Ett nytt kapitel

Onsdag. Har åkt fram och tillbaka i jobbet till Nyköping tre dagar i rad. Inget särskilt med det. Förutom vädret och inte det mest optimala väglaget. Men det har äntligen slutat att snöa!
Om en timma har sonen handbollsmatch, funderar mest på hur jag ska hålla mig vaken för att orka åka och titta……….  men det gör jag ju.
Sen hem och förbereda för Store Brors inskrivning på Arbetsförmedlingen i morgon och konstaterar att idag, 4/2, har han skrivits ut ur skolan. Den är över på riktigt, kampen för en bra skolgång och vi konstaterar att de tre första åren var fantastiskt bra, mellanstadiet blähä, en enda lång helvetisk kamp förutom läsåret på på Resursskolan som var räddningen från total härdsmälta, högstadiet var bra men orken slut till slut och att åren på gymnasiet hade han kunnat vara utan.
Vi/han gör som kungen och vänder blad.
Det är nya tider nu!

Snyggväntan

Praktikplatsen till Store Broren krånglar. Det är något pappersarbete som inte är klart i tid och starten är därför uppskjuten. Två veckor!
Två veckor är oceaner med tid och risken för att en upphittad entusiasm därför hinner svalna är uppenbar.
Jag tar mig för pannan som så många gånger förr, ja, jag är aningens plattpannad vid det härlaget, men inte förvånad. SÅ KLART det är något jäkla papperskrångel som ska sätta käppar i hjulet, why not???? När ungen äntligen är med på noterna så…….
Jag skulle antagligen fallit avsvimmad ned och slagit i huvudet om det funkat klockrent från början och det vill man ju helst undvika så vi tar det vanliga vägen. Mödosamt. Men ändå framåt, väl????
Jag tröstar mig bäst jag kan. (Jo. Jag tröstar och peppar Store Bror också, tro inget annat). Med ett par nya skor par example. Till mig alltså. Julklapp från Hjärtat. (förresten har ungen pinfärska Adidas på fötterna så det är nytt där med…….)
Oh dear.
Ytliga ting.
Jag vet.
Men inte helt oviktigt.
Om man nu ska gå runt och vänta på att den där förbenade praktiken ska komma i gång så kan man ju åtminstone vara snygg om fötterna!

Uti skogen ska vi .......

....... inte gå. Bara till bilen, köra 10 minuter och sen gå från parkeringen till jobbet. Denna procedur krävfa idag gummistövlar. Vilken tur att en av tjejorna har "glömt" sina nya stövlar här. Så kan jag låna dem. Eftersom MINA stövlar tydligen befinner sig på annan ort?!
Sa jag att det blir tomt efter kidsen??!! Kan tillägga att det blir tämligen tomt på skofronten också när vissa av dem går. Store Bror med sina 49.or är oskyldig. Kan man tänka sig. 
Vi behöver lite musik på det!

Värt att fira!

En ung man cyklar till skolan för femte dagen i rad. Jag är hemma i sviterna efter magpaj och migrän och vinkar "hejdå".
Den känslan. Att se sin tonåring på bra humör, cykla iväg till skolan. Ja. Det känns bra helt enkelt.
Vi tar fortfarande en dag i taget, har täta avstämningar och det verkar, ta i trä, som skolan fattat galoppen lite grand.
Till exempel finns det fr o m idag en extra resurs i klassen. Som skänkt från ovan. I juli fanns det inte en spänn till en extra resurs, en överklagan senare står det en livs levande extraperson i klassrummet. För hur lång tid vet vi inte men det får vi ta då.
Den nya sv/eng-läraren är utbildad specialpedagog och har efterfrågat tidigare utredningar, åtgärdsplaner och arbetsscheman. Eeeeeh. Eftersom några sådana inte finns från försök 1 att gå på den här skolan, lät hon väldigt förvånad och tre timmar senare ringde den där rektorn och efterfrågade material från grundskolan och lite till. Eftersom hon/skolan fick allt det här när ungen skulle börja 1.an förra hösten, inget förvånar mig längre, men tydligen slarvat bort allt, tog jag helt enkelt nya kopior på rubbet och överlämnade det inom en timme med Bästa mamman som budbärare.
Man kan säga att det i alla fall har börjat bra! Och att slit lönar sig.
Den unge mannnen har fått önska sig fredagsmiddag för att fira comebacken: Stekt aborre med potatis och romsås.
Ska bli! (han har dragit upp firrarna själv, fileat och fryst in).

Timeout!

En lördag mitt i bästa sommaren. Migränen försvann, till nästa gång (man hoppas ju trots allt att den gången inte kommer...) ska jag enligt Markattans tips införskaffa Inderal. Alla tips mottages tacksamt och prövas förhoppningsfullt. Tja, kanske provar jag inte allt...........
Just idag försöker jag driva ledont from hell på flykten med grapefruktjuice enligt någon huskur som letats fram ur minnesbanken. Göres bäst liggandes i sängen. Jäkla skit om någon frågar mig. Kolsyrebenen är tillbaka, jag ser dem men känner dem inte. Armarna är tunga och man hyllar uppfinningen sugrör för morgonkaffet vill man ju inte missa. Jag hasade mig ner och ut på altanen för att inmundiga frukosten där. Solen värmde, humlorna surrade. Jag måste höra och känna det, det riktiga livet när jag hamnar i den här bubblan.
Just idag känns också till exempel de där motorcykelturerna, badutflykterna, cykla till jobbet-turerna som om de fanns i ett annat liv. Det där friska livet där jag ju vill vara hela tiden.
Ja. Jag försöker acceptera och inrätta mig. Det är svårt, det är det. Huvudet är med men inte kroppen. Är i alla fall glad för att det går längre och längre mellan gångerna jag däckar. Alltid något!

Plötsligt händer det, del MVXLL.

Migrän. Händer plötsligt. Länge sedan nu men jag vet ju hur det är. Skitmigränen finns alltid med vart jag än mig i världen vänder. Och då följer allt annat med, urbota tröttheten, ledvärken och jag bara måste lägga mig ned, bums bas.
Kanhända ser Hjärtat lite förvånad ut då hans darling helt plötsligt skiftar skepnad och på ett par timmar blir en trasa som får gå hem från jobbet, ligga i sängen och sova, inte orkar äta, knappt prata utan mest bara finns till.
Han kommer att få vänja sig. Tyvärr.
Precis som jag som fortfarande håller på att vänja mig vid de här "anfallen". Det är nu bara en gång sån jag är. Har ändå lyckats bra hela det här året med att hålla "syndromet" i schack men var jag klev över gränsen till min förmåga den här gången, har jag ingen aning om.
Kanske har varningssignalerna funnits där men försvunnit i förälskelsemolnet, längtan efter kidsen som är på semester, glädjen över alla fina dagar och utflykter?
Hur som haver.
Här ligger jag nu. Ligger trots allt ganska bra. Kids på ingång. Ett Hjärtat som bryr sig om. En katt som kommit hem efter att ha varit på vift ett par dygn och genom fönstret hör jag småkidsen leka på gården. Fina sommargardinerna svajar i sommarvind. Jag bidar helt enkelt min tid och kommer i alla fall orka hålla tummarna för Svenska damlandslaget i semifinalen mot Tyskland ikväll. Heja Sverige!

Det är dags att ........

.....prata framtid idag. Igen. Skola. Igen. Planering inför hösten för Store Bror. Jag vill inte tänka på hösten. Jag vill bara vara precis här och nu där det sakta, sakta börjat fungera igen. Mötet plägar ta på tants krafter så det har tagits ut en semesterdag.
Anar ju också att mitt motstånd inför mötet idag har med en viss rektor att göra. Kanske inte den mest medkännande, kreativa byråkrat jag mött.........
När jag ändå håller på att rådda i skolvärlden har jag fått lite andra trådar att dra i. Den gymnasieskola Lilla Syster kommit in på till hösten, en friskola, har gått i konkurs och tja. Har sålts eller nåt. Rubriker i tidningen minsann.
Så man undrar ju, det gör man, var i hela friden ska den ungen gå i skolan till hösten????
Lilla Systern har fjärilar i magen och gråter floder, ser sin frisördröm gå upp i atomer och lyssnar inte alls på luttrad moder som påstår att allt ordnar sig till slut.............
Nej. Ja. Jo. Man kanske undrar lite själv? Varför det måste vara så k.r.å.n.g.l.i.g.t.  med skolan. Men det säger jag ju inte till kidsen. O no. Jag målar naglarna i samma färg som tunikan och några remmar på sandalerna. Fixar håret, solbrillor på och verkar cool inför dagens möten. (Mina fjärilar i magen behöver de INTE veta av.......). Tänker verkligen att allt ordnar sig till slut och att ikväll, ikväll ska vi se finalen i Lets Dance.  Äta salta skruvar och dricka för mycket Coca Cola och få hjärtklappning av det. Ack ja. En fredag is coming up! Men först. Som alltid: Kaffe. Och Stora Syster bjuder på musiken:

Verklighetsanknyten

Man är väl inte sämre än att man hänger sig kvar i verkligheten efter att ha tvångsmatat katten med maskmedicin, ringt ytterligare en del skolsamtal, skjutsat Lilla Syster dit där hon ska vara för den här dagen, vält sängen väckt Store Bror och ringt ett helt annat samtal apropå vanmakten. Alltihop före klockan åtta. Tycker jag är bra jobbat av en morgontrött människa.
Nu ska jag bara sätta på mig facet, gäller att välja rätt........ man vill ju inte komma till jobbet som Cruella del Vil till exempel och så jobba lite grand.

Virrpanna reflekterar

Nyss hemkommen från Habiliteringen pustar jag ut med en kopp kaffe. Ett möte. Ett bra möte. Bådar gott. Själva huvudpersonen var dock inte med, han strejkar för tillfället och stor kille stoppar man inte i handväskan och tar med. Oh no. Så man åker själv. Grinar på vägen, fel musik i cd-spelaren. Big mistake. Gladmusik, för böveln, jag måste ju ladda med gladmusik. Eller vattenfast mascara. Kanske både och vid närmare eftertanke.

Skulle fylla i lite uppgifter där på Hab.

"Vi har visst lagt bort blanketten och uppgifterna är inte införda i journalen". 

Va? Borttappade uppgifter? Nu har ju hela ungen varit borttappad sedan Neuropsykiatriskt Centrum slogs ihop med Hab för ett par år sedan så det fattar ju vem som helst att även kryss på blanketter kan ramla bort i flytten.......

Men ok. Fylla i blanketter är jag bra på. För det mesta. Om jag får dem lagda under näsan och slipper hålla reda på dem.

Så ska jag kryssa i rutan för civilstånd: "ensamstående". Japps. Första gången sen separationen.

Mitt huvud sätter igång...... "ensam"...... nej, inte ensam, absolut inte, själv då? Näe, inte själv heller egentligen..... om man tänker på alla som..... klart det inte finns en ruta för "singel", det här är ju ingen kontaktannons...... -"stående". Knappt. Känns som jag är knappt stående just nu.... vill ju egentligen bara lägga mig ...... men det går ju inte...... Ok. Kryss i rutan "ensamstående". Check".

Jag tittade upp och sekreteraren såg på mig:

"Är det något du undrar över"???? 

Nej. Absolutely not. Mina virriga tankar behåller jag för mig själv. Bäst så. 

För övrigt skiner solen och det tycker jag är skönt!

En dag i taget

Lilla Syster och jag åker i bilen och lyssnar på radio på väg till ett av femtioelva läkarbesök, nu börjar vi får rutin på det här. Tyvärr. Vissa rutiner vill man inte alls ha men så får man dom kastat i ansiktet och man får helt enkelt göra det bästa av det. Göra dem till sina, lite vanliga ändå så där.

På radion går en reklamjingel från Försäkringskassan om "vabruari", månaden då flest VAB-dagar tas ut.

"Mamma, nu är du med i den statistiken"!

Ja. Nu är jag med i den statistiken. VAB med dispens eftersom kidsen fyllt 12. Har dessutom lyckats fylla i lappen rätt och fick inte tillbaka den från F-kassan utan pengarna kom som de skulle. Hurra!

Sen kom det en lapp i lådan att Store Bror har fått tid för en magnetröntgen av sitt knä. Ni vet det där med att knyckla in ungen på obefintliga ortopedtider som verkligen har blivit min bästa gren och det blir "hurra" även för denna gång. Proceduren har dock krävt lite energi, tårar och svett. Igen. Knät smaschades i golvet 22 januari och ja, det har gått lite tid. Store Bror har inte gått alls. 

Habiliteringen har även hört av sig och meddelat att de hört mitt meddelande på telefonsvararen och en tid är reserverad på torsdag klockan 0900. 

Jag skulle tycka det var jäkligt konstigt om de sagt något annat, inte om tiden, men om de sagt att de inte hade hört vad jag skrikit sagt på svararen. Man kan tröttna, det kan man, efter att ha sökt kontakt med dem i fyra veckor och bara blir hänvisad och kopplad till personer som är på tjänsteresa, semester eller sammanträde. Jag undrade sen helt jäkla galen lugnt och stilla rakt in i telefonsvararen om det är inskrivet i journalen att jag ska kopplas ut i cyberrymden om jag ringer. Det är det inte har jag nu fått besked om och även en ursäkt är levererad. (inte av mig dock, jag är jäkligt trött på att skyfflas runt i sjukvårdssystem, skolstystem och alla andra system och tänker inte be om ursäkt för att jag tappar tålamodet).

Så man kan säga att dagarna går fort. Det rings, det åks mellan sjukhuset och radhuset, vissa skolbesök,  telefonsamtal, mailas, bokar tider för nya behandlingar, nya besök, matlagning m m. Det gäller även att hålla tungan rätt i munnen så jag inte blandar ihop kidsen utan tar med mig rätt unge till rätt ställe. Har gått bra so far. Och på det är det mars också! Hopp om ljusare tider helt enkelt! En dag i taget!

Lite hipp som happ

Haver väl trampat i klaveret enligt somliga. Har uttryckt en åsikt. I en styrelse som jag sitter med i. Hade synpunkter på en skrivelse, som jag tyckte, läste lusen av och idiotförklarade folk. Alltså. Det kan man ju ha lust med ibland men man får ju hejda sig i en del sammanhang.

Det gjorde inte en av styrelsemedlemmarna och jag sa emot. (Jag kom inte med några arga synpunkter, bara konstruktiv kritik och förslag på förändring, man är väl tonårsmorsa och vet att föra sig försiktigt i minerade områden). Majj gadd! Min inkorg håller på att brinna upp av sarkastiska mail, konstiga förklaringar och bibelcitat. 

Nåja. Han lugnar sig väl eftersom jag inte svarar. Man har väl lärt sig. Att styrelsearbete inte är den lättaste plätten på jorden, att äldre pensionärsfarbröder kan vara rätt envetna och att inte kasta vedträn i brasor som mår bäst av att släckas. 

Att lära mig att hålla tyst när jag tycker något är rent uppåt väggarna går däremot inte. Tro mig. Jag försöker och har lärt mig åtminstone att välja mina krig. Detta var en fajt jag behövde ta, annars hade jag inte kunnat sova på flera månader eller se någon av alla andra boende i ögonen. 

Av detta kan man dra tre slutsatser:

Jag mår äntligen bättre från flunsan, jag kan gå rakryggad genom bostadsområdet ett tag till och styrelsearbete kan ibland vara ett jäkla skit.

Men att det är fredag! Det är toppen!

Mutor är gott!

Trött, trött och jättetrött. Det var inte det jag räknat med efter att ha varit ledig en vecka men jag vet ju aldrig när det här förbenade tröttheten slår till. Kommer nevver, evver, aldrig vänja mig vid att jag blir så här däckad ibland. För jag vill inte.
Igår knaprades det vitlök i ett vilt försök att hålla åtminstone förkylning stången. Efter det lilla tilltaget kommer radhuset garanterat vara vampyrfritt i evigheters tider för det var värst var stark den var, vitlöken jag fick tag i.........
Alldeles nyss kom så kidsen tillbaka till den ömma modern och det vankas potatis- och purjolökssoppa. En favvis i det här hushållet. Och så ska det smöras lite för Lilla Syster, man kan väl säga efter en liten meningsskiljaktighet.......... vi får se om den småländska ostkakan med sylt och grädde kan gjuta olja på vågorna.........

Summa summarum

Nyårsafton. Snart slut på ett minst sagt omvälvande, omväxlande år och jag ser fram emot ett nytt. 

2012 började inte så bra. Som att glida fram i väl preparerade skidspår, solen skiner, -5 grader och så bakom nästa krön har någon hällt ut grus i spåret, solen går i moln och iskyla inträder. 

Älsklingen flyttade ut ur radhuset och inget var sig likt. Nu vet jag också att man inte dör av brustet hjärta, det bara känns så. Det finns klister och bit för bit limmas hjärtat ihop. 

Hur gör man då?

Man lever på. Sätter den ena foten framför den andra, snubblar sig fram i början men tar sig likväl framåt. Det finns inget annat. En dag i taget och vips, har det gått massor med dagar och man inser att man står upp och vad som är viktigt in life.

Man har klister: kidsen, vännerna, familjen, bloggen,  bilturer med hög musik, jobbet. Livet självt. 

Man bestämmer sig för att det ska gå och att jag ska bli jag igen. 

Jag och kidsen begav oss på vår livs resa till Kalifornien i tre veckor. I juni var det dags och där och då vände 2012. Resan sitter fortfarande som bomull kring hjärtat och vi prata ofta om den här hemma. Tittar på bilder och minns. 

Resten av året då????

Tant har fyllt "tant", paddlat kajak för första gången, träffat vänner, nya och gamla, varit på Wallmans, på balett, träffat bloggvänner IRL, börjat jobba heltid, fått nya uppdrag på jobbet, fått medicin som äntligen funkar, gått på överlevnadskurs, tagit strid för Store Bror i skolan, igen, fixat i radhuset, sett Tommy Körberg och mycket mer.

Så. Jag kan konstatera att ett år som började som det värsta år evver, ändå blev ett år med utmaningar, möten och upplevelser som berikat mig till själ och hjärta och det som inte dödar en stärker en heter det ju. Jag är i så fall starkare än vid förra årsskiftet och det bådar gott inför det nya. Mot nya äventyr och utmaningar! Från mig till er:

Gott Nytt År!

Tant på cykel-vift i Venice. En känsla av lycka, frihet och sorglöshet infann sig och jag skrattade högt hela vägen till Stora Systers lägenhet i Marina del Ray! Ett underbart minne!

Delfiner, delfiner, delfiner. Dessa märkliga, härliga djur! De här showade i Sea World! Makalöst!

Det sjungs för en blivande 50-åring på Cheese Cake Factory! Jag blev glad. Och rörd!

Kidsen känner på Stilla Havet vid Santa Monica. Ett mamma-hjärta svämmar över.......

Utmaningarnas år innehöll också mitt livs första kajaktur. Och ett kajakvält. Och upp igen!
Allting går, det är bara olika svårt!

Juletid 2012. Här är vi nu. I slutet av året och i förväntan inför det nya. 

Ljus, och det blir ljusare

Benen bär så sakta igen. Konstaterar tillsammans med ännu en doktor som kollar hjärtat en gång till att det nog är så här att leva med Kroniskt Trötthetssyndrom. Att helt komma på hur länge batteriet räcker går nog inte, det blir helt enkelt urladdat med jämna mellanrum och så får man jag ta en paus. Ok. Då kör vi så! Nu vet jag att jag ändå är "frisk" så då försvinner ett orospöke. Seså! Schas och bort....... Man får ta hjälp av omvärlden och inse att man jag inte kan fixa allting själv. Även om jag tror det.
Har därför ordnat hjälp med att få upp lite julbelysning. Min egna belysningsgeneral försvann ju, då får man kalla in en ersättare. Grannen. Bra med goda grannar hörrni! En bjöd på kaffe igår, en ska fixa trasiga kontakter inomhus och en fixar lampor utomhus. Känner att det nog är bra om jag håller mig ifrån det elektriska. Man har ju planer på att bli äldre. Väldigt mycket äldre så vissa saker överlåter jag åt expertisen. Det blir bäst så.
Sen konstaterar jag att det yr snö i luften. En vinter på ingång! Hurra för det tycker jag! Snö! Och det blir ljusare. Ljusare behöver vi!

Trolleri trollera Sh´bam!

Sedan i torsdags är det akutledigt igen. En skolform går inte att få ordning på, trådar behövs dras i och en ung man behöver stöd och pepp in masse. Det tar på krafterna, på alla möjliga sätt. Man behöver därför hålla sig alert och i form. Man behöver koppla av. Jamen det kan man ju göra med något nytt. Sh´Bam till exempel.
SH´BAM skulle kunna vara en trollformel. Det är något magiskt över ordet.
SH´BAM! Och vips står det en ny bil i garaget. Eller inte.
Det är en träningsform. Dans. Musik. Häftiga moves. Stundtals lite för häftiga för den här tanten men så spelades det discomusik och då jädrar vaknade discobenen. Lite kom jag allt ihåg från tiden det begav sig.... vi pratar sent 70-tal, tidigt 80-tal här. Discoeran. Härliga glittertider.
- Ut med höften, hojtade ledaren och det var ju inga problems alls. De är ju liksom ute hela tiden..... fast kanske inte så rörliga.
- Skaka på rumpan! hojtades det sedan och det var väl heller inga särskilda problem, nyväckt som den är. Problemet var snarare att få den att stanna sen........
- Shake your body!
Jajamänsan vad det shakades. Armar som slängdes hit och ben som sprattlade dit. Jag stod längst bak och hade väl ett eget tempo. Stundtals en helt egen koreografi också, men vad tusan! Man gör väl så gott man kan helt enkelt! Roligt var det i alla fall och det höjde tants humör med flera grader hela dagen. Lyckat helt enkelt!
Slänger väl in en glimt av Sh´bam. Det är INTE jag i filmen. Om nu någon skulle få för sig det...... Inte? Vafalls?????!!!! Ok. Jag bjussar på en riktig discogoding också. Som det shakats loss till på riktigt. En gång för länge sedan. Kanske känns tempot liiiiite avslaget men som kidsen sa, det kanske inte spelades så fort på den tiden???

Hej måndag!!!!!

En ny jobbvecka står i startgroparna och jag är...... fortfarande förkyld. Fast bättre. Så jag tar mig till jobbet alldeles om en strax. Orkar inte vara hemma längre, mellan fyra väggar grubblas det alltför mycket så jag behöver vidga mina vyer. Känna att jag finns på riktigt. Ja. Det gör jag ju hela tiden, förvisso, men de här orospökena. Njae. Jag gillar dem inte. De ligger på lur, de rackarna och passar på när jag inte är på topp och orkar schasa på dem.

Jag gör ändå mitt bästa för att mota dem. Igår lyfte jag mig i håret och tapetserade för första gången i mitt liv. Två garderobsdörrar. Blev riktigt bra om jag får säga det själv. Stilpolisen nr II i familjen, Lilla Syster, stod bredvid och kanske, kanske var det nära att det hettade till lite grand när den unga damen hade synpunkter. 

Hoppla hej, det är lätt att ha det va? Synpunkter. När man står bredvid och inte haver deltagit i hela projektet. Det ska planeras, inhandlas grejer, tas fram andra grejer, blandas tapetklister, mätas, rollas...... Ja. Lite fix är det. Och så blir de ju hungriga, de små liven....

Men jag fick godkänt! Och hur stort är inte det? Av en snart femtonåring! Hamnade visst lite överst på en lista. Ytterst tillfälligt skulle jag tro men det gäller att passa på och njuta av framgången............

Nu kaffe. Ständigt detta kaffe och sen väntar jobbet. Ha en bra måndag!

Detaljbild av garderobstapeten.......

Tio i topp

Mitt i natten kom ett sms. Största Systern var framme i Los Angeles och mamman kunde somna om lugn i själen. Ungen var på plats.
Annars blir det lite oro just i själen så här av att bara vara hemma. Det blir så mycket tid till att fundera och grubbla även om jag försöker låta bli. Nu är jag ju sjuk, förkyld, så jag kunde ju fundera på att lösa virusgåtan i världen, bli rik som ett troll och ........ Men tankarna far åt annat håll. Dumt. Men mänskligt.
Nä. Jag koncentrerar mig på trevligheter istället. Som att om några dagar kommer det en ny säng. Till bara mig. Härligt! Hejdå gummimadrass! Att jag har en träff inbokad med Spader i oktober, en målarkurs väntar i samma månad och att jag äntligen, äntligen kunnat koncentrerar mig och läst ut en bok. DET var länge sedan jag klarade det! Läst ut en bok = check. Jag har många bra-saker på min lista, jag! Because I´m worth it!

Man kan väl öva sig?

Dag två i lediga veckan. Har varit på en utflykt som får skrivas om vid ett annat tillfälle. Den gav i alla fall den här madamen råg i ryggen så det räcker ett tag. Lite mer bränsle liksom. Det är bra. Man blir lite glad!
Om jag sen skriver att jag meckar i radhuset igen så tror väl ni väl inte på att jag lämnar området då och då? Nästan rätt i så fall. Man kan väl säga att jag är fången trivs på hemmaplan? Också att snart, snart är det som jag vill och gamla spöken är borta. Det är också bra. Ut med dem bara!
Men det tränas också!
Tålamodsmuskeln.
Om man ger sig till att baka 137 grissini så tränas den. Jag lovar!
Jag lovar och svär också att det aldrig kommer att hända igen. På heders!
Och så musik för dagen: "Gå ut och var glad"!

Om någon undrar så är papperspåsar bra förvaring för knaperpinnar. Grissini.

Måleri, målera.......

Ledig dag. Kaffe är urdrucket, målarbrallorna är på och jag skrider till verket. Musik. Man måste ha musik. Lite ösigt så där så orken att måla inte tryter. Vad sägs om den här killen?????? Seså! Skruva upp volymknappen! Man blir glad!

Man tar sig fram. Del XXXXVM

Det målas i radhuset. Fult fönster blir fönster. Fult element blir fint element. Lugnt och fint. Sakta men säkert. För att inte säga jättehimla sakta. Men säkert. Den här damen är en envis rackare och det har visat sig att envisheten är en bra egenskap just i detta nu. Man ger sig helt enkelt inte. Näe. Man tjuter, skrattar, förbannar, hyllar. Om vartannat i en enda radhusbullerröra. Min alldeles egna röra. Det ska bli bra det här. På alla sätt. Och allt går ju mycket bättre till musik. Japps. Så är det.