När man befinner sig 1030 m ö h är det tyst. På riktigt tyst! Bara vinden hörs, en behaglig känsla faktiskt och Hjärtat fick finna sig att att ha sin tjej stående i en snödriva ett tag för att jag skulle kunna samla tankarna på riktigt. (det gick ingen nöd på honom, i bilen var det varmt, vindfritt och bra musik i högtalarna och en kopp kaffe). En bit bort var snövallarna fyra meter höga, väggar av snö…...
För att komma till sådana höjder har vi bilat i Norge ett par dagar. Sovit helt ensamma på ett Bed and Breakfast vid foten av ett berg, åkt Trollstigen och förundrats över byggnadskonst, utsikt och häpnat över naturens skönhet vid Gudbrandsjuvet, Geirangerfjorden, sovit på ett turistsenter med ännu mer vidunderlig utsikt och mycket mer.
Att bara vara. Här och nu och bara ta in. Det behövdes! Tid att tänka utan att bli avbruten. Batterierna är lite mer laddade!
A room with a view! Rätt ok frukostutsikt…….
…. innan vi gav oss iväg mot Trollstigen. Utsikten tog andan ur en ibland.
Trollstigen öppnade 13 maj… Jo, man åker på "de där linjerna där i bergväggen", vägen lutar 9% …...
… 11 hårnålskurvor ska man igenom och jo, man får möte ibland!
All snö var inte borta än…….
I dalgångarna var det grönt och fint. Och varmare!
...... angående ett intyg som F-kassan behöver, blev det napp igår!
Så här funkar det: Man försöker, kämpar, strider, letar, undersöker, försöker lite till, vänder ut och in på sig och ännu lite till för att hitta rätt i denna evinnerliga byråkrati som byggs upp kring den som behöver extra hjälp från flera håll.
Sen.
När det känns som man går på höftkulorna av trötthet och äntligen, äntligen får tag i rätt person blir man så lättad så när det är bokat och klart orkar man inte ägna mer energi åt det.
Fast egentligen borde man dokumentera rubbet och stubbet och ligga på politiker, andra bestämmare och dylika folk men man orkar inte. Man sopar ihop sig och förbereder sig för nästa strid, för att den kommer är man tämligen övertygad om. Man vet bara inte när!
Idag står det LEDIG på agendan. Jag tänker inte göra ett endaste dugg utan tänker ägna dagen åt att landa, pyssla om sjuka Store Bror, ställa in hans bokade möte på kyrkogården angående arbetsprövning, beundra Lilla Systerns inköp från Stockholmsresan, kanske grädda en våffla till kaffet och bjuda väninna på middag.
Här är min finaste mugg! Finare än alla serviser och finkoppar som finns. En mugg som Lilla Syster har dekorerat med hjärtan, alla kidsens namn och "Mammas"!
Den har några år på nacken men är min favvomugg alla kategorier. Diskas för hand, only by me!
En kväll som den här, återigen en krypa-upp-i-soffhörnet-kväll är det en temugg. Med vaniljte. Av den bästa sort. Tid för njutning helt enkelt.
Sovmorgon. Eller möjlighet till sovmorgon. Näe. Vaknade tidigt ändå. Mycket att tänka på. Inte bra. Store Bror gick upp 0730 för att vara på strandstädning med sitt lag 0830. En aktivitet som passade honom och därför gick han upp, var glad och trevlig (nåja, tonåring tidig morgon gubevars....) men ändå. Nu är han där och allt är frid och fröjd.
Vi läste i tidningen om stafetten och jippot på skolan igår. Det som han missade.
"Det hade ingen förklarat" sa han och jag såg att han läste artikeln flera gånger om att skolan har en insamlingskampanj för Världens Barn i två veckor. Jippot igår med maskeradstafett var startskottet.
Nu tror jag att lärarna har berättat men i allmänna ordalag. De har säkert vänt sig till alla elever. Och då är det inte säkert att Store Bror´n är med på att det gäller honom. Också. Och så blir det bara diffust och jobbigt.
"Jag kan vara med nästa år" tyckte han när han läst färdigt i tidningen.
"Det verkade kul".
Japps. Så gör vi!
Gårdagen tillbringade han istället vid fiskestället och drog upp en fin gädda som mormorn ska föräras. Vi har en deal. Han rensar sin fisk själv och jag går till soprummet med renset för det är äckligt där. Synd att jag glömde det igår. Fiskrens luktar inte hallontårta 12 timmar senare.......
Så jag kavlar upp ärmarna nu och fixar det och TÄNKER storstäda radhuset som blivit något eftersatt i alla bröllopsförberedelser och sen gick luften ur mig.... Tänka är också jobbigt.
Hjärtat spelar match idag, pingiskille som han är. Man hejar på avstånd!
Om jag städar eller inte återstår att se. Har en tendens att hitta på alla möjliga projekt och sen blir inget gjort i alla fall. Av det jag tänkt. Jag njuter i alla fall av att vara ledig! Så skönt!!!!!
Att varva trädgårdsfix på yttepyttetomten med lite småprat á la Margit nu 91 år, är alltid trevligt. Margit älskar min vita trädgårdssoffa som står ute året om. På somrarna kommer hon och vi sitter på de blårutiga dynorna, på vintern är det fårskinnsfällen som gäller. Men kaffe och en pratstund vill hon ha i soffan, det hör till, två gånger om året.
"Dumt att ändra på en bra vana" säger Margit.
Visserligen berättar hon samma saker om och om igen, men det gör absolut ingenting. Hon älskar att berätta och rätt som det är ler hon så där underfundigt och skrockar lite för sig själv.
Jo. Hon har sett Hjärtat. Och motorcykeln.
"Det verkar farligt det där hör du" säger hon till mig och ber om en sockerkaksskiva till som hon doppar frejdigt i kaffet.
"Fast"............ i nästa andetag berättar hon minsann om äventyr hon och hennes man varit ute på. Mannen skulle rodna om han visste om vissa detaljer som avslöjas....... men. Kvinnor emellan, my lips are sealed! Sen fiskar vi sockerkaka ur hennes kaffekopp innan hon tackar för kaffet och stapplar hem till sitt. Jag gillar Margit!
5 månader och två veckor. Så lång tid har det tagit för Store Bror att komma igen efter att ha blivit kvaddad i ett skolsystem som sägs vara till för alla. Inträdet i gymnasiet blev med andra ord inte alls vad varken Store Bror eller jag trodde.
Kommentarer som "vi glömmer bort hans funktionshinder för det syns inte på honom" och "vi tror inte att han behöver anpassning utan om han bara fokuserar och skärper sig på lektionerna så går det nog bra" försöker vi glömma att vi någonsin hört, men visst tusan sitter det en tagg i hjärtat. Med andra ord: En skola som inte tror på en diagnos, som inte förstår att de inte förstår vad det handlar om. Det blev inte så bra. Ungen gick hem och vägrade gå tillbaka.
Så vad gör man då? När en unge livsstrejkar, blir utbränd, känner sig totalt misslyckad och tappat förtroendet för vuxenvärlden???? Som såg sin kockdröm som ouppnåelig helt plötsligt? Som efter mycket kämpande i grundskolan stöter på okunskap och ointresse i sin "frivilliga" skolform och inte orkar mer?
Man jobbar på i det tysta. Försöker skapa rutin, ordning och reda i det lilla för att sakta, O.E.R.H.Ö.R.T sakta, försöka introducera delar av omvärlden igen. Talar om att man inte dör om man inte går i skolan, man är inte dum i huvudet om man inte klarar av det, att man måste få rätt förutsättningar för ATT klara det, annars körs man i diket.
Man låter ungen spela handboll. Hur mycket som helst. Eftersom han är väldigt bra på det är det en bra medicin. Man lider med ungen när skadorna hopar sig men tråcklar in honom på akuten, ortopeden, i röntgenapparater, på vårdcentraler, sjukgymnaster, naprapater och säkert något mer som jag förträngt.
Man sliter sitt hår när ingen ser, tjuter när ingen ser för att det är så svårt, läskigt, jobbigt och stundtals övermäktigt. Alltihop.
Man läser högt ur bra böcker om att övervinna hinder, sätta mål, se glädje i tillvaron för en till synes ointresserad ung man men man läser bara på. Låtsas som man läser för sig själv. Högt. I vardagsrummet, köket, hallen....utanför stängd badrumsdörr....
Man serverar mat, mellis, fika, mer mat, drar upp persienner när det morgnas, släcker lampor när det är kväll, ja ibland med huvudströmbrytaren...... inför datortider och blir galen när de inte hålls, gömmer datorn, tar fram den och försöker igen. Man fajtas. Helt enkelt. För livet.
Man är enligt tonåringen en "pain in the ass" men det låtsas man inte om utan man kör på med det man tror på:
Det ska gå. Strejken ska brytas. Livet ska återerövras det måste bara få ta sin tid. Tid att läka ihop.
Igår. 5 månader och två veckor senare har han med stolta steg och högburet huvud, varit på sin första praktikdag på en lunchrestaurang. Det har bretts smörgåsar, hackats gurka och burits brickor. Rörts i grytor och kastruller och den unge mannen var väldigt stolt vid hemgång. Ett steg i rätt riktning, mot självförtroende, att känna sig nöjd och behövd, ett steg mot att våga tro på framtiden igen.
(Sen. Att inte skolan gör hoppsasteg eller gratulerar till framstegen och gör allt i sin makt för att ordna allt pappersarbete med praktikplatsen i ett nafs, är väl bara det som var att vänta. Vi låter inte det slå ned oss utan glädjs i detta nu och tar ett steg i taget).
Att ungar kvaddas i skolan är inte helt ovanligt. Tyvärr. Antalet som blir "hemmasittare" är stort. Men de märks inte, gör inget väsen av sig och familjerna är inte de som efter år av kämpandet orkar stå på barrikaderna och ropa. Man fajtar på i det tysta. Men jag är övertygad om att det finns en plats för alla. Man måste våga tro på det!
Med detta i påskägget firar vi påsk nu, fyra lediga dagar. Sovmorgnar, lugn och ro. Man har längtat!
VAB och behandlingsdag. Snöstorm och isvindar. Kom hem tidigare än planerat från sjukhuset och tänker lägga mig på sängen och vila ihop med Lilla Syster. Mitt på blanka dagen. Rent tekniskt skulle jag hunnit tillbaka till jobbet oförhappandes och jobbat ett par timmar, men jag ids inte. Lyssnar på kroppen och knoppen och tar det lilla lugna resten av dagen. Man ska orka hela vägen!
Idag kommer jag att ha lite egentid. Det betyder att inte en unge kommer vara i sikte och jag kan slöa runt hur jag vill från 16.00 idag till 13.00 i morgon söndag. Hur ska då dessa timmar spenderas?
"Kom på tjejträff med påföljande krogrunda" ekar ett förslag.
"Kan du hjälpa till att koka kaffe vid en flytt"? rungar ett annat förslag.
"Vi kan väl träffas och äta något gott, ta ett glas vin och se vad som händer" är ett tredje förslag.
Jag själv har ett alldeles eget, redan taget förslag:
Vinka hejdåförettlitetslag till kidsen, en långpromenad, byta vindrutetorkare, fylla på spolarvätska och olja i Cina-bilen, en god middag på det. Somna i soffan och missa upplösningen i Andra chansen. All alone.
Kan kanske låta alldeles oglamouröst och urtrist i somliga öron men klingar som ljuv musik i mina. Jag behöver hinna ifatt mig själv efter ett par veckor i helt galet tempo. Landa lite. Plocka lite i radhuset och njuta av tystnad. Men först av allt: Kaffe!
Ha en trevlig, mysig lördag!
Igår kväll blev det filmkväll med Lilla Syster och hennes kompis. Avatar visades på TV och det är en av mina favoritfilmer. Den är ju väldigt lång och jag orkade inte se hela. Nu vet ju jag hur den slutar så jag lämnade tjejerna i soffan och la mig i sängen i stället. Lite skönt att somna där faktiskt och inte i soffan........ vilket är väldigt vanligt att jag gör och så är det nackspärr som på beställning.
Dagen idag blir en lugn dag. Fortfarande förkyld och jag tittar mellan fingrarna på altandynor som ska upp på vinden, altanmöblemang som behöver tvättas och ställas undan. Funderar på att ha det möblerat över vintern för en gångs skull. Så är det ju liksom klappat och klart till våren?!
Ska i alla fall ta mig i kragen och plantera en ros. Fick en Astrid Lindgren-ros när jag fyllde år och nu har jag flyttat runt den på tomten tills jag hittat en perfekt plats. Så hjälp nu till och håll tummarna att rosen överlever vintern och glädjer den här radhusinnehaverskan nästa sommar!
Idag är dagen efter och dagen före. Om man nu ska prata ålder så ja, nu haver jag uppnått den gyllene medelåldern. 50+1 dag. Bästa Mamman ringde nyss och frågade hur det kändes.
"Bra" svarade jag och kände att jag menade det.
Ålder är ju bara en siffra och jag vet inte hur det ska kännas att ha fyllt 50. Som vanligt?!
Fast lite kaxigt. Faktiskt. Det kan man få kosta på sig. Få vara lite som man vill. Göra lite som man vill.
Gårdagen var en lugn dag. Behövde öva mig lite i lugn och ro att vara så "så här gammal"! Fortsatte även min tradition att ha bokat in massage och spa på själva födelsedagen. Tredje året i rad. Ett mycket trevlig tradition och en trevlig present till mig själv.
I morgon blir det kalas i radhuset. Vi kör ett "skohornsparty" igen, har ju övat även på det ett par gånger. Tänkte inte fira alls men för det satte kidsen stopp!
"Klart du ska ha kalas".
Ok.
Klart jag ska ha kalas.
Funkar för övrigt finfint med två kockar i familjen och delegera lärde jag mig för länge sedan! Så när vänner och familj jobbar lite med förberedelser sitter jag lugnt tillbakalutad i soffan och bara njuter.
Fredag. Veckans jobbvecka är slut och jag med. Det har regnat idag och jag hade glömt att ta in altandynorna. VAD JAG LÄNGTAR EFTER ETT ALTANTAK! Kan man få det i julklapp????
I ösregn kom jag hem från jobbet och släpade regndrypande, tunga altandynor från altanen till duschen, kanske muttrade jag lite då. Sen halkade jag på badrumsgolvet eftersom jag var barfota och kände att lagen om alltings jävlighet verkar råda precis jämt fast inte riktigt. Dynorna är så genomblöta att man hör hur det porlar regnvatten ner i brunnen och nu skiner solen! I duschen kan de ligga! Jag lägger mig på soffan och funderar på hur i hela fridens namn jag ska få dynorna torra igen. Det är väl ett lagom värdsligt problem så här en fredagskväll?!
Det ÄR verkligen fredag. Lite musik på det!
Hänger framför tv.n. Fotboll ju. Ingen Zlatan. Men en Sebastian Larsson att heja på. Från stan ju! Heja, heja. Avslutar en ledig dag med en kopp te och match. Går sådär. Matchen. Hittills.
Dagen i övrigt har gått finfint i ett lugnt tempo. Frukost på altanen. Sol. Möte med en överlevnadscoach. Sol. Lunch med kidsen. Sol. Skjutsa ett barn till tåget och ett annat till träning. Sol. Sen svajade det till en aning då det låg ett brev från Försäkringskassan i brevlådan. Men det var ingen fara. De skulle bara tala om att de vill veta vad jag tycker. Kan jag visst tala om. Sen blev det en runda på Växtriket. Inhandlade lite höstblommor att pyssla ned i krukor och urnor vilken månad som helst. Sol. Lagade middag med dörren öppen mot gården och barnens lek och skratt gladde just den här husmodern. Vad jag gillar lugna dagar, det känner jag bestämt!
Brastart på dagen. Frukost i morgonsol på altanen.
Vår katt gillar att ligga och lata sig på altanen. "Har nu matte fått ned de förbenade altandynorna gäller det att passa på". Tror jag att hon tänker helt bestämt.
Ingen anledning till oro. Försäkringskassan vill bara veta vad jag tycker. Puh!
Den här sommaren har visat sig att bliva utmaningarnas sommar. Handlöst har jag kastat mig, stundtals utan skyddsnät, in i äventyr som gått utanför min "normala" säkerhetszon.
Kanske har det med ålder att göra?
Eller överlevnadsinstinkten?
Äventyrslustan?
Nåväl.
Att resa till andra sidan jorden med alla min fyra barn VAR ett äventyr. Inte tu tal om annat. Den upplevelsen sitter fortfarande som en varm, go marschmallows i kroppen och jag är oerhört glad över att jag vågade göra det.
Så. Har man åkt bil i Californien vågar man åka bil i Sverige tänkte jag och styrde kosan norrut mot Hudiksvall. Av bara farten hamnade jag sen i en kajak. Bara sisådär. Det stod i vägen kan man säga. Eller, låg i sjön.
Har jag paddlat kajak förut?
Nopes. Aldrig.
Har jag tyckt att det sett häftigt ut och undrat hur det skulle vara?
Japps. Många gånger.
Sagt och paddlat. Det hampade sig även så pass att av de två mycket goda vännerna jag besökte är just en kajakinstruktör. Hurra!
Det var hur häftigt som helst att glida fram på vattnet, (kanske tog det en liten stund att tråckla sig ner i sittbrunnen......) kanske inte på den rakaste kurs instruktören skådat men jag kom i alla fall framåt, kunde svänga tillbaka och kantrade inte.
Fast det skulle man också lära sig. Att välta kajak och ta sig ur den, hängandes upp och ner i vattnet.
"Inte absolut nödvändigt" tänkte jag först och letade febrilt efter kajakparkeringsplatsen.
Men.
Ivrigt påhejad av en fantastisk hejarklack på bryggan, fina, lugna instruktören i kajaken bredvid gjorde jag det.
What the heck!
Frivilligt. Enda skyddsutrustningen var flytväst och näsklämma a la Ester Williams. Så kajaken tippades, jag hängde upp och ned i vattnet, lossade "stänkskyddet" och tog mig ur och upp i friska luften.
Blir man glad och stolt över sig själv eller blir man glad och stolt över sig själv?!
På kvällen, flera timmar efter detta, tog vi en tur med bastuflotten. Eldade kaminen röd, svettades floder och hoppade spritt språngande rakt ned i sjön och ta mig tusan om jag inte kände mig alldeles lycklig och fri då?
En perfekt utmana-ladda-batterierna-träffa-goda-vänner-helg!
Av bara farten har det idag blivit mitt-i-veckan och det är lediga dagen. En dag för återhämtning och bara ta det lugnt. Eller. Det var visst någon som andades något om segelflygning????????
Först ser man till att tant sitter fast ordentligt i sittbrunnen......
...... sen skjutsar man ut henne på sjön. Tant på vift i en kajak! En underbar känsla!
Igår jobbade vi hårt i radhuset, Bästa Väninnan och jag. Gnodde på som tusan, städade, flyttade runt möbler, bar saker till förrådet, rensade ut onödiga saker och fick så ÄNTLIGEN ned altandynorna från vinden.
En vän som höll i stegen, en höjdrädd radhusinnehaverska som klättrade upp och för första gången i radhusets 8-åriga historia befann sig på vinden och saken var biff till slut.
In alles alla dynor kom ned men solstolarna gick jag bet på. Hur jag än vände och vred på dem fick jag inte ned dem genom luckan.
"Vafalls" tänkte jag men nöjde mig med dynorna. Jag kan i alla fall bara sitta på ett ställe i taget och den här sommaren får det bli på dynorna. Basta.
Sen så.
Började det att regna. Igen.
Ja. Varför inte?
Nu är det söndag.
Det regnar fortfarande.
Kidsen har åkt på semester med sin pappa, jag börjar jobba i morgon efter fem veckors ledighet och bästa resan evver, så:
Soffhäng. Perfekt dag för det!
Läsa lite i de här:
Kolla in den här snyggingen som Hamilton:
Och spana in lite tapetprover inför stundande sovrumsrenovering:
Eller spana in ett program på tvåan om svenska gitarrister. Vad jag gillar akustisk gitarr! Man blir ju glad i hela kroppen av det!!!
En laddabatterisöndag helt enkelt. Njuta av tystnaden. Mitt eget sällskap. Ja och så katten!
En trevlig vecka får man om man tar sin Älskling i handen och styr kosan mot Söderköping. En liten pärla som bara låg där och väntade på oss. Väl där ser man till att .........
....man bor bra och mysigt!
...... hoppa i böljan den blå. Just den här böljan är ju havet så
inte var det särskilt varmt men är det sommar så är det!
Och är det sol så badas det. Punkt.
Ok då! När det mulnar på får man hitta på annat.
Till exempel att titta på Lutande Huset i Söderköping...........
...... eller titta på när det Slussas. För både folk och fä................
Tjosan hoppsan! Titta vad jag hittade! Ett utsiktshus! Dit måste vi!
"Hallå Älsklingen, visst"??????????!!!!!!!!
Jaha ja. Lite dåligt med rulltrappor här. Det blev till att trava och gå i trappor. 90 m.
Bra rumpträning kan jag säga. OM man skulle göra det mer än en gång. Det ska man inte........
När vi hämtat andan och höll ett stadigt tag kring räcket kunde vi ju hitta "vårt" hus!
Ja. Sen klättrade vi ner igen.
Väl nere på stadig mark dök Patrik Isaksson upp och spelade lite grand. Lovely!
Dessutom visade han sig vara en händig kille som minsann har tre
händer och kan ta lite kort samtidigt som han spelar en trudelutt!
En trevlig vecka går ju fort och vips, bums, bas så är man hemma igen! Lite mer utvilad, lite mer berest och kan njuta av en solig kväll på radhusets veranda, sippandes på ett glas vitt vin emedan Älsklingen far som den mästerkockhan tror han är mellan grillen och spisen. Var ska man ha en Älskling om inte i köket??????
Två veckor kvar att jobba sen så! SEMESTER! Eftersom den här våren inte har liknat nån annan vår evver, är semesterplanerna något diffusa. Eller, de finns inte alls. Själva ramen börjar dock ta form med veckonumren. Sen ska kidsen forslas hit och dit mellan mamman och pappan som lyckats pricka in samma lediga veckor i almanackan. Inte behöver man hetsa upp sig för det heller. Det finns värre saker har jag fattat och vi kommer träffas nästan precis varje vecka i alla fall. Nya tider har randats!
Lösa semesterplaner är för mig en helt ny värld. Lite spännande faktiskt! Kanske blir det rent av Söderköping för "di stora" ändå nu när det finns ledig tid i almanackan? Strosa runt lite, cykla sig lite på utflykt, njuta av småstad och vad jag har hört, ett glasscafé utan dess like?!
Vad vill då tonåringarna göra? Jo men visst är det Grönan, Liseberg, fiske, bad och hela baletten på önskelistan? Förvisso. Kanske. Men minsann blev de inte gladast ändå när vi alldeles nu kunde köpa en ny Stor Bil, med AC, istället för den som brann upp? För då "kan vi ju åka precis var vi vill, när vi vill"! Ordningen är delvis återställd. Man tar helt enkelt ett steg i taget!
Glad midsommar önskar jag! Vi tar det lilla lugna och åker till Bästa Väninnan med Nya Pojkvännen. Ska faktiskt bli skönt med lite miljöombyte! Ha en trevlig och mysig helg!
Fredag. Kylan har släppt sig grepp, är det "mildchocken" som kommit? Hoppas det!
I morse klockan 05.03 lekte katten "kattegömma" och det var då inte det minsta roligt. Hon jamar och skriker när hon vill ut i arla stund. Nu har hon börjat gömma sig när man kommer upp och det är lagom kul klockan så dags. "Kattskrälle" heter hon idag. Nu minsann, är hon inne i go-värmen igen och SOVER sött. Pah!
Själv struntar jag i henne, ska ta tåget till Älsklingen och umgås med goda vänner i kväll. Bra avslutning på veckan. Håll tummarna att SJ gör sitt idag och att jag kommer fram i tid!
Trevlig helg!
Comhem har sina tvillingar, Tele2 sin Frank, Boxer sin Robert. Och jag, jag har KENT!
Som en räddare i "nöden" klev han in i radhuset, fixade, trixade, trollade och kopplade med routern, skrivaren, bärbara datorer, stationära datorer and the phone. Sen. TADA! Fungerar det som det ska!
Men va!? Är alldeles förvånad och inte det minsta frustrerad, arg eller sur på en endaste teknisk liten pryl. Just idag alltså. Är emellertid säker på att när nya LAN-uttaget ska kopplas in vilket år som helst nästa vecka, långa kabeln (Maj, det blev CAT5, en grå!), ska borras igenom förrådsväggen, vidare upp genom trappan till sambandscentralen och telefonen ska få en ny dosa, då, KANSKE en och annan frustrationsmyra kommer krypa genom kroppen. Möjligtvis. MEN, tar naturligtvis inte ut något sådant i förskott utan njuter av att höra ljudet av en skrivare som skriver ut foton jag scannat in. Lite tekniknöjd faktiskt. Ovan känsla! Skönt! Hej Kent! Välkommen åter!
De här raringarna har härmed hittat varandra och innehaverskan.d v s moi, behöver inte skrika åt dem ett endaste dugg. Nu ska de bara placeras på lämpligt ställe, gömmas sladdar och tja. Gömmas kabelrulle. Japps. Det står en Gul Änka i bokhyllan. Att knäckas vid lämpligt tillfälle!?
Här är min hörna där jag oftast sitter och bloggar. Nu sitter jag här och skriver ut allt vad jag orkar!
Tamdidam, trallelilall.... Älsklingens nya apartment ska inredas vilket gör att undertecknad gnuggar händerna. För jag får ju så klart hjälpa till. Och börjar med det roligaste: att hänga upp gardinerna. Sen ska det mätas, tänkas ut hur möblemanget ska stå, VILKET möblemang som ska användas, vad behöver inhandlas, vad kan vi gräva fram ur gömmorna hemma? Allt blir så mycket enklare bara för att gardinerna redan är på plats. Lugnt i hjärtat liksom. Eller är det rentav tanken på att han har en egen dörr att stänga om sig som gör att hjärtat hamnat på rätt plats igen?
Allt är tajmat och klart inför nedräkningen till Räkmackeåret 2011.
