Vid samtal nr 113......

...... angående ett intyg som F-kassan behöver, blev det napp igår!

Så här funkar det: Man försöker, kämpar, strider, letar, undersöker, försöker lite till, vänder ut och in på sig och ännu lite till för att hitta rätt i denna evinnerliga byråkrati som byggs upp kring den som behöver extra hjälp från flera håll.
Sen.
När det känns som man går på höftkulorna av trötthet och äntligen, äntligen får tag i rätt person blir man så lättad så när det är bokat och klart orkar man inte ägna mer energi åt det.
Fast egentligen borde man dokumentera rubbet och stubbet och ligga på politiker, andra bestämmare och dylika folk men man orkar inte. Man sopar ihop sig och förbereder sig för nästa strid, för att den kommer är man tämligen övertygad om. Man vet bara inte när!

Idag står det LEDIG på agendan. Jag tänker inte göra ett endaste dugg utan tänker ägna dagen åt att landa, pyssla om sjuka Store Bror, ställa in hans bokade möte på kyrkogården angående arbetsprövning, beundra Lilla Systerns inköp från Stockholmsresan, kanske grädda en våffla till kaffet och bjuda väninna på middag.

När man är himla trött och har lust att skrika. Högt. Egentligen.

Nu ska jag berätta om en fantastisk person på Försäkringskassan. Store Bror har tilldelats en handläggare som inte går av för hackor och som vänder ut och in på sig för att det ska bli bra för honom. Vi är inte så bortskämda med att saker och ting går som räkmackor och det gör det egentligen inte nu heller men med en trevlig handläggare går det åtminstone lättare.

Hon har idag till exempel varit i kontakt med Habiliteringen för att efterhöra det berömda läkarintyget. Inte ens hon lyckades forcera Hab-bunkern, Försäkringskassan kunde inte begära önskat intyg utan det skulle "kunden", jo tjena, begära själva meddelade receptionen. Och så fick hon telefonnumret till sjuksköterskan med yttepyttetelefontiderna som inte gått att komma fram på under fem veckors tid och i tisdags, tada! var ett meddelande inspelat:

"xxxx har semester och återkommer 31 mars".

När jag förtäljde henne detta så suckade hon. Och lovade att dra detta en vända till.

Jo men så att.....

I övrigt så har sonen och jag författat ett mail med önskan om arbetsprövningsplats och mailat olika företag då handläggaren på Arbetsförmedlingen konstaterat att hon har ont om tid och att det kommer att ta tid att få ut sonen i aktivitet, det finns ingen plasts i någon åtgärd och vad förväntar han sig egentligen????

Jo men så att.....

Två företag har svarat positivt och möten är inbokade nästa vecka. För att kunna följa med sonen, eftersom AF.s handläggare inte hade möjlighet att följa med, har jag tagit semester två dagar.

Företagen hade lite frågor om försäkringar, planering och omfattning. Jamen om man skulle ta och skicka faktura till Arbetsförmedlingen sen?

Det är något fel någonstans när man behöver hjälp och det ter sig lättare att hacka sig in hos SÄPO än att få hjälp och stöd för sysselsättning och försörjning. 

Inte i min vildaste fantasi kunde jag tänka mig att byråkrati skulle vara det jobbigaste med ett funktionshinder. Jag vet att andra har det mycket, mycket värre än oss och var man än befinner sig på skalan så tycker jag att det är för jävligt! Banne mig!

Ja. Jag är trött. Sonen förhoppningsfull. Så man orkar kämpa för att han ska kunna få fortsätta vara det! 

Lite kaffe och glass på det så här på kvällskvisten. Over and out!

Att se på saker och ting från olika håll

Däckad. Ligger i soffan. För att undvika liggsår, skavsår och tråkigt-så-in-i-norden-sår byter jag plats då och då. Betraktar helt enkelt tillvaron från olika håll och vinklar. Konstaterar att den svarta fondväggen ännu inte fått sina vita brädor uppsatta men vilket år som helst så.
Eller att jag har torkrum i vardagsrummet fast jag har ett helt ledigt rum till det egentligen. På övervåningen. Stundtals är det långt till övervåningen.
Store Bror´n är också hemma. Vi ligger i varsin soffhörna. Katten går emellan. En stund hos mig, en stund hos Store Bror. En stilla dag i radhuset.

Från ena sidan......

....till den andra sidan.

Utsiktssidan...... Gråtisdag.

Timeout!

En lördag mitt i bästa sommaren. Migränen försvann, till nästa gång (man hoppas ju trots allt att den gången inte kommer...) ska jag enligt Markattans tips införskaffa Inderal. Alla tips mottages tacksamt och prövas förhoppningsfullt. Tja, kanske provar jag inte allt...........
Just idag försöker jag driva ledont from hell på flykten med grapefruktjuice enligt någon huskur som letats fram ur minnesbanken. Göres bäst liggandes i sängen. Jäkla skit om någon frågar mig. Kolsyrebenen är tillbaka, jag ser dem men känner dem inte. Armarna är tunga och man hyllar uppfinningen sugrör för morgonkaffet vill man ju inte missa. Jag hasade mig ner och ut på altanen för att inmundiga frukosten där. Solen värmde, humlorna surrade. Jag måste höra och känna det, det riktiga livet när jag hamnar i den här bubblan.
Just idag känns också till exempel de där motorcykelturerna, badutflykterna, cykla till jobbet-turerna som om de fanns i ett annat liv. Det där friska livet där jag ju vill vara hela tiden.
Ja. Jag försöker acceptera och inrätta mig. Det är svårt, det är det. Huvudet är med men inte kroppen. Är i alla fall glad för att det går längre och längre mellan gångerna jag däckar. Alltid något!

Vem i hela friden är jag?????

Tror det kallas trötthet ..... ringer Lilla Systers lärare och presenterar mig som:
"Hej, det här är Lilla Syster, mamma till ..... " (tystnad, för jag har tillfälligt glömt vem jag är och vad ungen heter, har ju redan sagt det..och ..eller ....va???....)
Det blev ändå ett bra samtal. Till slut. När vi rett ut vem som ringt vem och varför....

Planera (inte) mera!

Mitt i sommaren. En ledig dag. Sitter som en smäck då den här donnan är väldigt, väldigt trött. Kroppen känns som sten och vill bara sova.
Solen strålar över radhuset och det idkas soffhäng i trädgårdssoffan. Kaffe till. Som Stora Syster bryggt. Tänk va! Mat och fika smakar så gott när någon annan har lagat till det.
Kidsen börjar droppa in i radhuset igen efter semester borta med pappan och nu väntar "de där" veckorna innan skolan börjar. Föräldrar som jobbar, sommarlovslediga tonåringar. Inte alltid en helt lyckad kombination om någon frågar mig. Lite omaka vanor tycker jag mig skymta vid horisonten.......  Men jag är ju nu en gång optimist. Och tänker mig att någon av dem ska ha middagen klar när jag kommer hem från jobbet?! Varför inte den i skaran som strax ska börja "kockgymnasiet"????
Vi får helt enkelt ha ett familjeråd. Eller. Jag har haft ett "mammaråd" och delger mina planer. Det blir väldigt snabbt tyst och tomt i radhuset igen.
"Store Bror..... hallå"?
"Hall.....å"????
"Någon....."?

Sommarlördag

Idag sov jag länge. Har inte riktigt hittat rytmen efter USA-resan, kom lite ur slag med nattsömnen. Därför passade jag på idag när jag inte hade något alls att passa att sova som kroppen ville. Det var skönt.
Håller även tummarna att jag kommer orka klippa gräset idag. Det är då sannerligen behövligt.
Mitt trötthetssyndrom har spökat lite igen, till exempel när jag nu kommit igång med träning så reagerar kroppen med sjukdomskänsla och det är så trist.
Jag vet ju att jag inte alls är sjuk men jag får ont i halsen, ledvärk och feberkänsla. Då är det dags att backa lite men inte för den sakens skull lägga sig på soffan. Behöver ändå vara igång.
Det är ett tag sedan jag kände av symtom, har lyckats hålla det skapligt i schack men rätt som det är kommer det smygande och påminner om att det finns där i bakgrunden.
Det går inte att sova bort, det är en annan trötthet, mer som "nu är det verkligen slut på energi" och så går batteriet ned på noll. På några sekunder.
Men idag skiner solen och det går att ladda med solkraft i trädgårdssoffan. Kanske till och med slår till med ett dopp! Det ÄR ju sommar!

Konstaterar bara.......

..... att semla och en kaffe sitter som en smäck en helt vanligt sketen torsdagseftermiddag. Tar helt enkelt en andningspaus mellan jobb och tjejkväll för att orka. Njuter av semlan medan jag ser ut över köket och vardagsrummet, konstaterar att ingen RUT kom den här veckan heller. Attans. Men, det sista som överger en är väl hoppet? I morgon när jag kommer hem från jobbet är det säkert undanplockat, dammat och dammsugit. Minsann kanske det puttrar någon god gryta på spisen också? INTE Taccos. Jag tyar inte mer taccos. Önska kostar ingenting............