Ett trevlighetsrecept!

En trevlig vecka får man om man tar sin Älskling i handen och styr kosan mot Söderköping. En liten pärla som bara låg där och väntade på oss. Väl där ser man till att .........

....man bor bra och mysigt!

...... hoppa i böljan den blå. Just den här böljan är ju havet så
inte var det särskilt varmt men är det sommar så är det!
Och är det sol så badas det. Punkt.

Ok då! När det mulnar på får man hitta på annat.
Till exempel att titta på Lutande Huset i Söderköping...........

...... eller titta på när det Slussas. För både folk och fä................

Tjosan hoppsan! Titta vad jag hittade! Ett utsiktshus! Dit måste vi!
"Hallå Älsklingen, visst"??????????!!!!!!!!

Jaha ja. Lite dåligt med rulltrappor här. Det blev till att trava och gå i trappor. 90 m.
Bra rumpträning kan jag säga. OM man skulle göra det mer än en gång. Det ska man inte........

När vi hämtat andan och höll ett stadigt tag kring räcket kunde vi ju hitta "vårt" hus!

Ja. Sen klättrade vi ner igen.
Väl nere på stadig mark dök Patrik Isaksson upp och spelade lite grand. Lovely!
Dessutom visade han sig vara en händig kille som minsann har tre
händer och kan ta lite kort samtidigt som han spelar en trudelutt!

En trevlig vecka går ju fort och vips, bums, bas så är man hemma igen! Lite mer utvilad, lite mer berest och kan njuta av en solig kväll på radhusets veranda, sippandes på ett glas vitt vin emedan Älsklingen far som den mästerkock han tror han är mellan grillen och spisen. Var ska man ha en Älskling om inte i köket??????

Det liknar kärlek, banne mig!

Ett tecken på att vi varit ihop länge är väl kanske när Älsklingen ringer och frågar:
"Hej, vad har du för storlek på öronproppar"?????
Kanske det som kallas "pang på rödbetan"??
Nu är gullesnuffsesnacket avklarat och vi går direkt på väsentligheterna. Ack ja!

(nu frågade han inte iofs inte sådär i allmänhet utan för att han var på Apoteket och kom ihåg att mina tagit slut.........)

Dag 18: Buss......igt!

Visst trotsade jag halkan och gav mig av till frissan. Tog mig försiktigt framåt med trippande yttepyttesteg och pustade verkligen ut när jag kom fram till hållplatsen. Det var lite knepigt att ta sig dit för det var uppförsbacke och tja, snorhalt. Men trägen vinner. Trägen står så och väntar och trägen ser säkert tämligen snopen ut när bussen kommer och ....... åker förbi.
"Den kan inte stanna för den kommer inte igång efter stopp eftersom det är isgata och"..... allt detta förtäljer mig en dam som bor tvärs över gatan när bussen försvinner i fjärran.
Men hör nu här va?????
Kunde ingen från bussbolaget trätt en påse över hållplatsstolpen typ "ur funktion" eller nåt?!
Kunde ingen hällt ut 318 kg sand och salt vid hållplatsen?
Eller skulle jag verkligen ha räknat ut "no stop" alldeles själv när jag segade mig upp för backen för egen maskin?
Troligtvis.
Då ringer Älsklingen som är på väg från Lilla Staden till Stora Staden efter ett kundbesök. Bara för att kolla läget. När han hör om sin strandsatta älskling, nämligen mig, VÄNDER han stora bilen, åker tillbaka, plockar upp mig, pussar på mig lite extra och släpper sen av mig utanför dörren till bästa Frissan. Vem har sagt att Prinsen måste komma på en vit häst? Det går alldeles utmärkt med en grön Chrysler!

Dag 10: IVAR är killen hela dagen

Den som spar hon har ...... en IVAR i bakfickan. Trogna, fina, pålitliga IVAR som hängt med mig sedan 1986 fick komma fram ur magasinslådan i helgen och tjäna på nytt, nu i Älsklingens nya övernattningslya. Aldrig överger jag min IVAR. Man kan väl säga att jag lånat ut honom nu. Tillfälligtvis.
När så bärandet och skruvandet var klart var det ju dags för det verkligt roliga: Piffet! Kuddar hit, värmelyktor dit, krukor och lite fix till väggarna. Känns nästan som jag vi flyttat hemifrån!
Jorå, vi vilade oss också. Då passade vi på att åka äääääääääääääääända ut till Tyresö. Där hejade vi på Store Bror och handbollslaget som spelade som skållade troll och med det eminenta spelet gick vidare till steg fyra i Ungdoms-SM. Gissa om mamma-hjärtat slog stolt och tja, en aningens fort då´rå, då sista matchen var en rysare av sällan skådat slag.
Med dylika övningar försvinner en helg fort som bara den men nöjd och glad är jag!

Äntligen!

Tamdidam, trallelilall.... Älsklingens nya apartment ska inredas vilket gör att undertecknad gnuggar händerna. För jag får ju så klart hjälpa till. Och börjar med det roligaste: att hänga upp gardinerna. Sen ska det mätas, tänkas ut hur möblemanget ska stå, VILKET möblemang som ska användas, vad behöver inhandlas, vad kan vi gräva fram ur gömmorna hemma? Allt blir så mycket enklare bara för att gardinerna redan är på plats. Lugnt i hjärtat liksom. Eller är det rentav tanken på att han har en egen dörr att stänga om sig som gör att hjärtat hamnat på rätt plats igen?
Allt är tajmat och klart inför nedräkningen till Räkmackeåret 2011.

Bananskal vs Räkmacka

PLÖTSLIGT HÄNDER DET!
För det mesta, nu låter jag luttrad, vilket jag också är, tycker jag att mycket av det som plötsligt händer är det man INTE VILL ska hända. Detta kan man tolka att det går käpprätt åt..... då och då och att jag stundligen inte är nöjd med tillvarons utveckling. Japps. Rätt tolkat!

Därför går inte år 2010 till historien som "Räkmackans år". Om någon frågar mig. Näe. Lite mer bananskalsåkning, "vad-i-hela-friden-är-det-som-händer" och "var-är-stoppknappen"-varning har det varit. Fram tills nu.
Det är väl några stjärnor och planeter som stått kors och tvärs i någon bana rakt över radhuset och tja, styrt och ställt. Ställt till det för det mesta.
Men som den sega (arga????) kärring jag då blivit genom årens lopp så har jag trots allt hållit näsan ovanför vattenytan. Det hade inte blivit så om jag inte blivit det minstaste arg. Det är säkert! Bombsäkert! Så ilska kan vara något bra, kreativt och rent av energigivande.Det konstaterade vi ju igår flera stycken!
Just ja. Vad är det då som hänt? KAN det hända något bra nån endaste gång?  Återgå till ordningen, please.

Trumvirvel och:

TADAAAAA!!!!!
Älsklingen har hittat ett boende. Eller, hans mycket eminente bostadssökarassistent har hittat ett boende. Åt honom. Assistenten fick en hyresvärdinna på kroken och tja, sen var det ju bara att "håva in" ett kontrakt......... (alla nu som vet hur det ser ut på bostadsmarknaden i huvfudstaden anar min ironi....... man håvar så jävla lagom när man letar som en röd iller och det är BRÅTTOM. Det är ju kallt. Nä. Man letar, bönar, ber, letar, bönar, ber, letar, bönar, ber..........) Och så får man napp. Och håller på att svimma på kuppen. Kan det vara med sanningen överenstämmande? Finns huset på riktigt? Är det en vettig människa man ska ha att göra med? Kommer detta att funka?
KLART DET KOMMER ATT FUNKA!
Bananskalsåret 2010 är straxt till ända och Älsklingen och jag kliver in i Räkmackeåret 2011. Det bara MÅSTE vara så! Skriv upp det, Tomten! Omedelbums så inga missförstånd uppstår!!!

(Nä. Han ska inte flytta ifrån mig. Han behöver bara någonstans att bo i huvfudstaden eftersom hans jobb finns där och det blir alldeles, alldeles, alldeles för jobbigt att pendla varje dag).

Raka vägen!

När min mamma sa
"Nu kommer du raka vägen hem"
anade jag alltid oråd. Nåt var på gång. Eller, JAG hade gjort något som inte passade, kanske skolkat och någon lärare skvallrat,  lämnat smöret framme hela dagen, missat att hämta lillebror på fritids (vanligt förekommande periodvis) eller nåt annat knas.
På den tiden fanns ju inga mobiler utan det ringdes runt till kompisars hemtelefoner tills hon fick napp. Mig.
Och så dröp jag hem. Raka vägen!

Igår skulle Älsklingen komma hem till mig. En torsdag! Fantastiskt!
Han åkte INTE raka vägen hem.
Det har byggts nån ny slinga av motorväg där vid Enköping någonstans som nu tagits i bruk. Det är ju himla bra för det går fortare mellan Enköping och Västerås nu. Bra för pendlare. Till saken hör att han ju inte alls skulle till Västerås utan till en helt annan trevlig stad, visserligen nära men DEN avfarten svischade han förbi. I omkörningsfilen. Vilket för övrigt är den fil han mest befinner sig i. Sen fanns det inga fler avfartsvägar. Jo, nån till Orresta. Men vem vill dit en torsdagskväll i oktober bara så där hipp som happ när fästmön väntar med fisksoppa i en helt annan stad?
Så han åkte vackert till Västerås och skickade mess att han passerade IKEA. Fast han hade inte lust att stanna och fylla på värmeljusförrådet, kinkiga karl.
Till slut kom han ju hem då. Lite försenad. Han kunde konstatera att jo, det går ju snabbt mellan Enköping och Västerås men det förefaller ju vara värdelöst vetande när det är till Eskilstuna man ska. Typ.
Nu har jag sagt åt honom, att ikväll, då kommer han RAKA vägen hem! Basta!

Fångat på bild

Idag har jag lena och rosiga fötter efter behandlingen igår kväll. Kommer helt enkelt att studsa fram som på rosa moln hela dagen där i pralinbutiken. Inte en endaste liten "fotfobi-aning" gav sig till känna så jag får väl betrakta mig som botad. Och tacka Store Bror för det som med jämna mellanrum slänger upp sina 48.or i knät på mig och vill ha fotmassage. Kruskaveln har vi gömt!

När jag åkte till det där partyt igår låg Älsklingen dubbelvikt under diskbänken. Vi har mössinvasion och fällorna skulle ställas i ordning igen, musbajs tas bort......... Åh, det där stället man har sopor, återvinning, gamla krukor och ja, allt som man får plats med. Stort jobb! Som jag är tacksam över att han tog tag i.
Vi hann inte träffas mer utan i morse hade jag ett mess på mobilen. Från Älsklingen.
"Åh, han är så gullig" tänkte jag och väntade mig det vanliga godmorgon-älskling-mys-messet.
Nehädå!
08.37 öppnar jag ett emmemms med ...... en bild på döda musen som sprang i fällan inatt.
Vad är det med män och "deras" jaktbyten?

Växel hallå!

Nä. Doktorn ringde ju aldrig upp igår och att forcera en stängd telefontidsväxel är till synes lika omöjligt som att det finns isglass i helvetet. Man kan väl säga att den sjuksköterska som vidtalades igår morse och talade om att provsvaren fanns, men att hon inte fick/kunde säga resultatet utan hänvisade till den doktor som sedan inte ringde upp, ja hon orsakade en stor portion oro i radhuset. Så dagens mission är att jaga rätt på en läkare för att få ett besked innan helgen så jag vet vad jag ska göra med Älsklingen som blir allt blekare om nosen. 10 ggr har det ringts till växeln och samma telefonissa kopplar till den telefon som är inställd på "Vi har telefontid må-to 8.00 - 10.00". Tio ggr!
"Är du dum i hela huvudet" har jag ju lust att vråla.
Nu är jag ju synnerligen väluppfostrad så det gör jag ju inte. Jag åker helt enkelt dit! Vänta nu, det är visst något jag ska ha med mig...... Visst ja! Älsklingen! Baxa, baxa, stötta, stötta...... Fråga mig just nu och jag är FÖR privat sjukvård. Helt klart! Fly mig en doktor och jag släpper aldrig taget mer...............

Annars finns det ju TREVLIGHETER inom räckhåll. Det är ju fredag. Bara det är ju en trevlighet i sig. Men i morgon, om allt faller väl ut ska jag och två andra tanter göra storstan osäker. Eller säker. Beror på hur man ser det. Och nu ser vi till att tågen går i tid tycker jag! Och att kortläsarna är i slag för hej, vad här ska shoppas!

(det var ju ytligt tänkt när nu sjukvården inte fungerar och min kära man är sjuk..... Men det sista som överger mig är hoppet om att allt blir bra till slut).

I väntans tider

Lilla Syster tittade på mig med arg blick i morse.
"Jag har inga strumpor och du har inga heller"! visste det lilla livet.
(Jojo, jag hade nog hört att det inventerades i min strumplåda i arla morgonstund. Nu går jag helst barfota ända till frosttider så där gick hon bet).
"Nähä" sa jag och sneglade på tvätthögen á la fem meter hög och tänkte att där, där i ligger det strumpor till ett helt kompani. När jag föreslog att hon skulle rycka ett par ur den där högen höll hon på att svimma av förskräckelse.
"När ska du tvätta egentligen"?
Tja. När ska jag tvätta egentligen?
Hon kommer bli jättelycklig när hon kommer hem om en liten stund. För jag HAR nämligen tvättat idag. Och det, liksom städningen är jag så urbota trött på för tillfället. En formsvacka helt enkelt. Sen är jag lite trött på sjukvården. Ja, nu drar jag alltihop över en kam.
Idag skulle Älsklingens läkare ringa upp och meddela provsvaren. ATT de är klara, fick vi klart för oss i morse då en sjuksköterska ringde och meddelade just det. Att svaren är klara och att en läkare skulle ringa upp mellan 14.30 - 16.30. I och för sig sa hon inte i vilken tidszon de befann sig i och det kan ju vara en förmildrande omständighet för nu är klockan 17.30 och ingen doktor har ringt upp. Trist, tycker vi. Särskilt den sjuke som mår allt annat än bra och mest bara ligger där han ligger. Säger som Sverker från Plus. Igen.
"Ska det va på det här viset"?

Bästa dagen

Äntligen skiner solen och det är så där himla fint som kan vara på höstkanten! Tror att jag ser det vackra också bara för att det börjar gå åt rätt håll för Älsklingen. Vi väntar fortfarande på en del provsvar men allt pekar trots allt på neuro-borrelia. I väntan på har han fått en antibiotikainjektion och det verkar, peppar, peppar, som huvudvärken börjar släppa sitt grepp. Hur skönt är inte det? Och alla ni som hickade till när jag skrev att han fått ett spindelbett, ni hickade av rätt anledning. Det var ju inget spindelbett. Det var borrelia.


Andra insikter jag gjort idag är att det är himla skönt med sovmorgon. Låg där och tänkte att ungarna, ja, de klarar sig ju själva nuförtiden på morgnarna. (händer väl att jag behövs i form av medlare iofs men det brukar höras) Varför ska jag gå upp när jag börjar klockan 13?! Tänkte lite på hur det var när de var små, två skolbarn och två blöjbarn och av den tanken blev jag så trött så jag somnade om på riktigt. Allt har sin tid! På eftermiddagen väntar blomsteraffären och sen är det målardag! Bästa dagen i veckan.

Den här raringen har flyttat in hos mig!

Tack!

Man tackar för alla hållna tummar för Älsklingen! TBE är uteslutet nu men fortfarande inga andra säkra besked. Fortfarande är han oroväckande blek om nosen och värken, den förfärliga huvudvärken ger inte med sig. Provtagningarna fortsätter och görs noggrant vilket faktiskt känns himla skönt!
När jag hämtade posten idag fick jag en trevlig överraskning från Anna, en påse med väldoftande lavendel och doftvärmeljus! Jag blev följare nr 30 på hennes blogg och belönades så här. TACK Anna! Gåvan värmde verkligen idag och det är trevligt att vara "tänkt på".
För övrigt har ljus- och servettförrådet fyllts på, det lackar mot höst minsann! Jag kunde inte hålla mig igår utan tvättade altanmöblerna, altanen och packade ihop hela klabbet. Nu står möblemanget under en presenning och bara väntar på ljusare tider igen. Nåja, det dröjer ett slag men nöjd och glad var jag över att få det gjort!

Orosmoln

För övrigt är det är lite grått och höstlikt här  idag, känner inte för trädgårdsarbetet. Känner bara för att hålla tummarna för Älsklingen som i detta nu är på väg till Karolinskas infektionsklinik för en akut provtagning. Man misstänker neuro-borrelia eller TBE. Kan nån enda människa tala om varför fästingar finns?

Mammapresent

Älsklingar byter man ju inte ut hur som helst. Men visst kan man ha flera? Jag har i alla fall skaffat en till. En som jag länge trånat och drömt om. Vi har tittat på varandra flera gånger under årets lopp men tiden har inte varit den rätta för att göra slag i saken. Men nog tusan har jag varit där och känt, kollat, tryckt och pillat lite. Viskat:
"Du skulle allt bo hos mig du"!
Till slut så. Blev det rätta tiden. Ny Darling har flyttat in hos mig. Min alldeles egna födelsedagspresent till mig själv. Himla bra idé faktiskt, att ge sig själv en present. För att jag är värd det. Helt enkelt.
Ungarna har klagat lite, de tyckte jag blev så upptagen av det nya men tystnade snabbt när jag fyllde kylskåpet med mutor blåbärsoppa och lite kvällsfikamums. Själv kommer jag alldeles glömma bort att äta, det gör inget iofs, men jag behöver kraft och energi för att orka med allt nytt jag ska lära mig.
Nu dags för morgonpromenad. Nya Darling behöver visst lite frisk luft!

Min nya Darling! Som jag har längtat.

Alldeles lånad bild från Nikons hemsida.

Ser du mig?!

Bästa Väninnan, hon som alltid finns i vått och torrt. Ja, hon är verkligen Bästa Väninnan evver! Visserligen boendes i Stora Staden men bara ett telefonsamtal bort.
Man slår lite siffror på telefonen bara, och vips! Så är hon där! Fantastiskt. Nu är hon dessutom kär! Tänk va! Att ha en Bästa Väninna som är alldeles, alldeles nykär! Det är grejer det! Jag blir så väldigt glad när sorg och ilska, som det ju blev när hennes man fick andra planer och försvann förra hösten, när det vänder och blir ljust och glatt igen. Det finns hopp!
Är man kär/tillsammans/villsesfastmanintebornära så skypar man. Tycker hon och Nya killen. För de bor inte i samma stad.
Nämen! Jag känner två andra som inte heller bor i samma stad. De ses inte heller särskilt ofta. Mest helger när man tänker efter. Nämligen Älsklingen och jag. Har vi kommit på att skypa? Nä. Inte ett endast dugg. Vi är ganska oskypade kan man säga. Ett och annat emmemms kanske vi grejar till och så pratar vi ju i mobilerna. Så har vi haft det i åtta år.
Nu har vi bestämt, min lyckliga Bästis och jag, att även Älsklingen och jag ska börja skypa. Om man nu KAN se varandra så ska man ju passa på. Å så gratis va? Ska bara lista ut hur man gör............. Och tala om det för Älsklingen. Vill ju inte att han ska falla död ner när han startar datorn och får se min vackra nuna livs levande. Då faller ju hela grejen.

Ett helgrecept från Djupvik

Man tar en Älskling som fått ett upplevelsepresentkort i födelsedagspresent. Sen säger man att man vill åka till Sandhamn (för man får ju följa med liksom) och fattar att det kommer ju inte att hända eftersom vi är där på somrarna. Man känner ju "sina löss" och vet att då kommer man hamna lite tvärtemot. På Gotland till exempel.
Sen fixar och trixar man med ungarna så att bagaget verkligen bara består av röda och blå resväskan och ja. Sen följer man med. Till hotellet på Gotland som Älsklingen har valt.
Man oroar sig lite för färjeturen för det blåste ju så väldigt men det visade sig vara helt i onödan, det gick hur bra som helst. Filmvisning minsann. Med norsk text.
GPS.n ställs in på Djupvik. När man är på ön alltså. Man lär sig också att följa med på kartan, för damen som pratar på GPS.n har då helt säkert inte varit på Gotland. Men med säker kartläsare vid sin sida rattade Älsklingen rätt. Vilken himla tur! För vilket ställe vi kom till!
Ernst kommer falla gråtande ned om han får se detta! Jag såg det först!!!??

Djupvik hotell ligger mot havet. Känns som man är i havet faktiskt. Stora fönsterrutor släpper in ljus, ljus, ljus. Det är stramt inrett med mörka träslag, stål och svarta stenplattor, det finns inget att störa sig på, man kan bara vara och njuta. Och det gjorde vi! Rummen ligger lite vid sidan av, lika vackra och sköna, på vägen dit fladdrar vackert tyg i vinden, poolen speglar de höga tallarna och vågornas brus hörs hela tiden. Magiskt!
På kvällarna tändes facklor och ljuslyktor på området, det kändes som vi var utomlands. Och maten! Vilken mat! Vi har ätit lamm i dagarna tre. Hotellkocken är känd för sina lammkunskaper och ja, det ska han vara! Det var längesedan vi åt något så gott. Att middagen intogs vid fönsterbord i solnedgång med Lilla Karlsö som dramatisk silhuett mot sprakande himmel och så Älsklingen mitt i mot, ja, det gjorde ju inte saken sämre. Om jag säger så.

Om man sen vill mixa upplevelsen så tar man en biltur mot södra Gotland. Åker fina kustvägen mot Hoburgsudden, stannar och pussas på vägen, man behöver hålla i varandra för det blåser väldigt! Sen klättrar man runt Hoburgsgubben lite, lyssnar på Älsklingen som står och skriker en bit bort, höjdrädda människa, innan man tar sitt förnuft tillfånga och kravlar tillbaka i hans trygga famn.
Tillbaka till hotellet åker man en annan väg och förundras över hur lugnt och tyst det är på ön så här på hösten. Man lånar sen cyklar på hotellet och cyklar iväg en bit bortåt kusten. Sen orkar man inte mer utan sitter bara på altanen inlindad i filtar och lyssnar på havet. Ja, man somnar gott sen!
Sista dagen åker man mot Visby. Fotar lite. Går omkring lite. Sen åker man hem och känner: Vilken helg vi har haft! Dit vill vi igen. Ett helt ohemligt recept!

Hotell Djupvik. Solnedgången speglas i hotellrummens glas.
En underbar plats att finna vila och ro.


Hoburgsgubben. Högt, blåsigt och vackert att titta på.
Om man törs se sig omkring!

Septemberskyming i Visby.

Gladhelg

Gotland är ju ett trevligt ställe alldeles fast det är höst. Det beror ju också på sällskapet, en helg på tu-man-hand med Älsklingen är inte helt fel. Vi somnade till vågornas brus och vaknade till dem också. Det utlovade lågtrycket tog en annan bana så här sitter jag röd om nosen efter cykelturen längs Ekstakusten. Smällar man får ta. Så gärna!

Microvetande

Om man micrar två formfranskaskivor på full effekt i micron i två minuter. Så där så att det börjar ryka ur nämnda apparat, brandvarnaren går igång och man vandrar i köket som i Dimhöljda bergen ett par timmar. Då. Tar det tre månader och fyra dagar innan röklukten går ur micron och havregrynsgröten smakar som kokt igen istället för rökt. Den dagen inträffade idag.
Lärdom: Brödrosten ÄR en bra plats för formfranskaskivor.
Min udda microugnserfarenhet startade annars när Store Bror, som då var en Liten Bror, micrade en bunke med grodyngel på full effekt i xx antal minuter. Resultatet gjorde honom väldigt ledsen och upprörd, han skulle ju bara "varma dom" eftersom vårvattnet var så kallt. Jojo. Det GÅR att få micron ren från grodyngelslem. Efter ett tag.
Jodå. Jag har funderat på att byta ugn. Men det är ju så att mycket är möjligt och somligt tar tid!
Tid att fundera på helt andra saker blir det nog i helgen, Älsklingen och jag drar till Gotland nu!
Trevlig helg!

Värt att fira!

Så haver vi varit på bröllop, Älsklingen, Lilla Syster och jag. Och visst orkade Älsklingen dansa vals! Hur många gånger som helst! Att fötterna känns som julgransfötter idag, det är smällar man får ta. Kul var det! Kusinen fick sin vackra brud och inte ett öga var torrt! Jag älskar bröllop!

Den vackra bruden!


Darling och jag svängde våra lurviga. Mycket och länge!

En egen fäst(ing)man

Jomennuvarejusåatt det inte alls var en spindel som bitit Älsklingen i låret utan just precis det som så många faktiskt trodde: En fästing. En sån där blodsugande äcklig parasit som ingen förstår varför de finns. Blodprover och undersökning visar nu på spridd Borrelia och en ny antibiotikakur á la superdunder i tre veckor står nu på menyn. Så den där spindelteorin spolar vi vilket jag tycker känns lite skönt. Bara tanken på att vi någonstans i närheten har en giftig spindel har stört mig kolossalt. Nu håller vi alla tummar och tår att "medusinen" hjälper och att Älsklingen alldeles om en strax blir rosig om kinderna igen och sitt vanliga jag.
I helgen ska det ju till exempel dansas bröllopsvals och då vore det ju trevligt att göra det med Älsklingen. Som övning. Om, ifall, att, ett annat bröllop kanske äger rum någongång?
Nähädå. Jag insinuerar ingenting. Ingenting alls. Jag bara säger att tanken på dansa vals med Älsklingen på fler bröllop än det på lördag är en trevlig tanke!
Om sen fästingar blir bortsopade från jordens yta gör det inget. Gör de någon nytta? Alls?