tisdag, oktober 06, 2009

Tisdagsfundering

Jo, då de här svarta dagarna träder in och förlamar en annars ganska (nåja) normal kvinna, färgar de ju av sig även på de andra i familjen. Så klart. Som till exempel det här med maten. Vem ska laga den? Och den tvättade tvätten som inte är vikt, vem ska vika den? Kvällsteet? Törs man smula skorpor i soffan? Bonuspappan får dirigera från Stora Staden, telefonen fungerar ännu och barnen hittar sin väg genom dagarna. Igen.
Det är ju inte så att det är fara för deras liv och hälsa precis, men det är klart de blir oroliga. Något är ju inte som vanligt.
I morse hörde jag dem. Jo, de hade fixat disken igår kväll. Över det var de nöjda. Tvätten var vikt men inte uppburen till ovanvåningen. Om detta, vem som skulle bära korgarna blev det diskussion. En visk-diskussion. Vem som vann? Om att vinna är att bära tvättkorgar blev det Store Bror. Han är gladare när handbollslaget vinner. Om man säger så.

14 kommentarer:

  1. Stor stor kram till dig Cina! Tänk vilka underbara barn du har som hjälper till trots att det inte är lika kul som att vinna en match.;-)

    Jag har inte riktigt fallit fritt fall just nu men nog har jag trillat ner i ännu en grop de senaste dagarna. AS-utredningen börjar på fredag och jag vet inte om det är därför jag deppar eller om det helt enkelt är högst ordinär höstdepp denna gång.

    Ta hand om dig!

    Kramis!

    SvaraRadera
  2. Det är ju skönt att veta att barnen klarar av det väsentligaste när de svarta dagarna kommer.

    Var rädd om dig. Kram

    SvaraRadera
  3. Och barnen växer när de vet att de är behövda. De växer när de får ta om hand. Glöm inte det i det lite svarta.

    Varm hand
    Markattan, som precis nu måste verifiera kommentaren med "nedempat"

    SvaraRadera
  4. S o F: TACK!

    Anbam: Alltså, de här groparna ska ju bara läggas igen! DET jobbar vi på! Ta hand om "you too!"

    Cicki: Ja, de klarar mer än vad jag tror! Så är det ju! Tack för omtanken!

    Markattan: Tack för en varm hand! Och det VAR ju en passande verifiering! Sånt bliiiiiir jag lite upplyft av. Sån är jag!

    SvaraRadera
  5. Hej Cina! Jo, det är verkligen skönt att lunginflammationen har gett vika, men då börjar 17-åringen kraxa och har något i halsen. Jag blir tokig!!! Den tilltänkta arbetsträningsplatsen inom soc. lade vi på is. Eller rättare sagt jag, för om arb.giv. hade helt fått bestämma skulle jag tränat där på ett ställe som påminde om det jag blev sjuk på första gången....Inte bra. Nu jobbar jag med coachen och har tre nya spår att gå efter. Jag hoppas det leder någon vart. Har också som du känt upp och ner känslan och jag får verkligen blicka inåt istället för utåt när det är lite extra stressigt runt omkring.
    Sköt om dig! Kram Christina

    SvaraRadera
  6. Att åka i denna ständiga berg och dalbana är liksom livet idag.

    Att det färgar av sig på omgivningen har du rätt i och det har jag dåligt samvete över. Särskilt maten blir lidande. Ibland bara orkar jag inte göra mat och då skäms jag som mest.

    Dock är det skönt när barnen blir äldre och klarar mer själv.
    Ta hand om dig ordentligt.
    Bamsekram

    SvaraRadera
  7. Känns dumt att jag skrev om mitt dåliga samvete, det gör det ju inte bättre för dig.

    Det är bara det att jag pratar så sällan om det så det liksom bara kom när jag skrev.
    Och barn gillar att känna sig behövda som någon klok person skrev här i kommentarerna.

    Ännu mer bamsekram

    SvaraRadera
  8. Vad bra att barnen hjälper till.
    Det växer de ju av.
    Även om de kanske inte ser meningen med att fixa tvätt coh annat just nu.
    De är nog stolta över sig själva då de klarat detta.
    Kram

    SvaraRadera
  9. Osloskånskan: Tack! Nu är det "imorgon" och en ny dag. Tack o lov!

    Christina: Oj! Inte mer sjukdom nu! Vad bra att du har din coach och har nya spår att följa! Kram!

    Bloggullet: Inte gör det något om du skriver om ditt dåliga samvete! Dåligt samvete kommer ju då och då, går att kämpa mot! Det är ju också sällan barn svälter ihjäl i det här landet! Tack för bamsekram!

    Ännelaij: Nä, precis! Men när de är stora kommer de säkert att säga "kommer du ihåg att vi hjälpte dig?". Och det kommer jag ju att göra! Kram!

    SvaraRadera
  10. Det är omtänksamma barn som har viskdispyter!! :o)
    finns det något mönster i din deppighet, jag menar, håller det i sig ungefär lika länge varje gång eller är det olika?
    Det måste vara otroligt jobbigt! Tänker på dig! Kram!

    SvaraRadera
  11. Ja usch för det där "upponerandet"..(eget ord)
    Hoppas verkligen du kommer ur det snart.
    Många extra kramar
    //Inger

    SvaraRadera
  12. Tittar in och säger hej.
    Har fortfarande inget internet hemma och då blir det heller inget bloggande (varken följande eller eget). Lite trist men vad gör man.
    Massor av stora kramar!

    SvaraRadera