Biokväll

Igår kväll håvade vi in våra julklappar som Stora Systern förärade den kvinnliga delen av la familia: Biljetter till Änglagård! Som vi väntat och längtat! Så bra den var! Stundom har jag hört lite dålig kritik men med såna öron lyssnar inte vi, o nej då. Andäktigt satt vi där och väntade på den där vägen, de där gesterna, de där replikerna. Vi tillhör den skara som är Änglagårdsfrälsta. Totally och för alltid.

Kanske beror det på att byn där det hela utspelar sig inte är helt olik de små samhällen där mina föräldrar och jag kommer ifrån. Det lilla. Det kända. Rollerna. Manskaintetroattmanärnågot. Längtansdrömmar. Typ. Eller så är det helt enkelt naturbilderna. Vi är som sagt födda mitt i spenaten och det ser ut så där. Sen fick vi asfalt under fötterna men det är en helt annan historia.
Min pappa, Morfar, älskade de två första filmerna. Han spelade dem för barnen så ofta han kom åt. Han instruerade dem om sången "Där rosor aldrig dör" som Rut sjunger i en sekvens, den skulle minsann spelas på hans begravning. Och det gjorde vi. Kantorn som sjöng, hon sjöng så illa att det onda lättade en stund för vi alla var så säkra på att Morfar skrattade i sin himmel åt "Rut-kopian". Sån var han.
Jag gillar att gå på bio. Jag gillar att gilla filmer, att ryckas med. Jag älskar Änglagård!

Föränderliga tider

Luciamorgon i radhuset och inte en unge i sikte. Kunde ligga kvar i sängen och njuta av luciasången på tv. Tiderna förändras, sannerligen. Det har funnits tider då jag befunnit mig på dagis kl sex med alla fyra barnen påklädda fina lussekläder, att de alla var glada var väl att ta i. Själv har jag inget minne att jag nånsin hann klä på mig men det gjorde jag väl eftersom jag aldrig blev inburad.....
Nu är de stora och lussefirandet har antagit lite mer mänskliga proportioner. Som att kunna ligga kvar i sängen och njuta av skönsång med en kopp kaffe serverad av Älsklingen.
Ikväll kommer barnen och kanske, kanske lussar de för sin mamma? Hallå barnen? Hall.........å?

Världens Bästa Barnvakt!

Gårdagskvällen ägnades åt festligheter.
Världens bästa Barnvakt har fyllt 30 år och det skulle firas med dunder och brak. Stor fest tillsammans med annan 30-åring och den här familjen var inbjuden.
Barnvakten har räddat min mentala hälsa ett antal gånger genom att vara just det. Barnvakt.
Vi bodde grannar när barnen var små, hon var tonåring och gillade mina ungar. Och mina ungar avgudade henne. Det hände att de satte henne på prov när de var inne hos dem: micrade familjens bärbara telefon, rev ned hennes brors bästa modellflygplan, öppnade locket till terrariet så majsormarna smet och hittades flera dagar senare i Barnvaktens mammas garderob och lite annat smått och gott. Men, både Barnvakten och hennes familj stod pall och vi har kontakt än idag. När vi flyttade från huset och de goda grannarna var det jobbigt. Fina minnen har vi ändå med oss!
Nu är Barnvakten en stor tjej med egen familj och vi ses inte så ofta. Men när det är speciella tillfällen finns hon och hennes familj alltid med, studenter, födelsedagar och andra högtider strålar vi samman. Så och igår.
Vad roligt vi hade! Vad gott vi åt! Vad vi dansade! Av mina fyra barn kunde tre vara med och det värmer ett mammahjärta när jag ser Barnvakten kramas med ungarna och bli uppriktigt glad över att vi är med och firar. Världens Bästa Barnvakt finns det bara en utav och det är min! Men jag önskar att alla mammor, pappor och barn skulle ha tillgång till en! Det är guld värt!

Välkommen till världen!

Sovmorgnar, det gillar jag! En sån här dag, när barnen är hos sin pappa, Älsklingen jobbar i Stora Stan och katten gick ut i går kväll skulle vara ypperlig som sovmorgon. Hade jag tänkt också. Vaknade strax före 8 att mobilen ringde flera gånger. La kudden över örat och tänkte somna om. Då började det ringa även på vanliga telefonen. Klarvaken blev jag och rädd att det hade hänt något, "sprang" nedför trappan för telefonerna var ju så klart på bottenvåningen.
"Hallå"??? ropade jag i telefonen, hur vilt som helst och glömde bort allt jag lärt barnen: "Svara alltid med namn så man vet var man kommit"............
"M har fått sin bebis" skrek Största Systern ivrigt i örat.
Det var en helt oväntad (nåja) nyhet på morgonkvisten, så hon fick ta om det igen och jag blev klarvaken.
"Herregud" sa jag.
"Trodde ju att det hänt något"!!!!!
När jag tänkt efter har det ju gjort det också. En efterlängtad bebisflicka har sett dagens ljus och allt har gått bra! Grattis till nyblivna föräldrarna! Jag tar sovmorgon en annan gång!

Lite rosablått

Så haver vi landat i Lilla Huset på Ön. Allt gott so far. Just ja, vi köpte två radiostyrda båtar till Lilla Syster och Store Bror, tänkte de kunde styra och farta lite i viken så kunde ju Älsklingen och jag smita till den där friarbänken. Och så funkar bara en båt. Den som Store Bror valde. Så då får mamman allt vackert stanna där på bryggan och fungera som tidspassare och medlare. Fast bryggan är en helt ok plats att stanna på. Faktiskt! Och nya kylskåpet i huset sköter sig med den äran än så länge! Man tackar för det! Mycket mat blir det för sex personer i en vecka.
Sen har jag hunnit förundras på nytt över Älsklingen, hans osjälviska sätt med barnen, barnen som ju inte är hans biologiska. Men det märks inte. Han överraskar, fixar och donar, lockar fram skratt, pratar allvar och kort sagt, bara är så bra! Visst får man skryta över sin man to be?????
Jag blir alldeles glad sen när jag står kvar på ön och ser hur han far iväg över havet med lilla båten för att hämta Största Systern med sambo. Ingenting är omöjligt. Man tänker sig kanske lycka som något stort och gripbart, men det kan ju lika gärna vara en båtfärd på havet. Det är lite rosa över det! Och lite blått. Jag är glad över att få uppleva det!

Att värma ett mammahjärta

Det blev inget av det beryktade " koutsläppet " i söndags. Tonåringarna tvärvägrade. Eller vägrade och vägrade. Sov.
Jag då? Nej, min kropp strejkade, värk och stelhet gjorde att jag låg som en planka långt in på blanka förmiddagen. Förbenat.
Men korna hade sällskap ändå. Närmare bestämt en sisådär 3-4000 tusen personer. Japps. Ni läser rätt. 3-4000 tusen!
Nu kan man ju undra vad det är som lockar så många människor att ge sig ut i spenaten en arla morgon och se på när kossorna krumbuktar sig, stångas och bara blir så där jättelyckliga över att få gå ut. Längtan tillbaka till naturen? Ett exotiskt utflyktsmål? Eller helt enkelt bara för att det är så roligt att titta på?
När jag var liten och var hos Farmor var det ju hur kul som helst när fåren släpptes ut på våren. De små lammungarna for som små gummibollar, överlyckliga, och jag kommer ihåg hur vi skrattade åt dem.
Jag kommer även ihåg hur kul barnen tyckte det var när det var vår med galonisar på, ny hink och spade i högsta hugg och med siktet inställt på stora vattenpölar. Det har ändrat sig kan jag säga. Tonårsålder betyder ju noll galonisar, tygskor i smällkalla vintern, mer has än krumsprång men jag tror de är glada ändå. Liiiiite svårtolkade stundtals men när jag kommer hem och hittar det här meddelandet på köksbordet, ja, då blir jag glad!

Hipp som hopp

Alltså, den där fotbollsturneringen. Den gick av stapeln med vårvindar jättefriska, spöregn och skitkallt. Lägg till att Lilla Syster normalt inte spelar fotboll utan är en dansant tjej. Som gillar music and moves. Schyssta moves. Så pass schyssta att hon får visa upp dem då och då. Och möter gillande.
Men nu var det alltså fotboll. Och möta lag som toppade med de bästa. De bästa fotbollspelarna i klassen. Håhåjaja.
Men,
en än en gång fick jag/vi skrivit på näsan att det inte/nästan aldrig blir som man tänkt.
För vad gör Lilla Syster och klassen? Jo. Spöar alla andra lag och går hem med guldmedaljer och stora fina pokalen. Första pris. Lilla Syster och Bästisen hippar och hoppar fram med fotbollspelarklasskompisarna och inte var de bäst. Inte på långa vägar. Men de gjorde mål. Många mål. Och det är ändå ju det som räknas.
Så ikväll firar vi. Att de vann och att vi har ett härligt badkar som man kan tina upp sin stelfrusna lekamen i. Och så längtar vi efter vår. Vår och varmt på riktigt!

Helgen är räddad

Kom på alldeles nyss att den där hundralappen Lilla Syster bönade och bad om tidigare i vintras, på lördag omsätts den i en liten aktivitet. En fotbollsaktivitet. Klockan 08.00. Är samlingen. Det betyder att vi behöver gå upp lite tidigare än så för att vara på plats när man ska.
Nämen det är väl trevligt?! Det är bra att barnen rör på sig, alltför många sitter hela dagar och häckar framför dataspel, tv-spel och verklighetsfrämmande såpor på tv.
Nu hör det till saken att Lilla Syster inte spelar fotboll i något sammanhang alls. Utom på lördag. Det är en skolturnering som lokala blaskan fixat till och det lät väl roligt och käckt när idén kläcktes i klassen om ett lag. Jippie och hurra.
Frågan är hur mycket zombie jag var som sa "ja" och faktiskt gav henne 100-lappen till avgiften? Då. I vintras. När det var 2-meters snöhögar utanför fönstret kändes väl det lagom avlägset och "det blir ju alltid nån råd med det".
Frågan är också varför jag tjatar och gnäller om det nu?
Jo. För att ungen ska ha fotbollskor, benskydd och särskild färg på hårband på lördag 08.00. Och vi har inga i rätt storlek. Möjligtvis hårband. Nu har jag försökt i en timma att hon VISST kan ha Stora Systers dojjor om vi stoppar papper i tårna och benskydd? Varför inte knöla lite tidningspapper innanför strumporna? Va? Fotbollstrumpor? Javisstja. Sånadärlånga.
Som grädde på moset har jag sett vädret. Det ska regna. Lördagens väderkarta är bara pepprad med grå moln och tecken som står för nederbörd.
Men jag är jäkligt bra på att hålla masken. För visst ska ungen få spela fotboll. *förbannarmigsjälvförattjagärsådåligpåattsäganejfrånbörjan*.

Man skulle ju kunna tro....

..... att jag städade bort mig själv i lördags eller packade ner mig i en kartong i söndags och blev undanstoppad tillsammans med vinterkläderna till nästa säsong. Men nej. Av garderobstömningen blev intet eftersom Största Systern fyllde år och innan firandet skulle Stora Syster skjutsas till jobbet = övningsköra, vinterdäcken av, frukosten bort och paketen slås in.
"Du överplanerar" säger Älsklingen och menar att vinterkläderna kan hänga en vecka till utan att vi går under. Så sant!
Överplanering är annars mitt bästa ämne! Men jag övar på att bli en bättre "lagomplanerare". Det går så där, stundtals.
Något jag däremot har övat mig längre på, är att vara mamma. I söndags 23 år! Hurra för Största Systern. Och mamman.
För 23 år sedan hade jag ett litet yttepytteknyte i min famn och visste inte riktigt hur jag skulle hålla, vad jag skulle göra och varför skrek hon så? Och ska hon sova så här mycket? Vad ska hon ha på sig? Har hon ätit tillräckligt? Hon har prickar. Ska bebisar ha det? Är det farligt? Vad kan det vara?!
My god! Idag skrattar vi åt det, Största Systern och jag, hur jag var den ängsligaste mamman i världen och höll på att tjata hål i huvudet både på pappan och släkten. Men jag visste verkligen inte, fick något slags glapp i ledningarna och kunde inte tänka själv. Då trädde resolut BVC-sköterskan in och skakade om mig ordentligt, hon tog sig helt enkelt tid att träffa mig över en kopp kaffe på neutralt ställe och vi pratade väldigt länge om bebisen, ditten och datten. Hon fick mig att känna att jag dög. Att jag faktiskt var Största Systerns bästa mamma och att det var bra det jag gjorde. Och det blev ju bra. Bästa Största Systern så klart! Makalöst vad tiden går!
Vid varje födelsedag (nästan) brukar vi ta oss tid att titta i fotoalbum och riktigt frossa i den där småbarnstiden. Hur det var, vad tänkte vi på, vad ville vi, hur blev det? Hur SKA det bli? Mycket skratt och en hel del tårar blir det. Precis som livet är. Jag älskar födelsedagar!

Jag drar!

Ungarna har läst i tidningen att om man ställer ut en ljus tallrik kan man få den grå/svart/askprickig p g a det stora vulkanutbrottsmolnet som svävar i skyn. Om nu någon skulle undra varför radhusets trädgård är dekorerad med vita tallrikar?
Om någon av grannarna kommer att höja på ögonbrynen åt DET lilla experimentet vet jag inte och jag kommer i så fall inte att behöva se det.
Jag drar till storstan och går på AfterWork minsann med Bästa Väninnan. Är det fredag så är det!

Blixtar och dunder

Att vi skulle släcka lamporna igår en timme, under Earth Hour, tyckte inte vi var så konstigt, det gick an för en god sak. Sen om det verkligen hjälper är en helt annan femma. Lilla Syster var lampgeneral och i god tid var stearinljusen tända och lördagsgodis framplockat. Hon höll koll på grannarna också och visste minsann vilka som släckt eller inte. Mitt i timmen fick hon ett mess från en kompis som undrade vad hon gjorde. Lilla Syster förklarade och skrev "vi myser, det är ju Earth Hour".
Det dröjde en stund och så fick hon tillbaka:
"Earth hour"?
"Är det en restaurang"?
Lilla Syster förklarade igen och som vuxen är det roligt att höra hur ungar tänker och resonerar om saker och ting, hur de faktiskt tar till sig information och förmedlar den vidare.
De två tjejerna trasslade in sig i en diskussion om miljöhot och klimatförändringar och rätt som det var hade det gått en timme. Så Earth hour fyllde ett syfte i alla fall, två 12-åringar diskuterade klimat och miljö en hel timme en lördagskväll i mars. Avslutningen på kvällen blev sedan ett skådespel då ett åskoväder drog förbi. Tror inte jag varit med om det förut, åska, blixt och dunder i mars. Men det bådade om tid som stundar: Sommartid! Lovely!

Man vänjer sig.....

.... vid det mesta. Något som däremot är svårt att vänja sig vid är att helgerna går så fort. De bara svischar förbi i en rasande fart. Knappt hinner Älsklingen innanför fredagsdörren med stora väskan innan det är dags att söndagspacka och han svischar iväg igen. En nyordning är dock sovmorgon på måndagar. En bra ordning tycker jag. Den håller vi på!
Det har knackats is i helgen. Inte till drinken, det får vänta ett tag tills alla prover och resultat över mammans tillstånd har klargjorts. Nä. Isknackningen var till för att gårdens brunnar skulle hittas så att smältvattnet äntligen får någonstans att ta vägen. Vi är lite trötta på att vada i vatten på väg till garaget, soprummet etc. En tung syssla det där att knacka is. Älsklingen tog i för allt vad tygen höll och Store Bror ville inte vara sämre. Idag var det visst något *host*harkel* jag hörde om träningsvärk? I det här huset är allt en tävling......

Tävling var det ju också då Store Bror spelade handboll och laget vann över det Intelikabralaget med 36-9.
"Hurra, hurra vad ni är bra" skrålade mamman på läktaren och fick sedan förklarat för mig att det inte alls var något bra resultat. Uppgiften var att vinna med minst 46 bollar och det grejade inte killarna så nu var seriesegern i fara.
Jahapp. JAG tyckte i alla fall att det var en bra match och att killarna var jätteduktiga. Så det så.

Nätshopping

Att testa lite nya saker kan ju inte vara helt fel så länge jag håller mig inom lagen och vad det egna samvetet står ut med. Vissa saker skulle jag ändå aldrig i livet prova hur lagligt det än är. Bungyjump t ex, eller ha en boaorm runt halsen. Oh no!
Igår slog jag till med shopping i form av storhandling på nätet. En av stadens stora ICA har börjat med "nätaffär" och levererar varorna hem för en avgift på 99 kr. Som hittat. Slut på schimpansarmar, bröstsvett och tunga matkassar där handtagen går sönder när de lyfts in i bilen? Någon annan får uthärda det.
Matlista skrevs. Inköpsnota likaså. Lilla Syster och jag loggade in och så började vi. Det var riktigt trevligt och gick bra på alla vis. Lite krångligt vid fruktdisken bara innan jag kom på hur apelsiner handlas per kilo och inte styckvis. Lilla Syster skrattade när hon kollade mig, jag hade lagt två apelsiner och tre bananer i varukorgen. Helt fel då ju det bara hade räckt till ett halvt mellanmål till Store Bror. Nä. (Här handlas bananer så man skulle kunna tro att det är jag som har hand om aporna på Skansen. Många kilo i veckan går det åt).
Check och koll och tryck och så var det klart. Leverans tisdag kväll mellan kl 18-20. Testing, testing.
Senare på kvällen satt vi framför tv.n och blev lite sugna på en kopp te.
"Åh", sa jag till Lilla Syster.
"Du kan väl göra en kopp av det där goda fruktteet vi köpte"?! Sugen mamma önskade!
"Men det har ju inte kommit hem än"! Snusförnuftig Lilla Syster såg bekymrat på mig.
Nä. Just ja. Så blir det ju. Man måste vänta på varorna. Ska jag verkligen packa upp själv sen? Förhandlingar pågår med Lilla Syster men hon är hård i affärer. Jag tror att det här med nätshopping blir en anings dyrare än eget slit och släp........

Väntans tider

För fjorton år sedan, precis idag, var jag en väldigt höggravid blivande mamma som väntade otåligt på tredje barnet. I väntan på åkte jag lite skidor. Längdskidor. Ja, det var väldigt mycket snö då också. Jag höll på att skrämma slag på familjen och grannarna med mitt tilltag men jag var nöjd. Och bebisen. Vi bodde nära åkrar och ängar och ja, jag skidade väl runt, runt på den där åkern tills jag blev nöjd, gick in och drack varm choklad med bebisens storasystrar som väntade så väldigt de också så klart. På natten sedan kom bebisen, en pojke!
Idag ligger "den där bebisen" i soffan med feber och halsont. En blivande fjortis, lång som en stör, i morgon smäller det och det är dags att sjunga födelsedagssången igen. Vi har tittat på lite kort och Store Bror har konstaterat att han var en väldigt söt bebis. Ingen liten bebis, inte alls men väldigt söt. Mamman var vid det specifika fototillfället inte söt alls utan mest bara spejsad och hög av mamma-hormoner. Store Bror skrattar än.........
I väntan på den här födelsedagen åker vi inte skidor, inte alls. Lite tv-spel med bowling och tennis är mer lagom nivå. Det är skönt att ha det lite lagom ibland!

På löpet

Igår var en mysig dag då vi firade Store Bror i förskott. På tisdag blir han "fjortis" och förväntningarna är stora. Ett år till moppe. Typ.
Alla syskonen var samlade, helt fantastiskt roligt. Största Systern, nyss hemkommen från New York, visste att berätta om en trevlig och häftig resa. Även mormor var här och förärade Store Bror med favoritpresenten alla kategorier: En låda hembakade russinkakor. Det har alltid varit hans älsklingskakor och kommer säkert så förbli.
Mamman var vaken och lät bli att gråta på flera timmar, vilket också alla barnen glädjande noterade.
"Nu mamma"!
"Nu är du på bättringsvägen"!
Idag vaknade vi till Alla hjärtans dag. Mysiga, gosiga kramar och så dagens "löp":

Han jobbar hårt, min älskling!

Upponedvända världen

Mitt i allt finns det ju ljuspunkter. Det gör det ju för det mesta trots allt.
Jag har alltid tyckt om att läsa och var ett riktigt "bokslukarbarn", eget lånekort var givet och som jag läste! Intresset har följt med mig hela livet. När jag blev sjuk och ett av symtomen var koncentrationsproblem blev det plötsligt svårt att läsa. Jag kom inte ihåg sida för sida vad jag precis läst, jag tyckte att bokstäverna hoppade omkring på sidorna, inte ens dagstidningar klarade jag av. Det var hemskt, jag kom inte ihåg, såg inte, fattade inte, det var som om jag försökte läsa ett främmande språk.
Det här har ju blivit bättre och jag kan läsa böcker igen. Inte alls i samma takt som tidigare men det spelar ingen roll. Jag kan, om än mödosamt.
Igår fick jag loss armarna ett tag och orkade hålla och läsa i en bok. Lilla Syster låg bredvid och vilade. Jag höll min bok och kände igen mig efter ett tag.
"Näe, det här går bara inte. Jag KAN inte läsa. IGEN"!!!!!
"SKRUTT"!!!!!
och så slängde jag iväg boken och kände att tårarna var nära igen.
"Men mamma. Du höll den ju upponer".
Ojdå. Jag tror jag blir tokig. På riktigt! Men vi kunde skratta åt det. Helt plötsligt fanns det lite skratt här!
"Knasmamma"!
Tack o lov för ljuspunkter!

På hal is

Deppiga bubblan har trätt sin huva över mig och det är bara så tungt att vara. Jag vet att det blir så ibland, det är bara att rida ut stormen. Jag har skrivit om det förut och det är svårt med depressioner, det syns ju liksom inte utanpå. Det svarta, det som klöser och förlamar, det sitter inuti. Där inuti finns ju må-bra-känslor, viljan att leva ett bra liv och det blir en kamp. Man SKA ju må bra, det ÄR ju bara att ta sig i kragen, livet ÄR ju sånt, det GÅR upp och ner.
I know. Jag vet. Je sais. När man har en depression i systemet blir bara de här dalarna så fruktansvärt djupa. Som raviner. Med höga, kala, kalla väggar och när man ropar längst där nere ifrån så ekar det mest och ljudet studsar bara runt, runt. Deppiga bubblan förvränger också mina egna ord med ett eget översättningsprogram. Det jag säger låter mest segt, svart, dumt och ja, inte som mig. Så då blir jag tyst.
Stunder tas tillvara. Det är bra och viktigt. En sån stund hade Lilla Syster och jag igår. Eskorterade av Älsklingen tog vi en skridskotur. Jag tror att det nog är en av de finaste skridskobanor som finns. Liten men naggande god!

Här, vid detta underbara "ljusträd" åkte vi skridskor igår!
Kallt men vackert!

Lilla Syster hade full kontroll på "grillerna".

Gulligaste skridskobanan i stan!

Fredagsmys

Fredagar är bra dagar. Särskilt den här fredagen. Vad sägs om

• att ha besiktigat bilen och den blev godkänd?
• att överklagan till F-kassan gått igenom med vändande post?
• att Stora Systers balklänning nu hänger på galge i hennes rum och väntar på 13 maj? (ni som känner mig förstår precis. PLANERING är inte mitt "middle-name" så detta är en ovanlig situation, att ha varit ute i GOD tid).
• att mötet med Store Brors skola gick över förväntan och han utökar undervisningen i "vanlig" skola med ytterligare en dag från nästa vecka?
• att jag slipper vara hejarklack klockan åtta i morgon bitti? Handbollsmatchen är flyttad till 11.30.
• att jag idag fått besked om att arbetsträning är i sikte. Möte om det NÄSTA fredag.
• att Älsklingen slirar hit från huvudstaden och jag längtar, längtar jättemycket! Här ska kramas!
• att jag fattar precis att det är fredag för Store Bror dammsuger och sjunger ".... nu är det fredagsmys...."

Ja. Sannerligen. Idag är det Fredagsmys!

Sportgalen

Ibland blir det lite stiltje i lådan och datorn bara står där. För den sakens skull är det inte stiltje i radhuset, ånej, här är det full rulle för det mesta.
Gårdagen kan man väl säga var en "administrativ dag", det är mycket papper som ska fixas och skickas till f-kassan, a-kassan, arbetsförmedlingen och jobbet. Möte med skolan ang Store Bror, egen terapi, en sväng till jobbet för att lämna tillbaka jobbmobilen, städa ur skrivbordslådorna så att någon annan kan sitta på min plats. Va??? Som jag har nött in???
Kvällen avslutades med skridskojakt. I förråden finns allt, och jag menar allt, och alltså även skridskor i olika storlekar. Men inte i Lilla Systers storlek, såklart! Det funkade inte med att kröka tårna i Största Systerns 38.or och inte heller med dubbla raggsockor och papper i tårna i mammans 41.or.
Stadens sportbutiker skramlade också tomma, för alla människor med storlek 39 på fötterna har denna vinter bestämt sig för att åka skridskor. Efter två timmar var vi nära att ge upp och jag tänkte i mitt stilla sinne att
"....jag får väl spänna fast några järnmojänger under hennes dojjor så att ungen åtminstone får åka".....
Jag tänkte lite högt och Lilla Syster, som är van vid en kreativ, något impulsiv mamma, spärrade förskräckt upp ögonen och tänkte (tror jag),
"Aldrig i livet".
Det räcker med att ha sittunderlag i form av tidning i plastkasse, varm oboy i sirapsflaska med hemstickad raggsocka runt och hembakta mackor.......tycker hon.
17.50 sladdade vi in på sista sportaffären, genomsvettiga utan hopp men där! Där fanns de! Lilla Stadens sista par 39.or låg där och väntade på oss.
"Ska bara skyffla undan den andra kartongen med skridskor i storlek ...... 47"!
Va? Vinterns sportproblem löste sig helt och hållet framför ögonen på mig. Två i en smäll, "grillor" till Store Bror OCH Lilla Syster på en gång. Haver väl aldrig hänt att det löst sig så smidigt och galant någon gång? Till bra pris dessutom, sista paren ut var väldigt rödmärkta och mamman kände sig nöjd.
I morse fick vi ett telefonsamtal att dagens skridskoutflykt var inställd.
"För dåligt väder"!
"VA"?
Här ska åkas skridskor i eftermiddag om de så ska åka med snöskyffel framför sig! Det är då ett som är säkert!

Hundlikt

Igår blev Lilla Syster och jag osams. Eller, båda två hade en jobbig vecka i ryggsäcken och igår orkade vi inte hålla masken längre. Någon av oss. Lilla Syster har ju en förmildrande omständighet, hon har just fyllt 12 och är alltså ett barn. Hennes mamma är 47 och kan man tycka ju ska ha lite mer kontroll över sig själv. Men icke. Mamman blev bara sju och bråket var ett faktum.
Efter att mamman legat i badet 1 timme och blivit mer skrynklig än vanligt, var humöret någorlunda kontrollerbart igen och Lilla Syster och jag låg på min säng och pratade ut.
"Jag brukar ju faktiskt inte gräla och skälla på er" sa jag i något taffligt försök att låta som världsbästa mamman. Vilket jag i och för sig är, men inte just igår.
"Nä, du är ju ingen hund" förtydligade Lilla Syster med ett flin.
"Undrar" funderade jag då, som gärna och ofta fladdrar iväg i tankarna,
"vilken sorts hund jag hade varit"?
"Pittbull" svarade Lilla Syster med blixtens hastighet.
"Du hade varit en Pittbull".
Asch då. Undrar om det är bra eller dåligt?