Singelfundering

Det här med singelliv. Är det så himla enkelt? Egentligen? Jag menar, förut visste man ju precis hur allting skulle vara. Nu är allting så konstigt och uppochner. Man ska bestämma själv. Vilken del av morgontidningen ska läsas först på lördagsmorgnarna?
Ska första koppen vara te eller kaffe?
Glödlamporna. Byter jag till energilampa eller vanlig lampa?
Tvätta bilen. Guldtvätt eller diamant?
Ingen minimjölk i kylskåpet. Bara en sort: Grön. Märkligt.
Sen det här med granen. Om att vattna den. Här har man i 10 år tjatat sig blå på att det är mannen i huset som ska se till att det är vatten i julgransfoten. För det gjorde alltid min pappa. Nähärå. Den här julen skulle det vattnas av mig. Jättekonstigt ju.
Inte krockar jag med någon i köket heller. Alldeles gott om utrymme är det och hur jag än anstränger mig kan jag inte stå i vägen för mig själv och få en puss i nacken. Tro mig. Jag har försökt!
Tämligen samma fenomen i badrummet. Går inte att stå i vägen för mig själv där heller. (Ja. Har kanske försökt).
Och hur flirtar man? Jag bara frågar. De knep som körts i tio år på hemmaplan kanske inte ter sig som de mest moderna ute "på marknaden"? Hur ska man veta det? Och var i hela fridens dagar är "marknaden"?????  Var övar man? På vem? Var? Hur?
Alltså. Jag är mycket på ICA. Eller på föräldramöte. Eller så klart på jobbet. Ingen tid för marknad där inte. Det kan jag lova. Förresten. Kanske enda singeln på jobbet? Vart jobbar jag egentligen????  Ja. Och så klart hemma i radhuset då förstås. Av förklarliga skäl. Jag bor där. Tämligen flirtfritt för tillfället.
Det är mycket man ska vänja sig vid helt enkelt.
Nej. Det här är ingen kontaktannons. Bara ett enkelt konstaterande i all enkelhet en lördagsmorgon när jag valde del 2 av tidningen först för omväxlings skull. OCH ett hårdkokt ägg. Har aldrig hänt. Men nu så! Gick bra. Föränderliga tider!
Idag ska jag på bio med min systerson. Vi ska se Sune i Grekland. Systersonen tycker att jag ska gifta mig med Morgan Alling. Han tycker att moster ska ha en rolig kille. När jag sen säger att jag redan har det: Systersonen, skrattar han åt mig och säger att jag är lite tokig.
Ja. Jag är väl det! Fast jag tror att det underlättar lite.........
Ha en trevlig lördag!

Trolleri trollera Sh´bam!

Sedan i torsdags är det akutledigt igen. En skolform går inte att få ordning på, trådar behövs dras i och en ung man behöver stöd och pepp in masse. Det tar på krafterna, på alla möjliga sätt. Man behöver därför hålla sig alert och i form. Man behöver koppla av. Jamen det kan man ju göra med något nytt. Sh´Bam till exempel.
SH´BAM skulle kunna vara en trollformel. Det är något magiskt över ordet.
SH´BAM! Och vips står det en ny bil i garaget. Eller inte.
Det är en träningsform. Dans. Musik. Häftiga moves. Stundtals lite för häftiga för den här tanten men så spelades det discomusik och då jädrar vaknade discobenen. Lite kom jag allt ihåg från tiden det begav sig.... vi pratar sent 70-tal, tidigt 80-tal här. Discoeran. Härliga glittertider.
- Ut med höften, hojtade ledaren och det var ju inga problems alls. De är ju liksom ute hela tiden..... fast kanske inte så rörliga.
- Skaka på rumpan! hojtades det sedan och det var väl heller inga särskilda problem, nyväckt som den är. Problemet var snarare att få den att stanna sen........
- Shake your body!
Jajamänsan vad det shakades. Armar som slängdes hit och ben som sprattlade dit. Jag stod längst bak och hade väl ett eget tempo. Stundtals en helt egen koreografi också, men vad tusan! Man gör väl så gott man kan helt enkelt! Roligt var det i alla fall och det höjde tants humör med flera grader hela dagen. Lyckat helt enkelt!
Slänger väl in en glimt av Sh´bam. Det är INTE jag i filmen. Om nu någon skulle få för sig det...... Inte? Vafalls?????!!!! Ok. Jag bjussar på en riktig discogoding också. Som det shakats loss till på riktigt. En gång för länge sedan. Kanske känns tempot liiiiite avslaget men som kidsen sa, det kanske inte spelades så fort på den tiden???

Inte perfekt, men till glädje.... eller nåt

Lördag. Migränen försvann, thank god! Så också semesterdagen. Så fort så jag har ansökt om en till. På måndag. Då ska, förhoppningsvis, en och annan tråd som drogs i igår kunna sys ihop. Möten på skolan har bokats in och jag mäktar inte med att flänga från jobbet, till möte, tillbaka till jobbet o s v. Lite vuxenpoäng på det kanske? Att äntligen förstå och ta på allvar att man måste vara rädd om sig.
Idag ska jag till exempel ta hand om en ömmande "fläskfilé". Min egen. Har börjat på bindvävsmassage och ländryggen. Pah! Jag vet att jag har en kan jag meddela. Stel, stel och jättestel har den varit väldigt länge men nu ska det bli ändring på det. Plågsamt är det men tydligen effektivt.
Vi får väl se!
"När vi fått igång dina ben igen, ska du få träffa en träningsinstruktör" säger min massör.
"Fått igång mina ben" undrar jag.
"Ja. De är väldigt avstängda".
Inte undra på att jag har så svårt att ta mig hit och dit. Med "avstängda" ben förstår ju vem som helst att det tjorvar ihop sig.
Nu har jag inte upplevt själv att de varit särskilt avstängda, utan mer tunga och det har jag trott på helt andra saker. Några kilo extra till exempel. Men massören påstår att det absolut inte är orsaken utan att slaggprodukter samlat ihop sig i "fläskfilén" och stoppar ett normalt flöde till benen. Då blir man stel, stum i benen och trött överallt. Får värk. Det svider i skinnet och man kan få andra olika symtom. Migrän till exempel.
Jaha ja.
Så nu rullas det till exempel tennisbollar mot ländryggen. Man lägger ett gäng bollar på golvet och tja, "flyter" ovanpå dem. Man blir i alla fall på glatt humör för bollarna ligger inte där jag ligger särskilt länge och eftersom jag är lite barnslig tycker jag sånt är kul. Och skrattar högt. För mig själv.
Ända tills jag ser två tonåringar i ögonvrån som ser ut som de än en gång ska döden skämsdö över sin knasiga mamma och resolut fäller ned persiennerna.
Se där ja.
Så får jag rulla tennisbollar i mörkret. All alone. Lite skönt det också!

Häxan Surtant i kvadrat

Det finns en risk att bli jävligt lite bitter när man blir sårad har jag märkt.
Lite som att fastna med dojjan i ett segt tuggummi och så står man där och drar sig fördärvad och skyller på allt möjligt utan att dojjan kommer loss innan man kommer på att det är ju bara att ta av sig skon och klippa loss tuggummit så är den saken ur världen.
"Sån ska jag aaaaaaaaaaldrig bli" VET jag att jag tänkt. Innan.
Så en vacker dag, eller vilken himla dag som helst, upptäckte jag ju att "sån höll jag verkligen på att bli".
NÄE.
Tänkte jag då.
Så kan man ju inte ha det bara.
Jag ska ju fortsätta vara den här (om jag får säga det själv alltså) trevliga, glada, kreativa, kloka, optimistiska, vimsiga, argibland, spralliga, något oroligt lagd-tjejen som alltid, väl?! Just nu något vingklippt men vad tusan????
Har hört något om att köpa "vingar för pengarna" (hit med pengarna bara) och så är ju den saken biff?
Hur upptäckte jag det då?
Jomen jag domderade ju med folk. Pekade med hela handen och tyckte att jag har rätt att bestämma hitan och ditan om allt möjligt och strösslade syrliga kommentarer runt mig. Urskiljningslöst. SNÖRPTE med munnen om det jag hörde inte passade mig. För saker som inte ens var "deras fel" eller som de inte ens rådde på. Liksom bara för säkerhets skull.
Och blev stensur när jag fick svar på tal.
Jag. En surkärring?!
Vafalls????
NÄE.
Så kan vi jag inte ha det.
Ut med surtanten bara.
Så jag hade begravning av henne igår.
Lite stillsamt, lite lugnt.
Det tog ett litet slag men jag tror hon nu vilar i frid.
Hon är förlåten.
Idag skiner solen igen och värmen är tillbaka. Skönt tycker jag!

Argtant

Folk som känner mig brukar säga att jag är en lugn och sansad person. Jag håller med. För det mesta. Absolut för det mesta. Det brukar mest vara oreda och olugnt inuti och det syns ju inte utåt på samma sätt om man är bra på att hålla masken. Vilket jag också är. För det mesta. På både gott och ont. Kanske skulle jag blivit skådis ändå och haft det som jobb att förställa mig och hålla masker både högt och lågt?!
Så blev det inte. Näe. Istället har jag gått i "tuffskola" på äldre dar. Lärt mig att säga ifrån och säga nej och säga ja också. När det känns rätt. Bra va? OCH att hantera min ilska. Främst att det inte är farligt att bli arg. Man får det. Men om jag nu inte är så himla van att pysa argt i små portioner utan mest bara hållt "arget" inom mig Ja. Då blir det fel ibland. Att "arget" blir så himla argt utan att jag liksom är med och så är jag bara blixtinidödenskitförbannad på två röda sekunder. Lite "nybörjarkörning" kan man säga. Men. Jag är inte den som är den. Jag ber om ursäkt också. För mitt korta, hetsiga humör när jag ställer till det om jag nu gör det. Man behöver helt enkelt öva sig även på att kunna vara arg.
FÖRUTOM
till den utomordentligt puckade och oförskämde kundtjänstkillen på ett betalningsföretag som jag var tvungen att ha att göra med idag. Fast sen ringde han tillbaka och bad om ursäkt för sitt uppträdande och då kan man väl säga att det "lönade" sig att bli arg? Att det rent av var skönt att bli blixtförbannad och att killen nog fick för en hel del andra saker också, det sa jag inte. Nån måtta får det väl ändå vara?!

Vårpromenad

Gick en långpromenad med Kollegan idag. Gick och gick. Hasade, trippade och stapplade fram. Längtar man efter barmark kanske? Att få sträcka ut skånkerna i en snabbpromenad. Ja. Det kanske man gör. Just idag kändes det väldigt avlägset, men, vem har sett meterhöga snödrivor till midsommar? Det finns ju hopp!
Vi gör sådana där promenader ibland. Hon behövde dryfta lite problems och ville ha hjälp med att lägga upp strategier för att kunna gå vidare i livet och jag? Ja. Jag behövde som vanligt ösa galla över det till synes oändliga jobbet/stöket med att få till en vettig skolgång för Store Bror. Idag grät jag en skvätt över hopplöskänslan men si, då snurrade hunden Felix in mig i kopplet och tjoff! Så låg Felix och jag i en enda stor tanthundblötsnöhög och då skrattar man ju istället. Och hasar sig upp och vidare. Precis som in real life!

Tokshopping gör susen = sant

Två dagar på gamla nya jobbet har gått finfint! Trevligt och roligt att vara tillbaka. Lite nybörjarpirr men det hör till. Kafferast minsann. Och arbetsuppgifter. Sitter som en smäck.
SAMTIDIGT pågår en kamp för Store Brors skolgång. Hela tiden minsann men just nu väldigt intensivt. Man önskar sig nästan en Stavros att hala fram ur bakfickan.....
Och så livet med tonåringarna som ju är ett liv jag älskar så klart men det tar kraft ur en. När jag så känner mig lite ensam med ansvaret, så där så att det stockar sig i bröstet, känslan "hurskadetgåmedallting" blir jättestor och det börjar luta åt "dethärklararjagaldrig"-hållet.
DÅ!
Ringer Bästa Väninnan från Stockholm och är alldeles nära. Så nära att hon sen sitter i mitt kök, vi äter fruktsallad, värmer bullar och dricker kaffe. Så busar och gullar vi med barnbarnet som ju med sin pappa skjutsat farmorn till mig. Att hon sen åker vidare till Nya Pojkvännen gör ingenting för vi kunde träffas idag också. Massor med tid fick vi plötsligt. Och när man har någon att bolla sina trassligheter för, delge roliga saker, fnissa och "NÄE" och "VA"????? samtidigt som man äter lunch, fikar och shoppar tills vi droppar, ja. Det är då det löser upp sig där i bröstet och jag ser att det går att ta en sak i taget. Att jag måste vara en egen Stavros, att jag aldrig i livet tänker ge mig utan ungen ska ha det bra i skolan. Att ungarna reder sig bra och att jag gör så gott jag kan. Och det duger. Duger himla bra faktiskt.
Sånt kan jag komma fram till med Bästa Väninnan. När vi sedan skiljs och ska reda ut miljoners kassar, påsar och allt vi samlat på oss under dagen känns det bra. Tänk va? Vad lite shopping ändå kan göra? Och en vän. Fantastiskt!

Hej mitt Vinterland!

Fredag! Äntligen! En Älskling kommer hem, en Store Bror ska på party, en Stor Syster ska träna och en Liten Syster ligger blek och ämlig i soffan. Halsont och förkyld. Själv ska jag förgylla min eftermiddag som vanligt bland blommor, ost och praliner. Och hjärtan. Hjärtan överallt. OM jag tar mig dit. För det snöar. Och har snöat hela natten. På bredden, tvärsan och nerifrån med tror jag bestämt. Mycket snö var det i morse. Kanske tittade de nya grannarna på "galna tanten" som skottade snö klockan 07.00 iförd blommig morgonrock, stövlar och håret på ända. Jamenvadårå? Vill ju ha tidningen till morgonkaffet ju! Det BRUKAR vara mörkt klockan 7 på morgnarna men något har visst ändrats. Det är ljusare. Lovely! Fast mer avslöjande........ Äsch. De vänjer sig snart!
Trevlig helg!

Över hela världen!

Ibland är det kul att kolla besöksstatistiken. Var finns läsarna? Och varför i alla tider jag har en läsare från Egypten? Fast sen kommer jag ju på att det är där Stora Syster befinner sig med Pojkvännen och hon vill väl kolla att jag sköter mig här på bloggen. Att jag skulle sköta mig i allra levandes livet har hon gett upp. Allt jag säger och gör i offentliga sammanhang är pinsamt. Men, som den luttrade mamma jag är, vet jag att det bara är ett spel. Hon är HELT tillfreds med att jag gör stora vågen på fotbollsmatcher, säger till om kaffet är kallt, välter saker i trånga affärer, har baskern på inomhus, glömmer vart jag ska, när och hur, frågar om saker och ting med hög och tydlig röst, frågar överhuvudtaget väldigt mycket och så vidare.
Värst pinsamt är det väl att jag undrat på Facebook om internet räcker ända till Egypten? Nu vet jag att det gör det! Simma lugnt, unge! I poolen!

Jag lovar och svär!

Där jag arbetstränar har jag nu avancerat till momentet "kassahantering". Kan väl säga att min förståelse för kassapersonal har gått från "väldigt tolerant" till "oerhört tolerant". Har man dessutom "sifferfobi" som jag har, kan jag ju undra varför i hela fridens namn jag utsätter mig för det. Överhuvudtaget. Men för tusan hakar, livet är en utmaning i sig och varför då inte krydda med lite ..... kassavana?
De flesta kunder är snälla, trevliga och tålmodiga. Jag tackar för deras förståelse och tålamod när det strular till sig eller tar lite tid och för det mesta är det bara leenden och lyckönskningar. Och de kommer tillbaka!
Sen,
finns det de som är tvärtemot.
Som precis har glömt vad som är normalt hyfs och vett, som älskar att plåga nybörjare och som inte sparar på krutet utan låter en veta det. Högt och tydligt. Gärna så att alla kunder hör. Lite segervisst så där, med knipmun.
Sån, surkärring, ska jag aldrig bli! Nevver!
Det har jag lovat mig själv för längesen och det löftet är härmed förnyat!

På stor fot?

Bästa Mamma ringde härförleden och bjöd in mig till ett "fotparty".
"Ja tack" sa jag utan omsvep och det var inte förrän jag lagt på luren som jag ju kom ihåg att jag har fotfobi. Nu är den inte så allvarlig med tanke på att jag först kom på det efter samtalet men likväl, den finns där.
Nu förmodar jag att jag inte behöver hålla på med andras fötter ikväll och ska tassarna blottas får väl jag diskret titta åt ett annat håll eller helt enkelt gömma mig lite. Det är ju ingen som undrar något om jag plötsligt sitter med en handduk över huvudet eller så?! Och vi har ju världens bästa uttryck i vår familj: "Var och en skäms för sig". Så är det bra med det. I morgon får ni en "fotrapport"! Ha en bra dag!

Värt att fira!

Så haver vi varit på bröllop, Älsklingen, Lilla Syster och jag. Och visst orkade Älsklingen dansa vals! Hur många gånger som helst! Att fötterna känns som julgransfötter idag, det är smällar man får ta. Kul var det! Kusinen fick sin vackra brud och inte ett öga var torrt! Jag älskar bröllop!

Den vackra bruden!


Darling och jag svängde våra lurviga. Mycket och länge!

Lugn och fin

Nu är arbetsträningen i växhuset inte bara en dans bland rosor, klematis och lobelia. Nej, här bärs även sniglar, sköldpaddor och jättestora krukor, kartonger viks ihop och bärs till återvinningen, det ska se snyggt och prydligt ut i butiken så sopkvasten är inom räckhåll för det mesta. Som jag gillar det! Omväxling är grejen för mig som har noll uthållighet. Den kan man träna upp har jag hört. Och muskler kan man träna upp. Har jag också hört. Efter att idag ha "förlöst" 25 blå trädgårdsniglar, modell skitstora, ur trånga kartonger så har jag en hint om muskler i vila. Som väckts. På oväntade ställen.
Nu är ju grejen med arbetsträningen att jag ska ta det lugnt, preciiiiiiiiiiiis det som jag har så svårt för när jag mår bra. Men det ger ju ändå hopp, den här spirande viljan, att det ändå SKA gå att få fart på den här tanten. Inte expressfart. Ånejdå, det går inte. Men styrfart!? Det är en trevlig fart, man har koll på läget, hinner se, uppleva och styra undan när det går åt pipsvängen igen. Lite åt övningskörningshållet skulle man kunna säga. Utan skylt. Jag behöver ingen. När kunderna i växthuset frågar om "snowflakes" och "njurvindor" och jag tror att de pratar väder eller sjukdomar, ja, då lyser det "övningskörning" i pannan ändå. Det bjuder jag på. Jag har styrfart!

Spegel, spegel.....

Igår tog jag bussen till stan. Det tar inte så lång stund, bara 10 minuter så man kan nästan gå dit om man har gott om tid.
Vid en hållplats klev det på en man som jag känner igen sedan ungdomen. Vi hade en fling när jag var en sisådär 18, 19 år och han var några år äldre. Det blev aldrig något seriöst mellan oss och vi har heller inte setts sedan dess. Förrän nu.
"Tjena snygging" sa han och blinkade lite.
"Läget"?
Jag kände att jag blev röd i ansiktet och slängde lite med håret, (lite svårt att få till det för jag är tämligen kortklippt men om någon säger "snygging" till en slänger man väl med håret?) och så svarade jag artigt:
"Jo tack. Själv"?
Jag såg att han stelnade till och tittade på mig, vände sedan bort blicken och fortsatte FÖRBI mig och satte sig bredvid den Jättesnygga.Mycket.Yngre. Donnan.Som.Klev.På.Före.Mig.
Alltså,
ibland har jag tydligen synnerligen gott självförtroende.
Jag fick dessutom en bonuspromenad då jag kastade mig av bussen vid nästa hållplats och gick resten av vägen till stan.
Sitta där och vara bortglömd?
Aldrig i livet!

Närvarokoll

Den här hösten verkar gå i djurens tecken. Det började med Svininfluensa för att nu gått över i Anna Anka-feber. Allvarligt talat vet jag inte vilken av åkommorna jag tycker är värst. Anna Anka-febern går ju att undvika genom knapptryckningar och blundningar men, ja. Visst är jag konfunderad över hur kvinnan lyckas ta så stort utrymme i media men hon säljer uppenbarligen. Även sig själv men det ingår kanske i den "amerikanska drömmen". Hon får hållas med sitt. Over there. Helst.

Nåväl,
själv har jag den här helgen varit envis som en åsna och minsann känt mig lite dum som en gås.
Igår var familjen matchvärdar vid en handbollmatch. Jag satt i kassan, Älskade Sambon var biljettkontrollant, Store Bror sålde lotter och Lilla Syster, hon var på annat håll. Rester av förkylningen gjorde att jag verkligen inte var på topp, lite fel i kassan blev det titt som tätt men vad tusan?! Det gick ju att rätta till.
Formsvackan kändes redan på morgonen men jag ignorerade signalerna, envis som nämnda åsna och framåt kvällen kom priset för det: Migrän. Som jag fick skylla mig själv för.

I morse ringde klockan halv sju. Handboll och fotboll stod på programmet. I tidigt morgontimme med packad matsäck gav vi oss iväg mot Västerås. Och oj, vad vi hejade på Store Bror. Inte klokt vad medryckande det kan vara. I handboll får man INTE röra bollen med fötterna. Absolutely not. Så om nu någon, helst i motståndarlaget, får bollen på fötterna så skriker man följdaktligen: "FOT". (Det gååååååååååår nästan inte att låta bli. Fast man ska).
Eller som jag gjorde:
"Fot. Jättefot".
Man måste ju hjälpa domaren. Lite?!

På eftermiddagen var det dags för fotboll. Stora Systers lag gjorde upp om seriesegern på hemmaplan. Högst upp på läktaren parkerade vi oss. Här skulle ses ordentligt. Och oj, vad vi hejade på Stora Syster. Jättespännande ju! I fotboll får man INTE röra bollen med händerna, å nej. Fotkontakt är vad som gäller. Vet jag ju. Men rätt som det är går min hjärna ner på sparläge, arbetsminnet tar slut, morgonens handbollmatch träder fram i skallen och vid en väldigt fin nedtagning med vänster fot av en motståndare skriker jag upprört:
"Fot, jättefot!"
Förvånad publik på läktaren tittar på mig och jag, ja, jag kommer ju till sans och kommer på att det är just FOTboll vi tittar på. Japps. Lite dum kände jag mig. Men dum som en gås??? Nej. Egentligen inte. Mest trött.
Nu reser jag mig inte ur soffan mer ikväll. Jag behöver verkligen vila lite och ta nya tag.