumpi-mmm-naninaaaa" nynnade jag och letade efter kortläsaren. Man betalar ju över internet. Som funkar när det vill förvisso men jag hade lyckats forcera brandväggen eller nåt.......
"Kortläsaren?"
Just ja. I svarta skåpet i vardagsrummet. Som är inplastat. Väääääldigt inplastat för att slippa damm när vi håller på att göra om ju! Älskade Sambon har då plastat med en dåres frenesi, så inte den minsta glipa gick att uppbringa.
Kan härmed titulera mig "inbrytningsdrottning", för kortläsaren skulle jag bara ha!
Sen kom posten. Med en hälsning från ICA-Leffe! Ett erbjudande som sänt från ovan i dessa renoveringstider! Mycket kaffe går det åt!


ICA-Leffe. Räddaren i "nöden". Kaffe-nöden!

söndag, oktober 18, 2009

Gilla läget!

....packa, packa.... bär, bär..... flytta, flytta..... packa, bär, flytta....
Man kunde tro, att vi ska flytta. Långt bort. Men nej. "Bara" vardagsrummet ska fixas. Så, därför go´vänner, är jag så totaly uppslukad av detta. Jag återkommer. Var så säkra!
I fredags brakade internet ihop där jag bor. Om detta har jag en rolig historia. Nu! När det gått ett par dagar! Eller, inte roligt alls. Bara väldigt frustrerande. Idag har jag åter lite koll på läget. Både vad gäller nätet OCH renoveringen. Och så har jag lite underlag för nyårsfrågesporten: "Hur många liter spackel går det åt till C o M.s vardagsrum? Hur många lite kaffe behöver C för att orka hela renoveringsvägen? Varför var det extrapris på de utvalda tapeterna FÖRRA helgen och inte denna? De som bodde här före oss, varför fuskade de så med renoveringen"?
Ni som orkar! Ni får medalj! Jag återkommer! I promise!

torsdag, oktober 15, 2009

Flytta hemifrån

Den gamle trotjänaren IVAR ska flytta hemifrån. Vid pass 23 år fyllda kan ju det vara på tiden! Ivar har stått ut med det mesta och aldrig, aldrig klagat. Jo, bara en gång, när han av pur utmattning och tjurighet släppte ifrån sig ett par mojänger som höll ihop hela honom. Då rasade halva Ivar i golvet. Inte skadade han sig, ånej då, men lämnade märken i DEN parketten så att ingen, ingen någonsin skulle glömma att han blivit felbelastad. Sedan dess har vi tagit det vackert med honom. Lite målarfärg då och då. Olika så klart. Han har ju följt med oss till, få se, (räkna, räkna, tänk....) till fyra lägenheter, 1 hus och sedemera 1 radhus. Alltid har vi sett till att han passat in. Han har haft det himla bra. Inte ens när ungarna använde honom som ribbstol klagade han. Nej, han stod pall. Visserligen fastskruvad i väggen för säkerhets skull men han kunde ju ha släppt ifrån sig ett hyllplan eller två. Men inte min Ivar.
Ska han verkligen flytta? Kommer vi inte att sakna honom?
Jo. Antagligen.
Men nu HAR vi bestämt oss för att ha lite nya, valda-tillsammans-möbler, Älskade Sambon och jag. Vi har levt i ett hop-plock från mitt gamla liv, hans gamla liv och nu tyckte vi att
"Näe. Nu gör vi något alldeles, alldeles eget".
Jag tycker mig ha hört att Ivar och Mormors gamla skåp har diskuterat på nätterna varför just Mormors gamla skåp ska få vara kvar men inte Ivar. Skåpet har tröstat honom med att tala om att han inte förpassas till evigheten, utan ska få vila ett slag i ett förråd. Som tack för lång och trogen tjänst liksom. Med det har Ivar låtit sig nöjas.
Hejdå Ivar!

Ivar i sin glans dagar.

Till och med katten Martini har gillat Ivar!

onsdag, oktober 14, 2009

Jag lovar härmed....

.... att aldrig, aldrig någonsin cykla Vättern runt!
Ni som hängt med mig ett tag, vet, att på den här bloggen svänger det. Från svartaste svart till rosenskimrande små moln, ibland hänger jag knappt med själv. Men nu är det lite uppåt "and go" och då gäller det att smida. Planer.
Jo, med Vättern runt är det så här:
När mina föräldrar skilde sig var mamma 45 och ingen särskilt sportig kvinna. Ja mamma! Jag SKA berätta! Att hon alltid, alltid, alltid, cyklat till och från jobbet på Posten. I ur och skur. Med ungar på pakethållaren på väg till dagis, fritids, skola på morgnarna och lastad med tusen matkassar på cykeln hemåt på kvällarna. Där lades grunden till vad som komma skulle.
Det är det som idag kallas så vackert för "vardagsmotion" och för "vardagsmotion" borde hon få medalj!
Sen hände det något med mamma. Promenaderna blev längre och fler. Styrdansen byttes ut till motionsbugg. En dag ringde mamma och sa att hon börjat jogga. Sen cyklade hon på fritiden också. Långa rundor. Turer och antal kilometrar blev viktigt. Vaaa?
Sedan blev det Vättern runt. Först Tjejvättern med väninnorna. Sen stora Vättern runt med Mannen i hennes liv. Väääääldigt många år. För det har hon många medaljer!
"Ska du med?" har mamma frågat.
"Jo för tusan!" svarade jag. För 10 år sedan. Jag har lång uppladdningsperiod. Kanske världens längsta.
Idag var jag på mitt första spinningpass någonsin. Ni vet, såna där cyklar som sitter fast i golvet och som man ställer in alltefter längd och form. SEN spände man fast fötterna. I 30 minuter. Inte var man precis ensam heller. Vilken hög musik de spelade! Vad himla fort alla cyklade! Och att DET var så viktigt att skruva åt skruven hårt? Den som justerade styrets höjd så att det inte for i botten så att det blev huvudstående på den där j-a cykeln, precis när jag fått upp både fart och flås? Jag visste faktiskt inte det men lärde mig det "the hard way". När de andra klagade över ont i lår och rumpa efteråt kunde ju jag skryta med ont i pannan. Ovanligt efter ett spinningpass kanske. Just dessa 30 minuter av mitt liv fick mig att inse att uppladdningsperioden inför att cykla Vättern runt härmed är avbruten. Tror nästan jag törs lova att jag aldrig mer kommer att cykla. Knappt sitta heller känns det som just nu. Jag får nog ringa mamma i kväll. Vi får hitta på ett annat äventyr tillsammans. Högläsning av dikter på Biblioteket? Viskväll på Strömsholmen? Vad som helst. Bara det är cykelfritt!

tisdag, oktober 13, 2009

... och så lämnar vi över till sporten!

Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet: "Gör Pia Sundhage till förbundskapten". Alltså, jag kan inte låta bli. Hon är modig, Åsa. Och kommentarerna är lika förutsägbara som att Svennis har kostym. Alltid.

Haverikommission i arbete

Haverikommissionen kring mig har bråda tider. Ja, jag också då såklart. Igår kom nämligen BREVET. Det där BREVET som jag och kanske 49 999 andra långtidssjukskrivna tycker att kan gå direkt till pappersåtervinningen. Kuvertet ska så klart till brännbara sopor. (puh! Ingen miljöaktivist behöver hugga mig i nacken för det!).
I BREVET står vad som ska hända 1/1 2010 när sjukdagarna är slut. Punkt liksom. Jag ska till Arbetsförmedlingen. Vilket jag tycker låter jättekonstigt, eftersom jag HAR ett arbete. Egentligen. Jag ska medverka i något slags arbetsåterföringsprojekt och få ersättning från a-kassan. Vad a-kassan säger om det, kan jag väl bara drömma om...... Det får jag säkert veta i ett annat brev!
Visst pirrar det lite i magen! Inte av kärlek, inte av rolighetsförväntan utan av .... ovisshet och en jäkla undran om hur det ska gå?! Såklart!
Men, jag har nu bestämt att allt ordnar sig till slut och under tiden tragglar jag på som vanligt. En stilla undran har jag dock, att långtidssjukskrivna ofta framställs som lite korkade, som drönar fram genom dagarna och inte gör någonting?!
Det skrivs sällan eller aldrig om hur svårt det är att faktiskt träffa rätt läkare, hur svårdiagnostiserad man kan vara om man nu faller inom psykvården, hur sjuk man faktiskt kan bli av fel mediciner, hur lång tid det tar att repa sig från biverkningar. Eller, hur lång väntetid det är på diverse utredningar? Hur stressade läkare och sjuksköterskor kan vara när man äntliiiiiiiiiiiiiiigen får tag på dem? Det finns en hel del som jag tycker att det skrivs och fokuseras på alldeles för lite vad det gäller långtidssjukskrivningar. T ex tycker jag det är konstigt att det tar tre år för min läkare att komma på att arbetsterapeuten som har kontor vägg i vägg med honom, HENNE är det kanske bra att jag får utredas hos???? Jaja. Vad vet jag?? Jag är ju inte bara mamma. Jag är patient också!
Förresten,
min alldeles nyupptäckta arbetsterapeut, jättegullig tjej, har beställt en sak åt mig. Hon är sådär härligt entusiastisk och ska verkligen hjälpa mig, en urvriden, något till åren komna kvinna. Hon har beställt en "shake´n´wake" klocka. En digital klocka med en sladd. I änden sitter en platta som jag ska lägga under kudden och som vibrerar när det är dags att gå upp. Jag ska vakna liksom. Eeeeeehhhh???????
Tror jag lägger den där plattan någonannanstans än under kudden och ligger kvar. Vi hörs!

måndag, oktober 12, 2009

Aktivera mera

Jomennueresåatt....
idag ska det börjas i Aktivitetsgrupp! Om ni minns, den där gruppen som inte finns. Skönt, tycker jag, att det händer något på aktivitetsfronten.
Alltså. Jag har aktiviteter runt mig hela tiden. En del är mer än vad jag egentligen klarar av. Jag blir ju sjuk. På riktigt. Men FÖRUTOM det ska jag aktiveras utanför hemmet. Jag tycker det är bra. Tro inget annat. Min högsta dröm är att bli frisk och hel igen. Kunna ha ett trevligt och roligt jobb. Vara vanlig. Ingen vet egentligen vad som fattas mig. VARFÖR jag blir sjuk av att göra saker. Så, jag SKA gå på aktivitetsgrupp. Och hoppas, hoppas att det leder mig i rätt riktning.

Helgen har bjudit på blandad kompott. Mycket skjutsa och hämta barn. Den gamla taxichaufförsdrömmen har återupplevts.
Även spunk- och dånanfall över obäddade sängar, kringdrällda strumpor, ouppackade, stinkande träningsväskor och diverse andra tillbehör har inträffat.
Jag har blivit omsprungen i trappan ett antal gånger av Store Bror som varje gång måste meddela att "mamma, du ser ut som en gammal tant när du går".
Ja. Jag gör ju det på morgnarna. Att ta mig nerför trappan kan ta en sisådär fem minuter med de här stela lederna. Varför krymper hälsenorna på natten? Och ja. Jag blir på dåligt humör när jag hasat mig ner och upptäcker att jag glömt telefonen kvar på nattduksbordet och det bara ringer och ringer. Att gå upp igen, innan lederna kommit igång, gör sig inte. Det händer att jag morrar. Lite.
Det har tvättats och lagats mat igen. Planerats för Stora Systers fotbollmatch i Umeå och Store Brors handbollmatch i Linköping. Den här helgen behövde mamman inte närvara vid någon av tillställningarna utan kunde hålla ställningarna inför hemkomst igen till Radhuset.
Inför tapetsering av vardagsrummet har saker packats ned i kartonger. Det blev loppiskartonger, slänga-så-långt-bort-det-går-kartonger, kanske-bra-att-ha-sen-kartonger, skänka-bort-böcker-kartonger och så det-här-ska-vi-ha-sen-i-nya-vardagsrummet-kartonger. Jag hade dessutom sett ut en ny, gammal fåtölj som Älskade Sambon hämtade i Begnademöbler-affären. Just det. Sett ut. Den här gången var han min "BoB", (Bär och Betala) och jag är nöjd. Jättenöjd.
Ett liiiiitet problem bara, eller "logistiklösning behöver funderas ut". Vardagsrummet är nu fyllt med kartonger, fåtöljer, böcker, hoprullade mattor och annat, känns som mer saker än INNAN vi började röjningen. För, vad gör man av allt under tiden takmålning och tapetsering pågår? Och underarbetet. När det pågår. Var gör man av allt? Grannens uterum? Skulle kunna funka. De är på semester.
Mitt i alltihop behöver jag lägga mig ned. Systemet går ned, musklerna domnar och lederna svullnar. Det är en himla tur att soffan är försenad. Igen. Chansen finns att vi hinner klart ändå. Hoppet är det sista som överger en.
Så därför ilar jag nu till Aktivitetsgruppen och hoppas, hoppas att det är vägen tillbaka.

fredag, oktober 09, 2009

Höga drömmar

Jamen kanske kan mamman lyfta lite på huvudet igen och se att världen är kvar? Inspirerad till max av Lilla Syster som igår var på Äventyrsbana med klassen och tillbringade större delen av dagen svingandes fem meter ovan mark, nära trädkronorna. Så liten och tanig hon är, visade hon prov på stort mod och tålamod plus en hel del j-r anamma. I morse var det bild i tidningen. I skrivandes stund är kylskåpet tapetserat med nämnda bilder. Så klart. Här ska njutas!
"Äventyrsbana!" sa jag drömskt vid frukostbordet.
"Åh, klättra bland träden, DET skulle jag vilja göra".
Det blev väldigt tyst. Tre par ögon stirrade på mig och det blev Store Bror som bröt tystnaden.
"Mamma, det kanske är åldergräns?"

Nu tror jag inte alls att det är åldergräns för att svinga bland träd på en Äventyrsbana. För tillfället har jag lite nog med en alldeles egen äventyrsbana men man måste ju få drömma lite?! Önska?! Vilja?!

tisdag, oktober 06, 2009

Tisdagsfundering

Jo, då de här svarta dagarna träder in och förlamar en annars ganska (nåja) normal kvinna, färgar de ju av sig även på de andra i familjen. Så klart. Som till exempel det här med maten. Vem ska laga den? Och den tvättade tvätten som inte är vikt, vem ska vika den? Kvällsteet? Törs man smula skorpor i soffan? Bonuspappan får dirigera från Stora Staden, telefonen fungerar ännu och barnen hittar sin väg genom dagarna. Igen.
Det är ju inte så att det är fara för deras liv och hälsa precis, men det är klart de blir oroliga. Något är ju inte som vanligt.
I morse hörde jag dem. Jo, de hade fixat disken igår kväll. Över det var de nöjda. Tvätten var vikt men inte uppburen till ovanvåningen. Om detta, vem som skulle bära korgarna blev det diskussion. En visk-diskussion. Vem som vann? Om att vinna är att bära tvättkorgar blev det Store Bror. Han är gladare när handbollslaget vinner. Om man säger så.

måndag, oktober 05, 2009

Fritt fall

Att leva med depression är att åka berg-och dalbana har jag tänkt. Som att leva överhuvudtaget. Ibland är det uppförsbacke, ibland nedförsbacke och minsann, ibland killar det lite i magen och ibland sitter hjärtat i halsgropen. Life, liksom.
Men jag hatar min sjukdom! När den slår till blir det mer Fritt Fall än Bergodalbana. Och sen sitter jag här. Med tappade tag. Och ska ta nya tag. För så måste det ju bli. Nya tag och framåt igen. Igen.

fredag, oktober 02, 2009

Sömnstörning

Jag har sovit över hos Bästa Vännen. På madrass på golvet. Det har jag gjort förr. Jag sover bra där. Antar att det har att göra med att det är trevligt att ha en vän som Bästa Vännen, vi tycker om att "hänga" med varandra. Mycket. Nu blir det inte så ofta för hon bor i Stora Staden och jag i Lilla Staden. I natt låg jag ändå där på madrassen igen och sov i godan ro. Ända tills jag vaknade av att något gick på mig. En mus. Det kallar jag abrupt uppvaknande!
Och var tog den vägen sen? Ingen som vet! Från klockan tre sov jag med ena ögat öppet och det börjar kännas nu! I natt ska jag sova hemma, tryggt vaktad av katten Martini! Här slipper inga möss in!

torsdag, oktober 01, 2009

Annonsläge

Jag tog Store Bror och Lilla Syster med mig till ett shoppingcenter. Nya kläder var målet. Vi fikade förstås och då ringde min mobil. Högt. Den är ny och jag har inte lyckats fixa till allt som jag vill ha det. Vilket inkluderar en mer diskret ringsignal. Och vilken av knapparna är nu lurknappen? Så att man kan svara? Snabbt? Föresten, vad tunn den är!? Nästan svår att hålla i ju.....
Jag fumlade med telefonen och lyckas svara till slut. Glad över att jag hörde vad Älskade Sambon sa i andra änden. Med gamla telefonen var det lite si och så med det. Så jag vrålade på som vanligt. Inne.På.Ett.Fik.Med.En.Tonåring.Och.En.Blivande.Mitt.Emot.Mig.
Nöjd och glad liksom. Lite stolt också. Ny mobil. Vad tusan?! Den gamla hade sex år på nacken och det har hänt att barnen bett mig att INTE svara när vi varit ute för de har tyckt det varit skämmigt med morsans gamla mobil. Den var stor. MEN praktiskt. Förutom att man inte hörde vad folk sa till slut.
Jag avslutade samtalet och vände mig mot barnen. Eller där de suttit. För de var inte kvar. Där gick gränsen. En mamma med världens högsta ringsignal och som "glömde" att prata tyst och stilla inne på ett fik. Say no more! De väntade utanför. Och talade om att de tänkte sälja mig på annons om jag inte slutade vara så pinsam!
Blocket! Kategori "pinsamma föräldrar". Alltid fullt där minsann!

Lilla Syster har nu visat mig hur man byter ringsignal, ställer in en behaglig nivå på densamma och var ljudlös-knappen sitter. För jag gillar inte heller folk som pratar högt, vitt och brett i offentliga sammanhang. Mycket kan vänta. Egentligen!