Jag är snart inte bara mamma…...

…. i sommar blir jag mormor också!
Största Systern och Svärsonen bildar familj!
Jag har sett underverket på en ultraljudsbild, de små händerna, den lilla näsan och…. ja. Så klart det sötaste barn som skådats!
Det är en märklig känsla att få veta att man ska bli mormor och jag tror på alla som säger att det är fantastiskt att få barnbarn. Jag längtar!

Mitt i levande livet

Levande livet. Viktigt. Kidsen. Den viktigaste ingrediensen i levande livet. När det så sviktar lite grand för några av dem, så där så att det för en mamma öppnar sig en avgrund djupare än djupast och äckelpäckelmörker försöker sig smyga in i radhuset. Då. Vaknar instinkter liksom av sig självt och allt annat än att kidsen ska må bra krymper till inget och oviktigt.
Så vi tar emot utsträckta händer  som vill, kan hjälpa och plantera tillit, tillförsikt, hopp och tro igen. De kommer från alla håll och vi gläds åt varje framsteg, åt varje tanke som andas framtid, annan utsikt och njuter av varje skratt. För trots en svår tid just nu ligger skrattet ändå nära och bubblande skratt är som det vackraste musikstycke. Ytterst njutbart och slår an en sträng i mitt hjärta.
Varje morgon går jag en tidig promenad, njuter av tystnad, fågelkvitter, hör knaster under mina skor, tankar energi och kraft inför dagen. Jag ser människor på väg till sina arbeten, det hastas, det skyndas. Jag står utanför precis nu och bara ser på. Där vi är kan man inte skynda, inte hasta. Tålamod och acceptans. Att lita på att levande livet är precis det: Levande livet och vara rädd om varandra för ronder ska vinnas och till slut har man vunnit hela matchen. En obändig tro på att allting går, det är bara olika svårt! Och snart, snart är det vår!

Mitt i en vecka

Mitt i veckan. Visst?! Försöker förtränga att jag på lördag ska stå i en sporthall och sälja fika. Hembakt. Av mig. Ser mörkt ut. Jag har nämligen inte bakat än och ser i almanackan att det är tämligen ont om baktid tills på lördag. Så, Pågen! Håll ugnarna varma! Här ska visst köpas fikabröd........
Anar ändå en tom almanacka om sisådär tre veckor. Längtar lite. Bestämt.
Sen längtar jag vansinnigt efter Största Systern som om en liten vecka befinner sig på svensk mark igen. Hur härligt ska inte det bli??!!! Då ska här kramas!
Under tiden lackar det så fort som attan sakteliga mot jul. Julefrid? Not at all. Men någon slags frid råder ändå. Acceptansfriden. Acceptans för det som inte går att förändra utan endast att förhålla sig till. Nu haver vi en del ytterst hemsnickrade förhållningsätt i det här hushållet men man kommer långt på det också! Så långt att det snickras så smått på en handbok. En som vi önskar redan fanns! Egentligen. Själva facit. Men så lätt ska vi inte ha det. Det vore väl kanske fusk?????

Dis och dimma

Det var lite lättare att gilla dis och dimma i San Fransisco i somras. Intet likt novemberdimma hemma i Svedala. Alls. Så det är bara att drömma sig tillbaka. Golden Gate. Eller Dimmornas Bro????

Under en kvällspromenad skymtade vi den: Golden Gate!

Så klart bron skulle inspekteras. Vi hade tänkt oss njuta av San Franciscos fina skyline men det skulle vi inte.
Men bron är fin. Väldigt fin och mäktig. Precis lika fin som 1986 när kidsens pappa och jag var här.
Fast då var det sol. Lite märklig känsla att stå där 26 år senare med tre av våra "telningar". 

Röd. Vacker. Stor.

Kidsen fick hålla i sig för att mamman skulle vara lugn. Bron bara "försvann" ju........

En arg tant har väl ingen dött av?

Det händer väl att jag gråter en skvätt av trötthet. Så där som mammor plägar göra då och då när saker och ting i livet känns övermäktigt. Det händer väl att jag gråter av ilska också. För ilsken är jag rätt så ofta. Faktiskt. Inte för att jag vill det utan för att det helt enkelt behövs. Det är ta mig tusan bättre att bli arg än att bli ledsen. Man får liksom mer gjort. Kanske inte ALLTID helt genomtänkt men en arg tant märks åtminstone.
Vad ska man då behöva bli så arg på?
Tja Det gäller att sålla. Att bli arg på att hallgolvet är belamrat med 113 par skor och skohyllan alldeles tom är totalt slöseri med tid. Att bli arg på att toalocket inte stängs efter toabesök likaså. Obäddade sängar. Liksom att kanelbullarna gick åt på två röda, att gräset på yttepyttetomten med all säkerhet kommer gå till vintervila alldeles oklippt och att altanmöblerna nog kommer att stå där de står och stått de senaste två åren även denna vinter. "Så behöver vi inte släpa fram dem nästa år" kan man ju tänka och skänka våren en tanke. Jag kommer vara garanterat först med utemöblerna i alla fall.
Nä. Sådana bagateller hakar jag inte upp mig på.
Orättvisor. Det blir jag förbannad på. Och att en del människor är så förbannat inskränkta, ljuger och roffar åt sig och sen sätter upp förvånade nunor och ingen har en jävla aning om nånting. Häpp. Då blir tant arg.
Och så blir jag så förbannat arg att det ska vara så svårt att få till det här med skolan. Jag dissar inte skolan vi tillhör, absolut inte, de gör så gott de kan med de yttepytte resurser de har. De trollar ta mig tusan med knäna men ledningen! Och våra politiker. Som snackar så vitt och brett om hur bra skolan SKA BLI! Men ursäkta mig! Vi som har barn i skolan NU DÅ?!
Ska vi bara dra en påse över huvudet och titta ut om ett par år när allt är rosenrött???? Skulle inte tro det. Nä. Där kommer ilskan in. För det GÅR ju att förändra. Om man är envis som en röd gris, står ut med att kallas besvärlig, få lagen läst för sig och läsa lagen tillbaka, hävda sin barnets rätt och hota säga att man tänker kedja fast sig i kommunalhuset och ringa lokala blaskan. Då i min lilla låda kan det hända att borttappade resurstimmar blir hittade igen och så är allt frid och fröjd. För nu.
Mamman går dock hem och gråter en skvätt för det tar på krafterna att bli så förbannad ett par gånger i veckan. Dricker en kopp kaffe, slår på radion och får hör "Sånt är livet" med Anita Lindblom. Vilket sammanträffande! Tänker att det vore trevligt att spana in nya IKEA som en vanlig människa och drar iväg med Älsklingen, Vi äter köttbullar för 19 kr, fyller på värmeljus- och servettförrådet, längtar efter alla barnen och vet att i morgon kommer en ny dag. Sånt är livet!

Det här räkmackeåret.........

..... kan ta sig i brasan. Hittills har det mesta gått fel, tokigt och annorlunda men det är klart att ljuspunkter finns. Tror man!
Att gå på museum kan ju vara en trevlig historia. Att gå på museum när Älsklingen helt plötsligt dimper ner, svimmar av och blir dålig på fem röda sekunder är inte kul alls. För att inte säga helt förskräckligt otäckt. Det är då man tackar för att Röda Korset hade folk på plats, att ambulansen var där på fyra minuter och att personalen var snäll och vänlig mot chockade mamman med de två lika chockade tonåringarna.
Nu är han under vård och övervakning på bästa stället sedan ett par dagar och ska utredas vidare. Man kan ju liksom tycka att branden var nog men det var visst inte färdigt. Härdning pågår. För övrigt kan jag meddela att vi tycker vi är precis så starka som vi behöver så det räcker med obehagliga överraskningar. Lite bra och trevliga saker skulle sitta som en smäck! Som att han alldeles snart får komma hem och bli pigg och kry till exempel.

En övervakad kille. Fästmön önskar att en av knapparna på dosan, gömd i gasbinda,
ska vara en "bli-frisk-fort-knapp".

Vart ska man fira sin 8-åriga förlovningsdag om inte i sängen? Förvisso en sjukhussäng men ändå.....

Det kunde man ju ge ....

... sig banken på att det sista dygnet det här skitåret skulle bli kasst. Varför inte? Inställda planer p g a värk och tilltagande depp suger. Nä. Rappa på nu och sjung ut 2010 va, och så stämmer vi upp en räkmackesång efter tolvslaget. Tror banne mig jag ska ha en räka, en stor en, som dörrklapp för nu så!
Nämen. KLART det funnits ljuspunkter, glädjestunder, happy moments och så. Tänker på dem idag när jag ligger nedbäddad i soffan och är lite osams med min kropp som inte vill det jag vill. Men, så är livet och när jag tänker på att nya house roules är nära förestående, bästa året evver väntar, mina barn mår bra, Älsklingen har en ny övernattningslya, dessutom är han idag inom pusshåll, så kan det ju bara bli bättre. Eller hur?
Gott Nytt År till alla "mina" härliga bloggläsare! Ni gör mina dagar!

Den här har jag lånat från "nätet". På en sån här ska jag åka 2011. Nån som hänger med mot bästa året evver?

Biokväll

Igår kväll håvade vi in våra julklappar som Stora Systern förärade den kvinnliga delen av la familia: Biljetter till Änglagård! Som vi väntat och längtat! Så bra den var! Stundom har jag hört lite dålig kritik men med såna öron lyssnar inte vi, o nej då. Andäktigt satt vi där och väntade på den där vägen, de där gesterna, de där replikerna. Vi tillhör den skara som är Änglagårdsfrälsta. Totally och för alltid.

Kanske beror det på att byn där det hela utspelar sig inte är helt olik de små samhällen där mina föräldrar och jag kommer ifrån. Det lilla. Det kända. Rollerna. Manskaintetroattmanärnågot. Längtansdrömmar. Typ. Eller så är det helt enkelt naturbilderna. Vi är som sagt födda mitt i spenaten och det ser ut så där. Sen fick vi asfalt under fötterna men det är en helt annan historia.
Min pappa, Morfar, älskade de två första filmerna. Han spelade dem för barnen så ofta han kom åt. Han instruerade dem om sången "Där rosor aldrig dör" som Rut sjunger i en sekvens, den skulle minsann spelas på hans begravning. Och det gjorde vi. Kantorn som sjöng, hon sjöng så illa att det onda lättade en stund för vi alla var så säkra på att Morfar skrattade i sin himmel åt "Rut-kopian". Sån var han.
Jag gillar att gå på bio. Jag gillar att gilla filmer, att ryckas med. Jag älskar Änglagård!

En Annan dag

Jahapp. Så är julen nästan över. "Fru Söderström och Lilla Mamsell Ros" har dansat ut till höger i sällskap med Prästens lilla kråka och lugnet sänker sig över radhuset. Själv tillbringar jag Annandagen med att pilla lite på julklapparna jag fick. En digital fotoram skall sättas igång, akrylfärger skall sorteras in och jag tummar på biobiljetten till filmen Änglagård som ska avnjutas på onsdag. Jag hoppas och önskar innerligt att det finns bio i himlen så att Morfar får se den tredje filmen om Zack och Fanny. Han måste ju få veta hur det går!

Är för tillfället......

..... lite "dålig" på att läsa andra bloggar. Har inte glömt er, är bara så upptagen med att få till det i det egna.

Älsklingen kom hem igår kväll, helt oförhappandes, en torsdag! Det var väldigt skönt att kramas just igår, det behövdes. Stora Syster som befinner sig i Egypten hörde också av sig och så var vi liksom lite samlade ändå.

Det här ommöblerandet som pågår, för jag har ju äntligen fattat att det kommer pågå en längre tid, går nu in i en ny fas och det letas övernattningslägenhet i Stockholm. Den gamla har tagit slut. Hur lätt det är på en skala, att hitta en ny, ja, det vet väl alla? OM man nu inte badar i pengar och kan betala 12000kr/mån för ett yttepytterum. Kanske finns det fönster. Kanske inte. Många människor träffar man på också. Olika. "Bäst" hittills var hyresvärdinnan med ett rum i bottenvåningen på en villa som spände ögonen i Älsklingen och frågade om han skulle ha "damer på rummet". Eftersom han i alla fall tänkt ha en dam på rummet då och då, mig förhoppningsvis, svarade han ju ja, ärliga människa. Då fnös tanten, tände en cigg för att lugna nerverna och Älsklingen sa "nej tack" till inneboende á la 50-talet pilsnerfilm.
Så OM! OM någon som hänger här vet om ett ställe där man kan sova en natt eller två i veckan, där man törs sova med båda ögonen stängda samtidigt kan ni väl ge en liten vink?
Kanske finns det någon med en gammal moster som skramlar runt i jättestora villan och rent av skulle tycka att det var lite trevligt med ngn inneboende? Eller nån har en liten tom lägenhet? Desperat? Jag? Vi? Ja.

En listad hemlighet

Så har jag lyckats skapa egna musiklistor på Spotify.
"Ptja", undrar säkert någon,
"skulle det vara något särskilt med det, det gör väl alla människor nuförtiden"?!
Kanske de gör. Men jag är lite sen i starten. Man kan säga att jag rekar, nogsamt. Men nu så, en lista för matlagning, en lista för tråk, en lista för städ. Undrar om jag inte är liiiiite organiserad ändå? Med betoning på lite. Av någon anledning finns Seal´s "Secret" med på alla. Kan liksom inte leva utan. Seal. Eller nån. Hemligheter kanske? Allt känns just nu i alla fall lite lättare med musik i öronen. Det är ju hur bra som helst!

UPDATE: Det gick ju bra att ha låten i Mp-3spelaren också, på väg till doktorn. Doktorn som bestämde att de ska fotografera min hjärna och ta lite kort på nacken också p g a envis, knepig huvudvärk . Undrar om man får lyssna på musik då? Man kanske får önska sig? Innan? Bäst jag gör en lista till....

Ser du mig?!

Bästa Väninnan, hon som alltid finns i vått och torrt. Ja, hon är verkligen Bästa Väninnan evver! Visserligen boendes i Stora Staden men bara ett telefonsamtal bort.
Man slår lite siffror på telefonen bara, och vips! Så är hon där! Fantastiskt. Nu är hon dessutom kär! Tänk va! Att ha en Bästa Väninna som är alldeles, alldeles nykär! Det är grejer det! Jag blir så väldigt glad när sorg och ilska, som det ju blev när hennes man fick andra planer och försvann förra hösten, när det vänder och blir ljust och glatt igen. Det finns hopp!
Är man kär/tillsammans/villsesfastmanintebornära så skypar man. Tycker hon och Nya killen. För de bor inte i samma stad.
Nämen! Jag känner två andra som inte heller bor i samma stad. De ses inte heller särskilt ofta. Mest helger när man tänker efter. Nämligen Älsklingen och jag. Har vi kommit på att skypa? Nä. Inte ett endast dugg. Vi är ganska oskypade kan man säga. Ett och annat emmemms kanske vi grejar till och så pratar vi ju i mobilerna. Så har vi haft det i åtta år.
Nu har vi bestämt, min lyckliga Bästis och jag, att även Älsklingen och jag ska börja skypa. Om man nu KAN se varandra så ska man ju passa på. Å så gratis va? Ska bara lista ut hur man gör............. Och tala om det för Älsklingen. Vill ju inte att han ska falla död ner när han startar datorn och får se min vackra nuna livs levande. Då faller ju hela grejen.

Skavsår

Det är något som skaver. Den där stenen i skon är tillbaka. Nu är det visserligen tid för sandaler så det borde ju hjälpa att vifta på foten och stenen ramlar ur. Men det vill sig inte riktigt.
Det är förväntansstress, press, krav och minimalt med ork som talar. Och det skaver. Mitt i blomstertiden.
På annat håll är det tårtkalas idag. I himlen. Jag är med i tanken och minsann om jag ändå inte anar kaffekoppsskrammel, jordgubbsdoft och pappas knasiga skratt.
Fy fan vad det skaver ibland!

Juni

Juni är en speciell månad. Så vacker, så frodigt grönskande och väntansfylld. Hur ska sommaren bli? Vad ska vi göra? När ska vi hit? När ska vi dit? Med barn och utan barn? Mitt i all grönska och blomning går jag med sorg i hjärtat, längtan och saknad efter band som brustit med vetskap om att det är precis så livet är. Man möter och man mister. Man går vidare. Bara. Ett steg i taget. Och minns.

Eftertanke

När Store Bror var en Liten Bror, ungefär två år, försvann han och var borta i ungefär 1 timme. Jag och de fyra barnen var på en handbollsavslutning, Lilla Syster var bebis och var fastklistrad i min famn. När vi skulle gå hem var Brodern som uppslukad av jorden och fanns ingenstans. Ingen hade sett honom och vi började leta. Jag minns att jag tänkte efter stund att
"Nu, nu kopplar min hjärna ur, nu försvinner förnuftet......" och jag började irra runt och skrika efter honom.
Vi letade inomhus, på toaletterna, i skrymslen och vrår, utomhus, parkeringen. Jag sprang som en dåre längs ån på andra sidan vägen och bara ropade hans namn hysteriskt.
Till slut föll jag ned på knä och grät, övertygad om att han var borta för alltid. Den skräcken, känslan, hur fruktansvärt ont det gjorde kan jag känna än idag.
Då kom en av tränarna med Brodern på armen. Han var hittad till slut och krampen i mitt hjärta släppte. Jag kunde åka hem till pappan med alla våra barn.

I måndags förlorade en familj sin tonårspojke.
Skräcken, en förälders allra värsta mardröm att det händer ens barn något, blev sann. Jag känner dem inte, inte alls, vår enda gemensamma nämnare är att vi är föräldrar. Och på något sätt räcker det. Vad de känner idag kan jag inte ens föreställa mig. Jag fick tillbaka min pojke och är så oändligt tacksam för det. Deras pojke kommer inte hem och det gör ont i mitt hjärta av att veta det.
Jag tänker på dem idag.

Snön ligger vit

Det är julaftons kväll och i radhuset firas det jul utan barnen. Älskade Sambon och jag tar det lugnt och fint, njuter av lugn och ro men visst gnager det lite i mamma-hjärtat. Det obligatoriska God Jul-samtalet hade vi i morse, barnen och jag, sen begav vi oss till kyrkan för att sjunga lite sånger och närvara då julkrubban ställdes iordning. Vi hade ett "lånebarn" med oss, en vän till familjen och Stora Syster gjorde oss den äran och vi hade verkligen en mysig stund. Och ja, mamman fällde ju en tår där i kyrkan, det är så vackert när barnen sjunger, alla ljus och blommor och ja, jag blir tagen!
Jag hoppas och önskar att ni alla har en fröjdefull jul!
Så,
från mig till er:

God Jul!

Önska runt i ring

I lilla radhuset lobbas det inför julen. Kylskåpsmagneterna är upptagna varenda en av att hålla önskelistorna uppe. Man kan läsa sig till att det är tekniska prylar som överväger. Hm. Hur gick det till? De är ju uppväxta med pedagogiska träleksaker, hjälpte det liksom? Var det någon mening med all den där omsorgsfulla noggrannheten i valet av leksaker?
Å andra sidan är det ju väääääldigt ont om mobiltelefoner i trä. Till exempel. Nä, lätta, flashiga och hippa ska DE vara. Titta på film i mobilen är tydligen inne nu. Jag bara undrar, när då????? Men jag är ju inte ungdom längre och fattar ju just ingenting.
Ett Wii, tv-spel, är Store Brors önskning. Han vet att det kostar många pengar och han är så söt när lobbar för just DEN julklappen
"Alltså, OM någon skulle få ett sånt, då skulle någon inte vilja ha fler paket" eller
"Någon skulle säkert bli väldigt, väldigt glad om det var ett Wii i paketet och aldrig önska sig något mer".....
Sedan kommer han in i förhandlingsstadiet.
"OM någon får ett Wii, kanske någon går ut med soporna VARJE dag. OCH plockar ur diskmaskinen".
Sådana argument är ju mamman svag för. Egentligen.
Men nu är det ju inte jag som sköter om det här med julklapparna utan det är ju Tomten som sig bör. Så, vi får vänta och se tills Tomten kommer. Helt enkelt.

Recept till en morfar!

Alla mina barn har sysslat med någon sport och har då och då funnits omnämnda i den lokala tidningen. En extra tidning har alltid inköpts och skickats till min pappa tillika barnens morfar som bott långt ifrån oss. Han klippte ur och sparade allt. 2007 dog han hastigt, i september, så den hösten var tung.
Igår var Största Systern i egenskap av kock omnämnd i lokala tidningen. I en julbilaga minsann, med stor bild och egna recept. "Största Systerns bästa julrecept"! Ojojoj. Stolt mamma. Såklart!
Jag fick syn på tidningen i kön på ICA och köpte den förstås. När jag kom hem och packade upp varorna såg jag att jag tagit två. Jag hade "glömt" att pappa inte längre finns och jag blev så .... tom! Jag ville ju att han skulle veta!
OM man kunde skicka en tidning till himlen, skulle den redan vara på väg. Jag hoppas och tror i alla fall att han ser att det går bra för Största Systern och hur fin hon är på bilden. För att inte tala om vilka goda recept hon bjuder på! Ett och annat känner jag minsann igen och det skulle morfarn också göra!
Så, till morfar där i himlen! Du fattas oss!

Trevlig resa!

Den minnesgode läsaren kanske påminner sig om hur det gick till när jag fick veta att Stora Systern skulle åka till Thailand. Nu är vi framme vid "The Day" och idag haver det vinkats "hejdå" till henne och kompisarna. I detta nu sitter de på planet och ja, är på väg!
Det har packats och stuvats om, det har provats väskor och skor. Det har svurits över väsklås och väsknycklar som fått fötter och vandrat iväg, ingen vet vart, men allt har ordnat sig till slut "and off they go."
Mamman klarade inte av att följa med till Arlanda, det fick bli "vinkelivink" vid radhuset sedan tog Älskade Sambon över, stuvade in ungdomarna och alla väskor i stora bilen och ja, bara åkte liksom. Jag ägnade mig sedan åt att inhandla nytt lucianattlinne till Lilla Syster eftersom lådan med de 118 lussedräkterna vi faktiskt redan har är försvunnen. Också. Som lådan med ljusstakarna. Men nu är hon utrustad med NYA grejer, vilket hon också kommenterade.
"Känns lite kul med ett nytt, eget lusselinne" tyckte hon.
Då ringde Stora Syster från Arlanda och meddelade att
"nu, nu går vi ombord........"
Jajajajajajaja..... allt kommer att gå bra...! Vad långt det är till Thailand då..... Visst räcker internet ända dit?

Decemberpussel

Ja MEN! Nu regnar det här! Jag som skulle putsa fönster. Eller inte. Okej. Det blir till att lägga decemberpussel istället. Jag kommer inte undan längre.
December kan ju vara en hektiskt månad tycker många. Det är advent, julfester, glögg ska drickas, pepparkakor bakas, julklappar ska handlas och mitt i alltihop skrider Lucia in med ljus i hår..... Så, utöver detta kryddar vi månaden med födelsedagar. Årets födelsedagstätaste månad. 4 st! Come on! Så, fram med stora almanackan, stora pennan och pannan i djupa veck.
Vis av erfarenhet är det bra att planera den här månaden in i minsta detalj. Vi ska ta oss fram till den 22 december då ungarna åker till Andra Änden av landet för att fira jul med sin pappa och släkten där. Sen, någon gång i mellandagarna breder landet "ingenting-planerat-i-almanackan" ut sig. Fast nu är nu, det är fortfarande november och jag börjar med att strunta i att putsa fönstren. Det lär ju bli december ändå.