När man är himla trött och har lust att skrika. Högt. Egentligen.

Nu ska jag berätta om en fantastisk person på Försäkringskassan. Store Bror har tilldelats en handläggare som inte går av för hackor och som vänder ut och in på sig för att det ska bli bra för honom. Vi är inte så bortskämda med att saker och ting går som räkmackor och det gör det egentligen inte nu heller men med en trevlig handläggare går det åtminstone lättare.

Hon har idag till exempel varit i kontakt med Habiliteringen för att efterhöra det berömda läkarintyget. Inte ens hon lyckades forcera Hab-bunkern, Försäkringskassan kunde inte begära önskat intyg utan det skulle "kunden", jo tjena, begära själva meddelade receptionen. Och så fick hon telefonnumret till sjuksköterskan med yttepyttetelefontiderna som inte gått att komma fram på under fem veckors tid och i tisdags, tada! var ett meddelande inspelat:

"xxxx har semester och återkommer 31 mars".

När jag förtäljde henne detta så suckade hon. Och lovade att dra detta en vända till.

Jo men så att.....

I övrigt så har sonen och jag författat ett mail med önskan om arbetsprövningsplats och mailat olika företag då handläggaren på Arbetsförmedlingen konstaterat att hon har ont om tid och att det kommer att ta tid att få ut sonen i aktivitet, det finns ingen plasts i någon åtgärd och vad förväntar han sig egentligen????

Jo men så att.....

Två företag har svarat positivt och möten är inbokade nästa vecka. För att kunna följa med sonen, eftersom AF.s handläggare inte hade möjlighet att följa med, har jag tagit semester två dagar.

Företagen hade lite frågor om försäkringar, planering och omfattning. Jamen om man skulle ta och skicka faktura till Arbetsförmedlingen sen?

Det är något fel någonstans när man behöver hjälp och det ter sig lättare att hacka sig in hos SÄPO än att få hjälp och stöd för sysselsättning och försörjning. 

Inte i min vildaste fantasi kunde jag tänka mig att byråkrati skulle vara det jobbigaste med ett funktionshinder. Jag vet att andra har det mycket, mycket värre än oss och var man än befinner sig på skalan så tycker jag att det är för jävligt! Banne mig!

Ja. Jag är trött. Sonen förhoppningsfull. Så man orkar kämpa för att han ska kunna få fortsätta vara det! 

Lite kaffe och glass på det så här på kvällskvisten. Over and out!

Trolltider

Det finns ett par saker i livet som jag ogillar. Skarpt.
Högt på den listan just nu finns DEPRESSION. En j-a skitsjukdom om ni frågar mig. Ack så vanlig. Hjälper inte ett dugg. Jag har varit drabbad själv så jag har mina aningar även hur det är att vara på andra sidan. I sjukdomen.
Jag hatar det oavsett vilken sida jag befinner mig på och ser nu på nära håll hur "depp-trollet" drar bort en helt livs levande människa mot ett skuggland där jag än så länge bara är åskådare som genom en glasskiva. Inte hörs jag, bara syns, skuttandes längs med sidan och vilt vevandes med armarna för att påtala livsnärvaro.
Jag skriker allt jag orkar:
"Det går över, du ska inte stanna där i evighet"!!!!!
"Håll ut, jag hämtar hjälp"!
Min röst bara studsar och jag ser att jag inte når fram. Inte ända in. Hur länge har vi sett tecken? Symtom? Varför har vi inte reagerat? Vad kunde jag gjort annorlunda?
Åh, alla dessa självförebråelser som dansar runt inombords när jag valsar fram i sjukvårdsapparaten och ska hävda någons röst inom psykiatrin. Inte den lättaste plätten på jorden faktiskt. Varken att brottas med sjukvård eller att ha dåligt samvete. Nu är jag inte typen som ger upp och jag drivs av den där ängslan i maggropen. Vi ska fixa det här.
Jag längtar tills trollet släppt sitt grepp för visst kommer den dagen. Den känns bara så väldigt långt borta just idag!

Timeout!

En lördag mitt i bästa sommaren. Migränen försvann, till nästa gång (man hoppas ju trots allt att den gången inte kommer...) ska jag enligt Markattans tips införskaffa Inderal. Alla tips mottages tacksamt och prövas förhoppningsfullt. Tja, kanske provar jag inte allt...........
Just idag försöker jag driva ledont from hell på flykten med grapefruktjuice enligt någon huskur som letats fram ur minnesbanken. Göres bäst liggandes i sängen. Jäkla skit om någon frågar mig. Kolsyrebenen är tillbaka, jag ser dem men känner dem inte. Armarna är tunga och man hyllar uppfinningen sugrör för morgonkaffet vill man ju inte missa. Jag hasade mig ner och ut på altanen för att inmundiga frukosten där. Solen värmde, humlorna surrade. Jag måste höra och känna det, det riktiga livet när jag hamnar i den här bubblan.
Just idag känns också till exempel de där motorcykelturerna, badutflykterna, cykla till jobbet-turerna som om de fanns i ett annat liv. Det där friska livet där jag ju vill vara hela tiden.
Ja. Jag försöker acceptera och inrätta mig. Det är svårt, det är det. Huvudet är med men inte kroppen. Är i alla fall glad för att det går längre och längre mellan gångerna jag däckar. Alltid något!

När det är bara bra!!!!!!

17 kilometers vandring igår gör att den här donnan känner sig lite stel idag. Men ändå förvånansvärt pigg. Tänker att för några år sedan hade en sån här vandring varit helt otänkbar, när kroppen strejkade och tanken då på att mina ben skulle bära mig längre än till brevlådan inte fanns. Så jag firade lite igår! 

Det var perfekt vandrarväder, bästa sällskapet och vansinnigt vackert! Genom hagar och skogar, över ängar och åkrar, i dikeskanter, under vägar, över vägar, nära vatten, i skogen, ut ur skogen....... som jag njöt! När man går så där hinner man prata en hel del. Ventilera, vrida och vända och verkligen prata. Likväl som det är oerhört skönt att bara gå tyst en stund och njuta av dofter, fågelsång och allt det fina. En del knutar jag hade med mig hjälpte Bästa Resursläraren mig att knyta upp och se andra utvägar så jag känner mig starkt laddad att ta itu med skolan för Store Bror på måndag. Igen. Den eviga följetongen.............. 

Efter vandringen stannade jag kvar hos Bästa Resursläraren och åt bakad potatis med skagenröra, hembakta chiabatta. Till efterrätt varma äppelklyftor med kanel och vaniljglass. En perfekt avslutning på en toppendag! 

När jag kom hem fanns Största Systern i soffan. Hemma från Amerikat! Hon förärade sin mamma med hudlotions från Victoria Secret, lemon och cocounut! Älskade doften! 

Sen kollade vi schlagern, åt godis, babblade och jag somnade i soffan. Vaknade och fick reda på att Danmark vann! Grattis!

Idag väntar avloppsrensning, trädgårdsfix och kaffebesök......... någon ska inspekteras av tonåringar och det passar väl bra över ett fat med bullar????? Bullar, baka er.........!

Liten räkmacka.......

Det var lite svårt att få tag i hotellrum i Norrköping den här helgen när 48 ungdomslag ska dit och spela handboll. De har ju liksom lite annat folk med sig också, tränare, ledare, föräldrar, syskon och andra supporters........... Kan hända att man har stått på reservlistor på hotell för att slippa sova i bilen. Kan hända att de två enkelrum Lilla Syster och jag lyckades norpa åt oss, (nej, man fick inte sova två personer i ett, budgetrum a la skokartong) sent igår kväll uppgraderades till en juniorsvit till samma pris? Uppmärksam receptionist hade noterat önskemålet att sova tillsammans och vips, bums, bas hade hon fixat till det! Guldstjärna till Ida! Och notera, att för en gångs skull var det lite räkmacka! Himla skönt och trevligt faktiskt.

Först ska det jobbas ända in i kaklet och sen fredagskoma i soffan. Kanske har man längtat efter helg? Japps. Det har man! 

Samma lika och om igen......

Ibland undrar man jag ju, det gör jag. Och tänker som en galning att jag ska vara glad för de bra stunderna och det är jag. Till exempel igår kväll när jag hade alla kidsen och blivande mågen i soffan hejandes på Sverige i EM-kval i handboll. Sverige förlorade men vad gjorde väl det???? Fruktsallad, gott te och en barnaskara i största soffan? Lycka!
Men jag blev störd och irriterad i alla fall idag när Försäkringskassan ringde och meddelade att de inte godkänner tre av de sex veckornas VAB för Lilla Syster. Vafalls? Som OM jag hade fuskat eller nåt? Nä. Verkligen inte men de bedömde inte att hon behövt sin mamma 24-7 som läkarna föreskrivit och som vi tyckte att hon gjorde. No no. Henne skulle jag lämnat vind för våg och hade vi haft tur hade det gått bra alldeles av sig självt. Suck. Att jag dessutom engagerat hela tjocka släkten för att faktiskt kunna jobba vissa timmar och därmed INTE belastat systemet till fullo struntar FK högaktningsfullt i. Lite knivigt att få karusellen gå ihop sig måste jag säga. Ingen löning sen februari sätter sina spår.
Sen ringde Store Brors rektor igen och var inte heller denna gång eld och lågor över att han pallrat sig ur sängen och ute på praktik utan undrade lite ängsligt om han verkligen KAN börja om till hösten???? På HENNES skola???!!!!! Bland annat. Vad som felas den kvinnan har jag inte en aning om men ibland är ju folk helt enkelt på fel plats. Om någon frågar mig. Om en ung människa får livsandarna åter ska väl vuxenvärlden göra hoppsasteg, peppa och stötta från alla håll???? Kanske kläcka ur sig ett "lycka till på praktiken"? Kan man ju tycka. Och det tycker jag.
Så.
Om det understundom verkar som jag tycker att det är lite trögt och motigt så ....... ja. Men överklagat till FK har jag gjort förr, motsträvig skolpersonal har jag också omvänt förr och skrikit rakt ut i skogen har jag också gjort förr. Så. Here we go again....... Sa jag att det är måndag?????

Vad i hela friden? Del MLXXI

Jojo. En del av ronderna i våra matcher går helt ok. För att inte säga fantastiskt bra. En del ronder går mindre bra och kommer kanske bidra till att jag sliter ut mina tänder i idoga försök att bita ihop och få till en dräglig tillvaro för Store Bror´n till hösten. Det är tänkt att han ska börja om i gymnasiet och behöver som sagt anpassning. Till det har de lite svårt att stava på den skola han är inskriven på så andra alternativ måste hittas, undersökas och utforskas. Den lotten har fallit på hans mamma. Ingår i mamma-kontraktet. Nu ska jag inte skriva om något annat kontrakt jag tycker borde finnas, då blir det en helt annan blogg och så gör inte jag. Men jag kan säga att det gör jävligt jätteont i en tå just nu för att jag sparkat hårt i en dörr av .......... vanmakt. Banne mig. Trögt, trögt och jättetrögt är vad det är emellanåt.

Lite livat kanske. Också. Two teens och en för tillfället väldigt trött och spänd mamma.

Mitt i alltihop kräks katten en stor maskhög på hallgolvet. Spännande liv.

Lördagspyssel

Idag ska jag vara lite Mulle Meck, Gubben Petson och Byggare Bob i en och samma person. Tro mig, jag har letat efter kvinnliga fixare i barnlitteratur, någon som fixar och trixar som ovanstående men inte hittat några.
Lite fix och pyssel i radhuset väntar, ett lås i en altandörr ska bytas ut så att dörren överhuvudtaget går att öppna. Vilket jag kommer tycka är trevligt eftersom själva altanen är utanför och alldeles strax snöfri. Kombinationslåset jag köpte visade sig vara helt värdelöst och fungerar inte alls trots batteribyte. 1375 kronor ska kräfvas tillbaka av ett byggvaruhus. Wish me luck! Kvittot vet jag ju precis var jag har....... not.
En skåpdörr i köket har pensionerat sig i veckan och med nya gångjärn blir den väl som ny????
Ja. Lite sånt där som inte hunnits med på ett tag ska tas tag i. Kanske åker julkransen till grovsoporna? Över alltihop skiner solen, till kvällen kommer två väninnor på middag och så ska det hejas på Tommy Körberg och Co. En lördag i mars.

En dag i taget

Lilla Syster och jag åker i bilen och lyssnar på radio på väg till ett av femtioelva läkarbesök, nu börjar vi får rutin på det här. Tyvärr. Vissa rutiner vill man inte alls ha men så får man dom kastat i ansiktet och man får helt enkelt göra det bästa av det. Göra dem till sina, lite vanliga ändå så där.

På radion går en reklamjingel från Försäkringskassan om "vabruari", månaden då flest VAB-dagar tas ut.

"Mamma, nu är du med i den statistiken"!

Ja. Nu är jag med i den statistiken. VAB med dispens eftersom kidsen fyllt 12. Har dessutom lyckats fylla i lappen rätt och fick inte tillbaka den från F-kassan utan pengarna kom som de skulle. Hurra!

Sen kom det en lapp i lådan att Store Bror har fått tid för en magnetröntgen av sitt knä. Ni vet det där med att knyckla in ungen på obefintliga ortopedtider som verkligen har blivit min bästa gren och det blir "hurra" även för denna gång. Proceduren har dock krävt lite energi, tårar och svett. Igen. Knät smaschades i golvet 22 januari och ja, det har gått lite tid. Store Bror har inte gått alls. 

Habiliteringen har även hört av sig och meddelat att de hört mitt meddelande på telefonsvararen och en tid är reserverad på torsdag klockan 0900. 

Jag skulle tycka det var jäkligt konstigt om de sagt något annat, inte om tiden, men om de sagt att de inte hade hört vad jag skrikit sagt på svararen. Man kan tröttna, det kan man, efter att ha sökt kontakt med dem i fyra veckor och bara blir hänvisad och kopplad till personer som är på tjänsteresa, semester eller sammanträde. Jag undrade sen helt jäkla galen lugnt och stilla rakt in i telefonsvararen om det är inskrivet i journalen att jag ska kopplas ut i cyberrymden om jag ringer. Det är det inte har jag nu fått besked om och även en ursäkt är levererad. (inte av mig dock, jag är jäkligt trött på att skyfflas runt i sjukvårdssystem, skolstystem och alla andra system och tänker inte be om ursäkt för att jag tappar tålamodet).

Så man kan säga att dagarna går fort. Det rings, det åks mellan sjukhuset och radhuset, vissa skolbesök,  telefonsamtal, mailas, bokar tider för nya behandlingar, nya besök, matlagning m m. Det gäller även att hålla tungan rätt i munnen så jag inte blandar ihop kidsen utan tar med mig rätt unge till rätt ställe. Har gått bra so far. Och på det är det mars också! Hopp om ljusare tider helt enkelt! En dag i taget!

Mutor är gott!

Trött, trött och jättetrött. Det var inte det jag räknat med efter att ha varit ledig en vecka men jag vet ju aldrig när det här förbenade tröttheten slår till. Kommer nevver, evver, aldrig vänja mig vid att jag blir så här däckad ibland. För jag vill inte.
Igår knaprades det vitlök i ett vilt försök att hålla åtminstone förkylning stången. Efter det lilla tilltaget kommer radhuset garanterat vara vampyrfritt i evigheters tider för det var värst var stark den var, vitlöken jag fick tag i.........
Alldeles nyss kom så kidsen tillbaka till den ömma modern och det vankas potatis- och purjolökssoppa. En favvis i det här hushållet. Och så ska det smöras lite för Lilla Syster, man kan väl säga efter en liten meningsskiljaktighet.......... vi får se om den småländska ostkakan med sylt och grädde kan gjuta olja på vågorna.........

Hej mitt Vinterland......!!!!!

Ja. Snö? Kan hända i december. Har hänt. Lyckades knipa åt mig en plats i parkeringshuset på jobbet i morse. 06.40. Var i sista momangen. Sen blev det fullt. Fort.
Visst har jag sett genom fönstret hur det blåst, yrt och hållit på. Fast egentligen inte. Min arbetsplats befinner sig på nionde våningen så man ser mest .......... grått sådana här dagar. Koncentrationen har dessutom varit hög då vi rattar nya system så jag blev lite förvånad när Lilla Syster ringde fram på dagen.
"Kan jag få åka med dig hem"???
"Bussarna är inställda".
Jahaja.
Då sansade jag mig och tittade ut på riktigt.
Snö. Massor med snö. På marken, i luften, på tvären och bredden. Snö.
Klart lilla hjärtat fick åka med hem. Sitta bredvid på jobbet ett slag först, köpa Cola i läskautomaten, äta medhavd smörgås och slänga papper som mamman missade papperskorgen med. Vad har man sina barn till om inte som assistenter om de råkar befinna sig på arbetsplatsen?
Sen åkte kröp vi hem i snigelfart och jag såg för mig hur jag skulle få skotta fram radhuset i timmar........
Men det slapp jag!
KIDSEN! De hemmavarande, hade tagit hand om den saken. Sånt gör en mamma glad en kall, blåsig, snöig decemberkväll!

Skottat och klart! Man blir glad!

Fick tid att njuta av adventsstjärnan.....

.... och tid att pyssla till det i köksfönstret. Allt medan snön yr utanför. Lovely!

Jul i sikte!

Man stillar sig. Spelar Carolas jul och hänger upp julstjärnor i fönstren. Kör ungar hit och en unge kör själv dit. Skumtomtar. Julmust. Tänker att det är mycket som är lika fast egentligen är det ju totalt olikt sig. Annorlunda. Fast det kommer ju så småningom bli sig helt likt igen. Första året är värst va? När man ska göra allt för första gången. Själv. Ja, förutom de älskade kidsen då.
Snön är som vanligt vit, kallt är som vanligt skitkallt och Carolas julskiva är....... helt enkelt Carolas julskiva.
Snöskovel. Check. Dörrkrans. Check. Skumtomtar. Check. Det lackar banne mig mot jul......... Det ligger snö på backen. Gillar´t!

Ljus, och det blir ljusare

Benen bär så sakta igen. Konstaterar tillsammans med ännu en doktor som kollar hjärtat en gång till att det nog är så här att leva med Kroniskt Trötthetssyndrom. Att helt komma på hur länge batteriet räcker går nog inte, det blir helt enkelt urladdat med jämna mellanrum och så får man jag ta en paus. Ok. Då kör vi så! Nu vet jag att jag ändå är "frisk" så då försvinner ett orospöke. Seså! Schas och bort....... Man får ta hjälp av omvärlden och inse att man jag inte kan fixa allting själv. Även om jag tror det.
Har därför ordnat hjälp med att få upp lite julbelysning. Min egna belysningsgeneral försvann ju, då får man kalla in en ersättare. Grannen. Bra med goda grannar hörrni! En bjöd på kaffe igår, en ska fixa trasiga kontakter inomhus och en fixar lampor utomhus. Känner att det nog är bra om jag håller mig ifrån det elektriska. Man har ju planer på att bli äldre. Väldigt mycket äldre så vissa saker överlåter jag åt expertisen. Det blir bäst så.
Sen konstaterar jag att det yr snö i luften. En vinter på ingång! Hurra för det tycker jag! Snö! Och det blir ljusare. Ljusare behöver vi!

Snubbel och bubbel

Snubbeltråd. Vem i hela friden lägger ut snubbeltråd hela tiden????? Det borde vara i lag förbjudet. Man kommer i 100 knyck i godan ro mitt i vardagen och tycker man har koll på läget.
Icke sa den förbannade Nicke och dänger till en i skallen. Så ligger man där. Tillplattad. Squeesad.
Migrän. Stressreaktion. Ett hjärta som slår i 200 knyck och en doktor som lugnt och fint förklarar att det är inget farligt men väldigt obehagligt.  Japps. Himla obehagligt. Inte farligt heller att benen försvinner och liksom lever ett eget liv, jag ser dem, de känns som kolsyrebubbel men de bär mig inte. Dumt. De är saknade.
"Har du stressat" frågar vänlige doktoren och riktar en tänd undersökningslampa rakt i nyllet på mig. Får lite känsla av förhör och spionfilm och fnittret ligger på lur. Men jag hejdar mig. Det verkar säkert helt oseriöst och ligga på en brits och fnittra. Så gör man säkert inte så jag låter bli.
Om jag svarar "nej" på stressfrågan ljuger jag och ljuga ligger inte för mig. Men jag rör mig ju lugnt och sakta hela tiden men den inre stressen. Pah. Ja. Den finns där. Av förklarliga skäl.
"Jag är pressad av en hel hög med olika saker. Mycket går inte att göra något åt, bara att förhålla sig till".
"Men jag går sakta".
"Försenad stressreaktion" säger Doktorn när han hör om år 2012 fram tills nu.
"Du borde vara sjukskriven och ta det lugnt ett tag".
När jag då berättar att det kan jag inte för att jag är utförsäkrad och inte ingår i sjukförsäkringssystemet på ett tag blir HAN lite stressad.
Se där!
Det är banne mig inte så lätt att inte stressa.
Fast jag går sakta. Det gör jag. Idag går jag inte alls. Jag får helt enkelt ligga på min kammare och vänta på att benen bubblat färdigt och bär mig igen.
Jag kommer igen! Vilken dag som helst!
Under tiden ser jag på ........ Hem till gården!

Lite gnäll, ingen tango. Alls.

Jaha. Om man har ett barn som ingår i LSS kan man ta ut VårdAvBarn-dagar även om ungen fyllt 16 år. Se där ja! Många semesterdagar och komptimmar hade kunnat sparats där. Hur ska man veta sånt?

- Man får bevaka sina rättigheter, säger en handläggare.

- Ok. Plättlätt. Not. (man har ju liksom inte bara en rättighet. För att inte tala om ALLA skyldigheter.... alla blanketter........ På heder och samvete.......)

- Vi finns ju här för att svara och finnas till hands.

- Men om jag inte vet vad som finns, kan jag ju inte fråga efter det........
........ särskilt inte INNAN man vet att man behöver det .....

- Hur menar du nu?

Ja. Vad menar jag nu? Inte fan vet jag. Jag vet bara att när livet plötsligt blir en villervalla och man har ett barn med funktionshinder är det så mycket man liksom redan ska veta för att få reda på vilka rättigheter man har eller vart man ska vända sig. Nu programmeras inte den informationen in i ens hjärna bara för att man har en diagnos att förhålla sig till. Så klart vi försöker ta in, ta till oss all information man kan få men........ 

- Man kan bland annat läsa på Försäkringskassans hemsida!

- Gullplutta! Jo. Försäkringskassans hemsida har jag som favorit och lusläser närhelst jag får tid! Eller inte!
Det är för övrigt inte bara Försäkringskassan man ska ha ett förhållande till. Det är LSS, skola och skollagen, fritid, planering in masse m m. 

- När jag har stångats med skolan, ungdomen självt och tusen och andra saker försvinner liksom tid, ork och energi och resten av tiden går åt till att överleva, jobba och finnas även för de andra kidsen. Och för mig själv.
- När det är akut är det ju akut!
- När det är lugnt försöker vi leva på. Helt enkelt.

- Låter som du missar mycket information!

- HAHA! Säger du det?
Ja. En del tycker ju att vi missar annat också.
Å andra sidan är vi jävligt jättebra på att trolla med knäna, brandkårsutryckningar, ha vett att njuta av lyckliga stunder, lugna stunder, leva improviserat fast med struktur, se det positiva i en skruvad tillvaro, finnas och helt enkelt fatta att vi lever här och nu. NU! NU! Och så vabbar vi också. Hädanefter............ Hej semesterdagar! Ni är mina igen!

Update: Ett skadat finger är på bättringsvägen. Igen...........

Trolleri trollera Sh´bam!

Sedan i torsdags är det akutledigt igen. En skolform går inte att få ordning på, trådar behövs dras i och en ung man behöver stöd och pepp in masse. Det tar på krafterna, på alla möjliga sätt. Man behöver därför hålla sig alert och i form. Man behöver koppla av. Jamen det kan man ju göra med något nytt. Sh´Bam till exempel.
SH´BAM skulle kunna vara en trollformel. Det är något magiskt över ordet.
SH´BAM! Och vips står det en ny bil i garaget. Eller inte.
Det är en träningsform. Dans. Musik. Häftiga moves. Stundtals lite för häftiga för den här tanten men så spelades det discomusik och då jädrar vaknade discobenen. Lite kom jag allt ihåg från tiden det begav sig.... vi pratar sent 70-tal, tidigt 80-tal här. Discoeran. Härliga glittertider.
- Ut med höften, hojtade ledaren och det var ju inga problems alls. De är ju liksom ute hela tiden..... fast kanske inte så rörliga.
- Skaka på rumpan! hojtades det sedan och det var väl heller inga särskilda problem, nyväckt som den är. Problemet var snarare att få den att stanna sen........
- Shake your body!
Jajamänsan vad det shakades. Armar som slängdes hit och ben som sprattlade dit. Jag stod längst bak och hade väl ett eget tempo. Stundtals en helt egen koreografi också, men vad tusan! Man gör väl så gott man kan helt enkelt! Roligt var det i alla fall och det höjde tants humör med flera grader hela dagen. Lyckat helt enkelt!
Slänger väl in en glimt av Sh´bam. Det är INTE jag i filmen. Om nu någon skulle få för sig det...... Inte? Vafalls?????!!!! Ok. Jag bjussar på en riktig discogoding också. Som det shakats loss till på riktigt. En gång för länge sedan. Kanske känns tempot liiiiite avslaget men som kidsen sa, det kanske inte spelades så fort på den tiden???

Det är bara regn hos mig........

Man stretar på. Jobbar. Går på möten i Store Brors skola. Är väl lite av en skolmötesveteran vid det här laget. Idag gick det ...... sådär. Gick därifrån med gråten i halsen men ändå en känsla av att inte ge upp, inte alls men man kan ju bli lite trött i huvudet av att behöva kämpa som en iller hela tiden för att det ska bli bra och omvärlden begriplig för Store Bror. Kanske hade det känts lite bättre om solen strålat från en klarblå himmel men det gjorde den INTE. Näe. Dimma och dis hela dagen och till slut spöregn. Som bara för att understryka hur jäkla tungt det kan vara en sketen måndag i november.
I morgon är en annan dag och det tycker jag är skönt!
Men. Till dess lite musik. Som vanligt spelas den lämpligen högt som tusan och avnjutes i takt.
Ha en trevlig måndagskväll!

Klappat och klart del XVMMML

Kidsen fick möblera, skruva och dona till det bäst de kunde i nya rummet. Och det blev bra. Vips, eller inte var det gjort och kläderna inne i "nya" garderoben. Efter tre dagar ännu inte en klädtrasa på golvet. En tonårsmamma häpnar!!!!! Men säger inget, jisses, man utmanar ju inte ödet i onödan......

Tror vi är lite förundrade alla tre att det är över, att spackelspadar, slipklossar, målarfärg, tapetklister och täckpapp är undanplockat FÖR LÅNG TID framöver. Till och med katten verkar förvånad. Från och med nu är det renoveringsförbud. Tja, listerna då. De får komma på plats. Samt gardinstänger. En och annan tavla. Vilket år som helst. Annars så. Tid att njuta!

Före. Hejdå 80-tal..........

Mitt i. Hände väl att jag misströstade. En smula. 

Efter. Så gott som klart. Det roliga är kvar, piffet!

Tråkig garderob...........

...... blev en rolig och fin garderob. 

När något är nästan klart!

Söndag. Mulet och grått. På agendan står det "åk och köp golv till sovrummet". Jahaja. Dagens träningspass för mig. 18 kvm golv ska packas in i bil, köras hem och sen bäras upp till övervåningen.
Det är nära nu! Snart klart!
Fixat helt av mig själv. Nja. Till golvet har jag lånat in en mattläggare. Kände att just golv behövde jag inte bevisa att jag kunde lägga. Men jag har ringt till honom själv, det har jag!

Tio i topp?

Man har en intressant diskussion med Lilla Syster. Om inredning i det nya rummet. I synnerhet inredning i de ommålade gamla garderoberna. Det önskas lådor, stänger, skohyllor, små fack, smyckeslådor, strumplådor och lite till. Man räknar ihop med IKEAs mycket smarta "designadinegengarderob"-uträknare och får ut en lista på hela klabbet. Och priset.

Öm moder konstaterar att just detta inredningskalas kan bli en dyr historia. Råkar kanske säga något i stil med:

"Är det verkligen nödvändigt med all den här inredningen"????

"Kläderna lägger du ju i alla fall alltid på golvet"?

Behöver jag säga att diskussionen tog slut precis då och där med en skräll?

Förvånad moder undrar var den lilla rara ärtan tog vägen?

Jag bara undrade ju.........