Trolltider

Det finns ett par saker i livet som jag ogillar. Skarpt.
Högt på den listan just nu finns DEPRESSION. En j-a skitsjukdom om ni frågar mig. Ack så vanlig. Hjälper inte ett dugg. Jag har varit drabbad själv så jag har mina aningar även hur det är att vara på andra sidan. I sjukdomen.
Jag hatar det oavsett vilken sida jag befinner mig på och ser nu på nära håll hur "depp-trollet" drar bort en helt livs levande människa mot ett skuggland där jag än så länge bara är åskådare som genom en glasskiva. Inte hörs jag, bara syns, skuttandes längs med sidan och vilt vevandes med armarna för att påtala livsnärvaro.
Jag skriker allt jag orkar:
"Det går över, du ska inte stanna där i evighet"!!!!!
"Håll ut, jag hämtar hjälp"!
Min röst bara studsar och jag ser att jag inte når fram. Inte ända in. Hur länge har vi sett tecken? Symtom? Varför har vi inte reagerat? Vad kunde jag gjort annorlunda?
Åh, alla dessa självförebråelser som dansar runt inombords när jag valsar fram i sjukvårdsapparaten och ska hävda någons röst inom psykiatrin. Inte den lättaste plätten på jorden faktiskt. Varken att brottas med sjukvård eller att ha dåligt samvete. Nu är jag inte typen som ger upp och jag drivs av den där ängslan i maggropen. Vi ska fixa det här.
Jag längtar tills trollet släppt sitt grepp för visst kommer den dagen. Den känns bara så väldigt långt borta just idag!

Helgen som försvann

Huvudvärken from hell tog bara en paus. Det var en luring helt enkelt som slutade med ett besök på akuten för hjälp att häva ett migränanfall á la skitontvärstapålänge. Roligare kan man ju ha det en lördageftermiddag det är då ett som är säkert och många, långa timmar förflöt bakom ett skynke på en bår där sekundvisaren på sjukhusklockan blev till ett eko i skallen. Om jag orkat hade jag sparkat ned den, migrän framkallar inte bara smärta utan också ilska och vanmakt över det som strör ytterligare salt i såret. Ljus, ljud och dofter. Då är inte sjukhus det bästa stället att vara på, men det enda tänkbara ändå i det tillståndet. Lite nya rutiner har man också på vår akutmottagning. Nu får man inte smärtlindring utan att doktorn undersökt ordentligt och det är säkert bra och riktigt på många sätt men att då vänta i fyra timmar känns vansinnigt länge! Skitlänge!
Sen blev jag så glad och tacksam för bästa pillret och sov i flera timmar. Idag är jag som ny igen. Lite öm i skallen, som efter en bättre fest helt enkelt. Fast jag missade visst det roliga?! Och typ hela helgen. Den barnfria. Men OM man nu ska ha ett anfall av den här sorten, så är det ju bästa helgen, den när barnen inte är hos mig. Det gäller väl att hitta det positiva i allt?

Växel hallå!

Nä. Doktorn ringde ju aldrig upp igår och att forcera en stängd telefontidsväxel är till synes lika omöjligt som att det finns isglass i helvetet. Man kan väl säga att den sjuksköterska som vidtalades igår morse och talade om att provsvaren fanns, men att hon inte fick/kunde säga resultatet utan hänvisade till den doktor som sedan inte ringde upp, ja hon orsakade en stor portion oro i radhuset. Så dagens mission är att jaga rätt på en läkare för att få ett besked innan helgen så jag vet vad jag ska göra med Älsklingen som blir allt blekare om nosen. 10 ggr har det ringts till växeln och samma telefonissa kopplar till den telefon som är inställd på "Vi har telefontid må-to 8.00 - 10.00". Tio ggr!
"Är du dum i hela huvudet" har jag ju lust att vråla.
Nu är jag ju synnerligen väluppfostrad så det gör jag ju inte. Jag åker helt enkelt dit! Vänta nu, det är visst något jag ska ha med mig...... Visst ja! Älsklingen! Baxa, baxa, stötta, stötta...... Fråga mig just nu och jag är FÖR privat sjukvård. Helt klart! Fly mig en doktor och jag släpper aldrig taget mer...............

Annars finns det ju TREVLIGHETER inom räckhåll. Det är ju fredag. Bara det är ju en trevlighet i sig. Men i morgon, om allt faller väl ut ska jag och två andra tanter göra storstan osäker. Eller säker. Beror på hur man ser det. Och nu ser vi till att tågen går i tid tycker jag! Och att kortläsarna är i slag för hej, vad här ska shoppas!

(det var ju ytligt tänkt när nu sjukvården inte fungerar och min kära man är sjuk..... Men det sista som överger mig är hoppet om att allt blir bra till slut).