Att vakna av att det...

... knackar på fönstret på andra våningen i radhuset hör sannerligen inte till vanligheterna. Thank God!
I sömnen hörde jag dock ett bestämt knackande, kollade med kisande tröttögon in klockan som visade 6.34 och tänkte:
"Jädra skator".
Det har nämligen hänt att skatorna fått för sig att picka i sig kittet från fönstret och då var det ett evigt hackande och pickande. Men när det sen ringde på dörren fick jag ju bestämma om mig. Sällan eller aldrig ringer ju skatorna på.
Jag hann tänka lite om jag skulle beväpna mig eller så men bestämde mig för att en yrvaken tant i randig pyjamas är vapen nog och smög ned på bottenvåning.
Genom köksfönstret fick jag se Hjärtat på yttepyttetomten med sopkvasten i högsta hugg och med den knackade han på sovrumsfönstret igen.
"Det var då en kavaljer att vara angelägen" tänkte jag och öppnade dörren. I randig pyjamas och morgonfrilla.
"Jag glömde min mobil igår" sa Hjärtat som var på väg till jobbet. Mobilen låg på bordet i vardagsrummet och hade larmat en timme...... Varken jag eller Store Bror hade hört något, är man trött så är man.
Så fick han sin mobil, jag fick en morgonkram och somnade om. Sov knackfritt till 10.30. Vafalls???? Någon ÄR trött, lös och ledig. Nu väntar en tur till fiskeaffären. Sonen ska fylla på förrådet av fiskegrejor. Jag tycker ju att det räcker med arton fiskelådor, rullar och spön men nä. Det fattas visst nåt. En ledig måndag har rullat igång och jag njuter av varje sekund.

Rivstart. Måndag. Jo, jag tackar!

Jaja. Det märks att tant har för mycket när Häxan Surtant börjar vakna till liv. Fick be en kollega om ursäkt idag sen gick jag ut på balkongen och andades och grät en skvätt. Lättade på trycket. Kollegan är av en mycket förstående sort så ingen ko på isen, det var lugnt sen. Men det är den där rektorn........ och skolan ........ och mitt i alltihop glömde jag bort Lilla Systers avslutningsmiddag och hur i hela fridens dagar ska hon ta sig dit? Och avslutningen? Va? Ska jag vara med? Som inte fått sätta min fot i sko....... När jag sen upptäckte att cykeljäveln min fina cykel som Store Bror lånar, inte går in i bilen ..... jag ska skjutsa på morgonen till praktik, han ska cykla hem själv. Ja. Då. Är det ju bara för mycket.
Logistikchef?! Hur blev jag det?! Egentligen!?
Två veckor till semestern. Någon längtar! Till exempel jag!

Lite vilsen i pannkakan..........

Lite mosad. Svåra möten idag. Bup och en gymnasieskola. Den ena känns som en stöttepelare, den andra som en motståndare. Ändå är meningen att man ska vara i samma ringhörna. Tänker jag.
När så NÅGON plötsligt står i mitt kök och steker pannkakor, torkar av bordet, klappar mig på kinden, pratar med kidsen och dukar till middag. Då slår min "må-bra-allergi" till. Tårar sprutar och jag får som Prins Daniel: "känslorna all over the place"...........
Tänk va!
Jag kan ta tjat, konflikter, krig och strid, kämpa som satan. Då är jag tuff och vet minsann att ratta i verkligheten.  Men när det flyter på. När jag blir lite ompysslad och pussad på. Då rämnar alla barriärer och jag flyter nästan ut över golvet. Det här behöver jag träna på! Att ha det bra! För jag känner och tror att det kan bli något alldeles på riktigt.
Av bara farten blir ju skolstriden ändå lite lättare och det jävla ätstörningsmonstret orkar jag jaga bort till heklefjäll........... Någon finns. Och steker de godaste pannkakorna i hela världen! Bra medicin mot "må-bra-allergi"! Bäst!

Samma lika och om igen......

Ibland undrar man jag ju, det gör jag. Och tänker som en galning att jag ska vara glad för de bra stunderna och det är jag. Till exempel igår kväll när jag hade alla kidsen och blivande mågen i soffan hejandes på Sverige i EM-kval i handboll. Sverige förlorade men vad gjorde väl det???? Fruktsallad, gott te och en barnaskara i största soffan? Lycka!
Men jag blev störd och irriterad i alla fall idag när Försäkringskassan ringde och meddelade att de inte godkänner tre av de sex veckornas VAB för Lilla Syster. Vafalls? Som OM jag hade fuskat eller nåt? Nä. Verkligen inte men de bedömde inte att hon behövt sin mamma 24-7 som läkarna föreskrivit och som vi tyckte att hon gjorde. No no. Henne skulle jag lämnat vind för våg och hade vi haft tur hade det gått bra alldeles av sig självt. Suck. Att jag dessutom engagerat hela tjocka släkten för att faktiskt kunna jobba vissa timmar och därmed INTE belastat systemet till fullo struntar FK högaktningsfullt i. Lite knivigt att få karusellen gå ihop sig måste jag säga. Ingen löning sen februari sätter sina spår.
Sen ringde Store Brors rektor igen och var inte heller denna gång eld och lågor över att han pallrat sig ur sängen och ute på praktik utan undrade lite ängsligt om han verkligen KAN börja om till hösten???? På HENNES skola???!!!!! Bland annat. Vad som felas den kvinnan har jag inte en aning om men ibland är ju folk helt enkelt på fel plats. Om någon frågar mig. Om en ung människa får livsandarna åter ska väl vuxenvärlden göra hoppsasteg, peppa och stötta från alla håll???? Kanske kläcka ur sig ett "lycka till på praktiken"? Kan man ju tycka. Och det tycker jag.
Så.
Om det understundom verkar som jag tycker att det är lite trögt och motigt så ....... ja. Men överklagat till FK har jag gjort förr, motsträvig skolpersonal har jag också omvänt förr och skrikit rakt ut i skogen har jag också gjort förr. Så. Here we go again....... Sa jag att det är måndag?????

Vem i hela friden är jag?????

Tror det kallas trötthet ..... ringer Lilla Systers lärare och presenterar mig som:
"Hej, det här är Lilla Syster, mamma till ..... " (tystnad, för jag har tillfälligt glömt vem jag är och vad ungen heter, har ju redan sagt det..och ..eller ....va???....)
Det blev ändå ett bra samtal. Till slut. När vi rett ut vem som ringt vem och varför....

Bättre sent än ...... aldrig!?

Idag har vi knycklat in Store Bror i en magnetkamera. Inte på eget bevåg, gubevars, utan med en REMISS till magnetröntgen i handen gjorde personalen på röntgen det.

Efter fem och halv månad med ont i sitt ben lyckades vi till slut pressa fram en MR-remiss ur vårt landsting. Det satt långt inne. Otaliga besök, otaliga samtal senare var det dags. 

Jag vet. Man får vänta. Det hör till. Det är själva f-n den om någon frågar mig och det retar mig till vansinne. Ungen har haft ont, ont och jätteont. 

Blodtrycket steg lite till när det meddelades att svaret skulle dröja fyra veckor för att läkarna var överhopade med arbete. Jag fattar det men sinnet rann och ja. Vi har en tid på ortopeden redan i morgon eftermiddag och får svaret då.

De som inte har någon som orkar slåss för dem då? Som inte vet vart man ska vända sig? Som tiger, lider och väntar. Väntar och väntar för att någon som jag gormar sig före i kön?

Jag tänker inte ha dåligt samvete. Fem och en halv månads smärta och inskränkning i rörlighet är nog för en 16-åring. Men något är fel, allvarligt fel när det går så lång tid utan att folk får hjälp. Så. Nu har tant gormat färdigt och stillar sig igen. 

En promenad på det?! Kommer sitta finfint. 

En solstråle i luren

Asch. Dessa parkeringsböter. Att betalas inom 8 dagar. Alltså. 8 dagar går vansinnigt fort om man har mycket att göra. De går lika fort oavsett men det känns ju som det går i raketfart. Så man jag har inte hunnit med. Eller. Jag har förträngt min fadäs. Har ju för bövelen fyllt jämna år och haft lite att stå i.
DET tyckte inte telefonissan på parkeringsbolaget var ett giltigt skäl att "strunta i att betala sina böter".
"HUR skulle det se ut"?
"Om alla lät BLI att betala bara för att....."
Se där ja. Tant blev uppläxad. Av en betydligt yngre variant, lät det som.
"Fast jag tänkte inte låta bli att betala, bara slippa påminnel........."
"HAR du betalat"?
"Jajamänsan, pengarna och påminnelsen har gått om varandr......."
"Men då så"!
"Låt gå för den här gången",
"Grattis i efterskott"..........
Tjolahopp, tjolahej!
Det går för tillfället bra för mej!

Roligheter efterlyses!

Man brukar ju tycka att måndagar är skrutt. I jämförelse med tisdagar nu för tiden är måndagar himmelriket. Flera gånger den här sommaren har tisdagar utvecklats till dagar då besvikelse, ledsenhet och argsomsatan har varit kontentan.
Så och denna tisdag. Fast först var den inlindad i bomull. Sen visade den sitt rätta tisdagsface.
Förbaskat.
Vad är det man brukar säga när man ramlar av en häst?
Att man snabbt som tusan ska upp i sadeln igen?
Jo. Det är väl så.
När jag var liten och blev ledsen brukade jag be min mamma berätta något roligt så jag fick något annat att tänka på. Så. Har ni något roligt att berätta?! Jag är idel öra! Även om timmen är sen och jag borde gå och lägga mig............ egentligen!

Reklamera mera!

Om en målare får spunk och spader, spacklar och tapetserar Öfvre Hallen och trappan illa så till den milda grad att det ser ut som grannens femåring har gjort det. Då. Är mammans psykbryt nära och det är inte roligt. Inte roligt alls. Visserligen framkallade det lite krystade skratt på kalaset i lördags, men alla, och jag menar ALLA, höll med om att det var det värsta de har sett. Då har de ändå sett ex-makens första försök till renovering för sisådär 20 år sedan............ (nuförtiden skrattar vi åt det. han har dessutom aldrig utgett sig för att vara målare.........)
Vad gör man då? Jo. Man bryter ihop i tapetkoma, gråter en skvätt och blir förbannad. Sen reklamerar man skiten. Och får det omgjort. Och vänjer sig vid tanken att bo på en byggarbetsplats en vecka till. Det är ju inte jul än........
Har jag sagt förut att jag tror att stjärnorna står i kors ovanför radhuset?????

Traditionen bjuder!

Jag har fastnat för Hollywoodfruar. Japps. Något så banalt och ytligt ägnar jag mig åt. Lite skönt faktiskt. Tills Gunilla Persson klev in i handlingen. Nu har jag ju förstått att det är fler som reagerar på hennes framfart bl a med sin flicka och man kan ju undra om det är ett spel för gallerierna eller är hon sådär korkad????
Hon framstår inte som den bubbligaste drickan i backen och det BEHÖVER man ju inte vara men detta?????? Om det är på riktigt är det för j-t.
Finns det inga "prussiluskor" där i Americat? Ingen Kling och Klang???
Nej. Jag tänker inte sluta titta. Jag ska sitta där vareviga måndagskväll och ygla mig över G Persson och stackars dottern, njuta av Maria M och vara sådär ytlig. 1 timme i veckan. Sen lovar jag att äta min gröt, göra mina rundor i spåret, tanka grönt, återvinna mjölkkartongerna och bara köpa ekologiska ägg.
Först ska jag slutföra dagens mission: Äta upp alla pepparkakor i årets första inköpta pepparkaksburk! En kär tradition i månadsskiftet september/oktober.

Det kan väl hända....

... att det då och då råder en viss oreda på hjärnkontoret. Man KAN inte ha koll på allt!
Därför tackade jag "JA" utan att blinka till väninnan som ringde och undrade om vi inte skulle ta en tur till finfina, skitstora växthuset i morgon. Superduperrea har annonserats!
Men så trevligt väl? Prat, skratt, kaffepaus plus grönt och skönt som är så bra för hälsan.
Jodå. Ändå tills jag la på luren och fick en känsla av att det bestämt var något annat i morgon........????
Just ja. Jobbet. Den lilla detaljen. Semestern börjar ju inte förrän nästa vecka........
Asch då!

Mer silvertejp till mig!

Morgonens planerade stavgångspromenad blev lite försenad. Måste mecka ihop dem först. Stavarna. Den ena gav med sig och ville inte alls stanna i inställd läge. Lite jobbigt att gå en runda med en kort och en lång stav. Å andra sidan kanske det är det som menas med allsidig träning? En lång sida och en kort sida?
Nä. Men blodtrycket gick upp en anings aning när jag höll på att mecka, det gjorde det allt och efter en kvart kunde jag konstatera att alla de där pilledutterna inuti stavarna har nog stor betydelse och att bestämt ordning har sitt syfte. Den bestämda ordningen orkade jag inte lista ut utan hämtade resolut silvertejpen. Vad gjorde man utan silvertejp egentligen?! A girls best friend, helt enkelt!

Så var det måndag igen..........

Jag blir sur när folk i kundservice beter sig som att de ska uppfostra mig, mästra mig och rent av läxa upp mig. Då härsknar jag till.
Kunden har alltid rätt FAST de kanske har fel så har de rätt. Det är bara så.
Fast ibland är det rent av nyttigt att bli behandlad som pest när man ringer support, kundservice eller helpdeskar av olika slag för jag lär mig ju hur jag INTE ska agera på jobbet. Jag jobbar med support och tja, man lär så länge man lever! Och är jävligt trevlig under tiden!
Med det vill jag säga att Boxers kundservice behöver skicka åtminstone två av sina manliga anställda på hyfsochvettkurs.
Ringer dem när jag för andra månaden i rad får e-faktura med faktureringsavgift på 35 kr.
"Nämen, hoppsan hejsan så tokigt det blev. Igen."
E-faktura beställde jag ju för att SLIPPA faktureringsavgiften tack vare Boxers fina reklam på hemsidan: "Beställ e-faktura och spara 420 kr om året". Tackar, tackar! Lite svårt bara!
Ring, ring, kö, kö, ring, ring, knappa hit och knappa dit. 5 minuter senare får jag en kundserviceman i luren:
"Jo, det är så här att........." Problemet förklaras.
"I vårat system står det att du har pappersfaktura".
"Fast........... det har jag inte".
"Jag anmälde redan förr........"
"Du får anmäla via din internetbank att du vill ha e-faktura....... du loggar in och ...... och sen gör du......"
"Hörnuhär. Jag HAR e-faktura".
"Ja. NU ser jag det i systemet men JAG vet inte varför du debiteras faktureringsavgift. Prata med din bank".
"Men banken skriver ju inte på fakturan. Det gör ju ni"!
"Jag kompenserar dig med 35 kr på nästnästnästa faktura".
"NÄ. DU FIXAR I RÖDASTE RAPPET SÅ ATT FAKTURERINGSAVGIFTEN FÖRSVINNER FÖR ALLTID"!
Klick.
"Bortkopplad".
Ring igen. Kö. Knapptryckningar. Kö.
"HALLÅ".
"Jo, jag heter Cina och det är så här att.........."
Klick.
Vad tusan? Hann han märka mitt kundnummer med en röd flagga eller en döskalle??????
Då vaknar klimakteriekärringen i mig och tja. Boxer har ju också en chef.
Som vet att meddela efter diverse undersökningar att ett fel uppstått i systemet och att flera abonnenter hört av sig p g a felaktigt påförd fakturaavgift.
"NÄHÄ"?!
Varför kan de "aldrig" tro på vad man säger direkt? Varför ska det stötas och blötas i långbänk och tusen j-a knapptryckningar hit och dit när man från början förstår att något är fel och det inte beror på mig eller min bank?!
Behöver jag tillägga att det är måndag?

Dag tre: Otippat

Igår åt jag en bit, hehe, räkpaj! Idag har jag magpaj. Om händelserna har med varandra att göra har jag inte en aning om. Ingen annan som åt är sjuk. Men det är jag. Och just idag tackar jag min lyckliga stjärna (den där som styrts om från krokig bana till en rak) att jag har några ensamma dagar i radhuset, att sovrummet ligger vägg i vägg med badrummet, att jag för ett tag sedan släpat in och kopplat ihop en tv i nämnda sovrum. För just idag är min värld inte större än så. Wish me luck!

Inte utan anledning

Det händer att det brinner i skallen på den här tanten också. Det beror INTE på att jag färgat håret rött eller så, nejdå, jag blir bara så förfärligt arg emellanåt. Nu påstås det, i vissa kretsar, att det kan vara en föraning om klimakteriet. Jaha. Så OM en nästan medelålders kärring blir på fasligt dåligt humör måste det bero på hormonerna och inte på att något/någon är/gör något så ilska framkallas? Och betänk att det rent av stundligen kan vara bra att medelålderskärringar blir lite bitska och arga emellanåt? Så att saker och ting blir synliggjorda?! För att inte tala om gjorda.
Så när man för femtifjortonde gången påpekar att att DET ÄR FÖR KALLT I RADHUSET och verkligen är apförbannad för det, beror DET på att jag är på väg rakt in i klimakteriet och inte på att vissa reparatörer INTE gjort sitt jobb rätt?
Eller när ungjävlar skär sönder sätena på bussen och man blir lite upprörd över det och säger till, så beror DET OCKSÅ på klimakteriet och inte på att nämnda ungslynglar gör fel och rackartyg???
Hur ska man ha det liksom? Har rätten att bli ilsk, förbannad, rent av skitarg att göra med kön och ålder??? Man kan ju bli ännu argare om man blir kallad  "klimakteriekossa". Känner jag. För det låter då rakt inte som en komplimang.
Men ynglingen som yttrade dessa ord i bussen backade och sa att han inte menade något illa. Nähä. Så när jag föreslog honom ett par varv i Svenska Akademins ordlista för att höja sin språknivå så höll han ju  med, lommade av bussen, vände sig om och skrek "JÄVLA KÄRRING". Jojo. Same, same but different. Där finns det mycket att jobba med. Pojkvasker. Sen åkte den arga kärringen hem och lugnade ner sig. Det lackar ju trots allt mot jul!

Yes, I can!

Precis när jag kommit på världens bästa julklapp till Lilla Syster och skrivit ut dokument därom, går arbetsminnet, vett och sans ner på sparlåga hastigt och lustigt. Igen.
För att säkert komma ihåg detaljerna tejpar jag nämligen upp lappen på kylskåpsdörren.
Jamen det var väl himla smart. Eller inte. För vem hinner hem först? Innan mamman kommer på misstaget? Inte var det jag i alla fall!

Börja om från början......