Måndag it is. Hela dagen.

Just nu råder lagen om alltings j-het i radhuset och det är inte kul på en fläck.
Fast.
Nu ljuger jag lite.
Lite kul har vi. Varandra till exempel. Så jäkla avskalat enkelt sammansvetsade så det gör ont när jag tänker på det, känner det och jag ÄR ta mig tusan den rikaste tanten på jorden.
Trots allt.
Sen.
Att jag önskar att det inte alltid var så förbannat svårt, tungt och motigt är en annan femma. Det kan man ju önska en annan dag. Idag är det ju måndag.

Lite shopping och en lussebulle, räddare i nöden

Det där "julsvajet" igår fick mig lite ur balans. Lite grinig, lite håglös, lite tappad sug. Inte bra alls. Men ytterst mänskligt. Så när julgransbelysningen, slingor x 2 trasslade in sig uttalade jag en radda fula ord. Högt. Katten gick ut. Store Bror dammsög hela vardagsrummet utan prut, Lilla Syster plockade ur diskmaskinen. Allt under tystnad. Som om mina svärord och frustration lade en tung filt över radhuset. Så kan vi ju inte ha det! Kidsen har också svårt ibland, en bonuspappa försvann. En vuxen som litats på. Nej. Jag glömmer inte bort dem. Så klart inte. Ibland blir det för ... mycket. Med allt. Bara.
Man skulle kunna tro att jag är med i Sjöräddningen eller nåt för är det något jag är bra på så är det att rädda svåra situationer när det blåser som värst. Med lite trix och fix försvann sviterna efter mammans psykbryt med lite allvarsprat, trams och flams. Radhuset kändes som vanligt igen. Som grädde på det moset letades det fram en stor påse lussebullar i frysen, den sista. En burk pepparkakor hittade vi också. Detta serverades med mormors goda vinbärssaft och kaffe till mamman. Man fick äta så många lussebullar man ville och det gjorde vi. Sen konstaterade vi att det var årets första lussebullar och att jag i så fall gjort något i god tid. Väldigt god tid. Vilket kidsen tyckte var lite roligt, vana som de är vid sin tidsoptimist till mamma som alltid gör allt i sista momangen. Efter det gick de till sitt och jag åkte och tokshoppade lite nya växter, en matta och en ny lampa. Beacuse I´m worth it!
Nu har jag tagit fram mina nya skidor, klätt på mig ordentligt och det är äntligen dags: Skidorna ska invigas. Solen skiner. Snön gnistrar. Vad kan gå fel? (host, host, harkel.... kanske konditionen....?). Vi ses! Tour de skie nästa. I alla fall nästan.

Kras och kräftkalas..........

Idag skulle jag kunna säga "fan, fan, fan, fan, fan, fan......." men det tänker jag inte göra. Näe. Jag tänker hålla huvudet högt och glömma bort att jag blev besviken som "f-n" igår och ja. Lära mig av misstag helt enkelt. Lättare sagt än gjort men någon gång rasslar det väl till i kugghjulen och det går min väg.
Jag är väl nu en gång en godtrogen natur men hellre det än att gå omkring och vara misstänksam, missunnsam och bitter?
Jag begravde ju Häxan Surtant för ett tag sedan men igår längtade jag efter henne...... Ja. Det gjorde jag. Bara en kort sekund, fattas bara annat. Hon hade behövt peka med hela handen. MED HELA ARMEN! Ta mig tusan.
Så hade jag lust att välta en bil. Eller ett skrivbord. Kasta telefonen i väggen. Men vad skulle det tjäna till? Förutom de där sekundrarna av tillfredställelse av "där fick h*n".
Jaja.
Men man lugnade sig ju. Höll minen där på jobbet och svalde det ledsna. Vill ju inte att privatlivet inkräktar på jobbet. Stängde kanske kontorsdörren en liiiiiiten stund för att samla ihop mig. Dunka huvudet lite i väggen. Lite försiktigt. "Lagomontjagärsåjävladumjämt-försiktigt".
Sen åkte jag hem. Grät en skvätt. Eller skvätt och skvätt. Hinkar av förbannelsetårar och såg så lagom rolig ut när det var dags att samla ihop sig och åka på kräftkalas. Som ju blev ett himla trevligt kalas, som jag kan tänka på idag när det är min lediga dag och jag tänker att lediga dagar kanske är bra men inte när man har huvudet fullt av grubbel. Det blir mer tid till grubbel då. Jag gillar inte det. Jag vill ha grubblat färdigt. Men det fattar inte mitt huvud. Än. Snart så. Men tänka på kräftkalas, det kan jag tänka mig!
Såklart jag inte välte en bil. Eller skrivbordet. Telefonen är hel. So far. Men lusten! Maj gadd! Starka krafter det där! Intellektet rasade ned 47 våningar och man är inte så trevlig då.
Men idag är jag trevlig igen. Fattas bara!

Förbannelsetårar??? Nä. Regn. Spöregn.

Efter regn kommer solsken.... och en regnbåge.

Läckerheter som får en mamma att bli glad igen!

Vid det här trevliga bordet, med två ungdomar jag håller nära mitt hjärta hölls det kräftkalas!
Livets goda helt enkelt!

Deklarera ........mera?!

Jag har alltid tyckt om att skriva. Allt möjligt. Så mycket så att jag en gång sökte en Skrivarkurs på distans.
Nu är jag i ett skede i livet när nya riktningar ska tas, och då har jag funderat lite på den där skrivarkursen. Varför sökte jag en distanskurs? Varför gick jag inte "all in", tog mitt pick och pack och tillbringade ett år på folkhögskola och bara skrev, skrev och skrev???
Jamen det finns ett enkelt svar på det: Det gick inte ihop sig med övriga livet.
"Inte kan väl jag"???
Nä. Jag kunde inte det. Då.
Nu blåser andra vindar och det kanske inte just blir en skrivarkurs på annan ort, man kan ju göra annat men skriva, det gillar jag.
När så trycket inombords blir alldeles för högt tar jag till skrivandet. Igen. 3516 ord senare känner jag mig befriad och förlöst.
Ut med det gamla och in med det nya.
Lite "ring, klocka, ring"?????
Är det inte bokslutstider precis nu? Revisioner? Deklarationer? Man gör klart, gör upp och gör mark för nytt???
Är inte det precis nu????

Sommarens lov

Bästa Mamman har alldeles rätt:
"Det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga kläder".
Just idag håller jag fullständigt med. Att cykla till jobbet i solsken och fågelsång iklädd sommarklänning, med bara ben och sandaler är ju plättlätt och rent av trevligt.
Att cykla hem ett antal timmar senare, iklädd sommarklänning, med bara ben och sandaler är inte lika nöjsamt när regnet vräker ned och temperaturen har fallit ett par grader. Noll fågelsång dessutom. Nä. Sången fick jag allt stå för själv.
Om man skulle ta och uppdatera sig på lite väderprognoser kanske? Samla liten vuxenpoäng? Å andra sidan är det ju trevligt att roa sommarlovslediga kids bara genom att ramla in genom dörren som en dränkt katt. Om man säger som så att de kanske inte går ut i onödan så kommer de med all säkerhet att klara hela sommarlovet torrskodda...............

Argtant

Folk som känner mig brukar säga att jag är en lugn och sansad person. Jag håller med. För det mesta. Absolut för det mesta. Det brukar mest vara oreda och olugnt inuti och det syns ju inte utåt på samma sätt om man är bra på att hålla masken. Vilket jag också är. För det mesta. På både gott och ont. Kanske skulle jag blivit skådis ändå och haft det som jobb att förställa mig och hålla masker både högt och lågt?!
Så blev det inte. Näe. Istället har jag gått i "tuffskola" på äldre dar. Lärt mig att säga ifrån och säga nej och säga ja också. När det känns rätt. Bra va? OCH att hantera min ilska. Främst att det inte är farligt att bli arg. Man får det. Men om jag nu inte är så himla van att pysa argt i små portioner utan mest bara hållt "arget" inom mig Ja. Då blir det fel ibland. Att "arget" blir så himla argt utan att jag liksom är med och så är jag bara blixtinidödenskitförbannad på två röda sekunder. Lite "nybörjarkörning" kan man säga. Men. Jag är inte den som är den. Jag ber om ursäkt också. För mitt korta, hetsiga humör när jag ställer till det om jag nu gör det. Man behöver helt enkelt öva sig även på att kunna vara arg.
FÖRUTOM
till den utomordentligt puckade och oförskämde kundtjänstkillen på ett betalningsföretag som jag var tvungen att ha att göra med idag. Fast sen ringde han tillbaka och bad om ursäkt för sitt uppträdande och då kan man väl säga att det "lönade" sig att bli arg? Att det rent av var skönt att bli blixtförbannad och att killen nog fick för en hel del andra saker också, det sa jag inte. Nån måtta får det väl ändå vara?!

Mobilfri zon önskas

I Övernattningslyan i Bromma råder radioskugga. Det är stört omöjligt att ansluta till internet och att använda mobilen. Man kan tro att det är lite uträknat för en fyrabarnsmorsa och en trebarnspappa på vift. "Vara ifred" får en mening när man inte kan nås. Lite ovant men nyttigt. Rent av skönt.
Därför blir det så tydligt sen, på tåget hem, hur det rings, internettas, pratas och hojtas helt öppet. Så mycket information man får som man inte behöver.
Att Bettan är sur på Katta som har strulat med Jocke och då blev Hampe förbannad och då ba.....
Att affärsmannen bredvid mig har trasslat till det för sig på jobbet och pratar himla högt om det i mobilen i 35 minuter....
Att Vänliga Sara säkerligen har en trulig tonårsunge i luren och försöker få hjälp med att förbereda maten eftersom tåget är försenat....... att ungen slänger på luren hela tiden och hon bara fortsätter ringa upp och låter så övertrevlig hela tiden (ungjävel, ska du ha något att äta så skalar du potatisen mamma ber dig om har jag lust att hojta i bakgrunden men det gör jag ju naturligtvis inte....)
Att killen bakom spelar musik så det ekar. Jo, han har hörlurar men de räcker liksom inte till. Musiken läcker ut.
Där rök den timman. Att få sitta i lugn och ro, sippandes på knallhett Pressbyråkaffe och läsa en bok. Forget it! Man åker kana rakt in i folks liv och jag vill inte. Vill inte höra, vill inte veta.
Undrar om man kan boka mobilfri kupé?! För det skulle då sannerligen behövas.
Så,
nu har tant gnällt färdigt!
Måndag. Undrar vad det blir till middag?

Dag tre: Otippat

Igår åt jag en bit, hehe, räkpaj! Idag har jag magpaj. Om händelserna har med varandra att göra har jag inte en aning om. Ingen annan som åt är sjuk. Men det är jag. Och just idag tackar jag min lyckliga stjärna (den där som styrts om från krokig bana till en rak) att jag har några ensamma dagar i radhuset, att sovrummet ligger vägg i vägg med badrummet, att jag för ett tag sedan släpat in och kopplat ihop en tv i nämnda sovrum. För just idag är min värld inte större än så. Wish me luck!

Inte utan anledning

Det händer att det brinner i skallen på den här tanten också. Det beror INTE på att jag färgat håret rött eller så, nejdå, jag blir bara så förfärligt arg emellanåt. Nu påstås det, i vissa kretsar, att det kan vara en föraning om klimakteriet. Jaha. Så OM en nästan medelålders kärring blir på fasligt dåligt humör måste det bero på hormonerna och inte på att något/någon är/gör något så ilska framkallas? Och betänk att det rent av stundligen kan vara bra att medelålderskärringar blir lite bitska och arga emellanåt? Så att saker och ting blir synliggjorda?! För att inte tala om gjorda.
Så när man för femtifjortonde gången påpekar att att DET ÄR FÖR KALLT I RADHUSET och verkligen är apförbannad för det, beror DET på att jag är på väg rakt in i klimakteriet och inte på att vissa reparatörer INTE gjort sitt jobb rätt?
Eller när ungjävlar skär sönder sätena på bussen och man blir lite upprörd över det och säger till, så beror DET OCKSÅ på klimakteriet och inte på att nämnda ungslynglar gör fel och rackartyg???
Hur ska man ha det liksom? Har rätten att bli ilsk, förbannad, rent av skitarg att göra med kön och ålder??? Man kan ju bli ännu argare om man blir kallad  "klimakteriekossa". Känner jag. För det låter då rakt inte som en komplimang.
Men ynglingen som yttrade dessa ord i bussen backade och sa att han inte menade något illa. Nähä. Så när jag föreslog honom ett par varv i Svenska Akademins ordlista för att höja sin språknivå så höll han ju  med, lommade av bussen, vände sig om och skrek "JÄVLA KÄRRING". Jojo. Same, same but different. Där finns det mycket att jobba med. Pojkvasker. Sen åkte den arga kärringen hem och lugnade ner sig. Det lackar ju trots allt mot jul!

Fattat!

Efter fadäsen med Lilla Systers julklapp kom jag av mig lite. Behöver de något överhuvudtaget? Egentligen? Förutom en glad och pigg mamma? Vilket just idag verkar VÄLDIGT långt borta.
Det är åtminstone inte skitkallt ute vilket gör att det idag är hela 18.7 grader inomhus. Jippi. Den nya fjärrvärmemojängen verkar som köpt Lurendrejerilandet för inte gör den så att det blir varmt i våra hus i alla fall. 15 samtal, ett par brev senare till styrelsen som har hand om hela klabbet är det fortfarande lika lite åtgärdat. Funderar på att börja elda med ved i stället. Kan bli intressant eftersom jag inte har någon öppen spis men det skulle säkert hända något i alla fall. Ibland blir jag bara trött på allt, att det ska vara krångligt och besvärligt.
Men man lär sig av allt sägs det ju.
Ok.
Att man fryser när det är skitkallt vet jag redan!

Julpysslandet går som en dans.....

....när man har ett barn som går i musikklass och som övar, övar och övar på stämsång, enkelsång och jag-sjunger-mest-för-att-låta-sång. Så rätt som det är rasslar det till i tants minnesbank och minsann, en stämma som passar till "Gläns över sjö och strand" kommer över mina läppar och passar till Lilla Systers sång. Hur är det möjligt? Var har den lilla stämman legat och gömt sig i nära 15 år? Och tro det eller ej, en andrastämma till Staffan och alla hans drängar/fålar kom av bara farten. Det är inte klokt så mycket man har på lager egentligen. Nu önskar jag bara att minnesbanken rasslar fram information om den där telefonladdaren jag vet att jag la på ett bra ställe, likaså gömslet för julfrimärkena samt den där fina julklappen jag ska slå in. Men det hör väl till närminnet och är ledigt. Typiskt!

Golvad

Fredagsmyset går om intet. Ja, om det inte räknas som en fredagsmysvariant att ligga nedbäddad p g a migrän. Igen. Håll nu tummarna att nyss hämtade medicinen hjälper. En dusch i näsan av Zomig och man blir som ny igen. Hoppas jag!
Ajjö!

Förberedelse är A och ..... spade

Igår trotsade Lilla Syster och jag vädergudarna och gav oss iväg på treårskalas! En prins skulle det sjungas för och det ska mer till än Kung Bore för att stoppa mig från det. Gammelmoster som jag är!
Så himla gammal är jag emellertid inte men moster till prinsens mamma och att pojken skulle kalla mig "tant Cina" var då rakt uteslutet så, gammelmoster fick det bli.
Efter två timmar på kalaset var det dags att åka hem igen. Det var då jag kom på att det vore ju bra att ha en borste och en spade i bilen. Lite sent kanske. Men, kreativ kvinna och Lilla Syster reder sig själva och vaddå? Det gick ju "lika bra" att sparka bort snön, den halvmeter som kommit under tiden, kasta handväskan med ett "shwung" över bilen fram och tillbaka och så var den snöbefriad. (Älsklingen kan andas ut, det var mjuka väskan, inga repa skedd). Sen skulle mamman vara host host harkel en snäll (curling)mamma och köra Lilla Syster ända till dörren hos sin pappa. Det snöade ju så! Så klart fastnade bilen. Det hade varit bra att ha en spade då också. Som vanligt befann sig min hejarklack, fast nu en annan, i fönstret. Inomhus. Mer snösparkar och lite krafs med bästa skinnvantarna på och så, vips, kom jag loss igen och kunde äntligen köra hemåt och ställa bilen i garaget. Där snöar det inte. Thank God!
Idag är det onsdag och jag har köpt just det: en borste och en spade att ha i bilen. Vem vill slita ut handväskan på snöskottning????

Väck inte draken!

Den här veckan har varit lite körig. Mycket att fixa, dona, ordna, snackas om, rättas till och rätas ut. I de allra flesta fall anses jag som en lugn och sansad person. Nåja. Stundtals impulsiv och full av galna upptåg men inget som någonsin sätter liv och lem på spel. Men, då och då tjorvar det ihop sig. Det gjorde det  igår och jag blev jättearg. Så där himlars arg så att jag idag brottats med huvudvärk. Huvudvärk from hell. Jag tål helt enkelt inte att bli förbannad.
"Rätt åt mig" skulle jag kunna säga.
"Fara ut på det där viset".
Får väl skylla på min impulsiva sida, mitt ärvda heta temperament eller krasst konstatera att den som hörde skället behövde det. Helt enkelt.
Så, när jag nu fått ur mig det arga och pratat av mig med Bästa Väninnan kan jag återgå till att vara den ömma modern och kärleksfulla fästmön. Argdraken har gått och lagt sig. Tillfälligtvis!

Det är skönt att ha en kompis att luta sig emot!

Vem kan man lita på?

Om man skulle ta och skriva om något politiskt kanske? Så här i valtider?! Man kan ju bli lite trött på alla skriverier, allt pajkastande och så men då och då glimrar det till och intresselampan tänds lite extra.
Som det här med ordföranden i styrelsen i vårt landsting tillika Socialdemokraternas gruppledare t ex. Som dribblat med skattepengar. Så klart, höll jag på att säga. Han har låtit tala om sig då och då genom åren.
Nämnda karl råkade jag på i skolsammanhang för sisådär 10-11 år sedan. Han var då kommunalråd eller nåt och skickades ut för att försvara de ytterst drastiska resursneddragningarna som kommunen skulle genomföra. Han gjorde det inte så bra kan jag säga utan lyckades reta upp en hel skolmatsal med föräldrar så till den milda grad och se, det dröjde inte länge förrän han hade andra uppdrag.
För några år sedan, när jag jobbade inom Landstinget och det var neddragningar igen in absurdum, hade han avancerat till landstingsråd och inhandlade mitt i krisen en kristallkrona och nya möbler till sitt tjänsterum. Very nödvändigt och totalt sinnesförvirrat kan ju en vanlig människa tycka. Men det fanns alltid ursäkter och undanflykter.
"Det var inte jag, det var han" och så pekades åt annat håll.
Sen har det liksom trillat på. Konferenser hit, spritnotor dit, fakturor som attesteras fast "oj, inte visste jag....." och så vidare.
Tills bubblan sprack härförleden. Man hade liksom fixat till lite hög lön. Åt sig själv. Mycket vill ha mer eller nåt.
Lokalblaskan har grävt fram det ena efter det andra och i lördags kunde vi läsa hans förklaring och det summerade han så här:

"”Jag har aldrig medvetet farit med osanning. Däremot har jag fått klart för mig att mina minnesbilder visat sig vara felaktiga.”

Se där ja! Det uttalande kommer att bli ett citat för den här familjen båda av ungdomarna och de vuxna, det känner jag på mig. Man vill ju helt enkelt skydda sig själv. Ibland. Väl?
Nu har han avgått på egen begäran. Så någon j-a självinsikt fick karln till slut men inte förrän näsan stod långt in i hörnet.
Han är inte ensam. Inte på långa vägar. Likväl blir jag förbannad när jag läser om det.
Så varför uppröras inför detta? Det händer ju jämt?
Fast man måste ju bry sig. Det måste man. Man behöver bry sig om det som händer alldeles bredvid. Och jag röstar för att vi ska ha folkvalda människor som inte roffar åt sig mer än vad som är rätt och rimligt. Eller går det inte att låta bli? Måste man bli fartblind och ego när man kommer upp sig i politiken?
Säger som Sverker på Plus sa när det begav sig:
"Ska det vara på det här viset"?

Håll i hatten. Eller något annat!

Det är ju trots allt så, att när hela havet stormar så gäller det att hålla i sig. Det känner ju alla till. Sen, att de där stormarna kan uppstå snabbt som tromboner tyfoner, det glömmer man allt lätt bort när kav lugn råder. Men man blir alltid påmind, det är då ett som är säkert!
Så, jag är lite upptagen att hålla i mig och kan nog egentligen bara blogga med en hand. När tillfälle ges. Och när blommorna i växthuset nu är omskötta för dagen, tonåringarna vaknat och hasat ur radhuset, mamman har fått upp rullgardinerna så att det faktiskt blir ljust även inomhus, samma mamma har skrikit sig hes färdigt för att grannarna har sågat ner den gemensamma häcken UTAN medgivande, ja, då blev det tillfälle till det här lilla inlägget. Exempelvis.
Nu måste jag hålla i mig igen! Adjöken!

Sol ute, sol inne

Sol ute... sol inne..... tamdidam didam... trallelitrall.... *visslar lite* ..... sol i sinne....! Nä. Det går inte. Jag är skitförbannad. Japps. Så är det!
Tror ni inte att den där lille korkade arbetsförmedlarhandläggaren satte en käpp i hjulet ändå? Så att jag minsann for omkull i början av nerförsbacken efter att preciiiiiiiiiis pustat ut efter den långa uppförsbacken som Introduktionsprogrammet kändes som?
Jamen som en "säkerhetsåtgärd" har HAN anmält mig till fortsatt, håll i er nu:
"Fördjupad kartläggning- och vägledning"! På Arbetsförmedlingen.
Men va f*n!? Jag HAR ju ett anställning! En plan! En rehabplats!
Om han inte släpper sitt grepp om mig snart på riktigt, behöver jag en ny, större brevlåda, för det var värst vad papper och information Arbetsförmedlingen släpper ifrån sig. Det har säkert blivit ett helt nytt kalhygge p g a mig. Men gräla inte på mig om det! Klimatsmart är inte ett uttryck som ingick i regeringens lilla utförsäkringsplan, för övrigt inget smart överhuvudtaget, men det är en annan story.
Den enda kartläggning jag behöver är en karta utan AF och den enda vägledning jag behöver är vägen bort från denna handläggare. Envis karl det där!
Det är jag också!
Förresten skiter jag i honom. Idag ska jag åka och plantera, vattna och trivas i växthuset. Så får det bli!
*Andas ut*

Lite sol i mitt hus!

Hundlikt

Igår blev Lilla Syster och jag osams. Eller, båda två hade en jobbig vecka i ryggsäcken och igår orkade vi inte hålla masken längre. Någon av oss. Lilla Syster har ju en förmildrande omständighet, hon har just fyllt 12 och är alltså ett barn. Hennes mamma är 47 och kan man tycka ju ska ha lite mer kontroll över sig själv. Men icke. Mamman blev bara sju och bråket var ett faktum.
Efter att mamman legat i badet 1 timme och blivit mer skrynklig än vanligt, var humöret någorlunda kontrollerbart igen och Lilla Syster och jag låg på min säng och pratade ut.
"Jag brukar ju faktiskt inte gräla och skälla på er" sa jag i något taffligt försök att låta som världsbästa mamman. Vilket jag i och för sig är, men inte just igår.
"Nä, du är ju ingen hund" förtydligade Lilla Syster med ett flin.
"Undrar" funderade jag då, som gärna och ofta fladdrar iväg i tankarna,
"vilken sorts hund jag hade varit"?
"Pittbull" svarade Lilla Syster med blixtens hastighet.
"Du hade varit en Pittbull".
Asch då. Undrar om det är bra eller dåligt?

Moteld

Det är väl klart att jag har känt en viss oro sedan den 2/1 då jag blev utförsäkrad från FK. Allt är ju inte helt klart med ersättningsbiten, d v s hur stort mitt "aktivitetsstöd" ska bli. Eller om jag ens får något. Men att sväva i sådan ovisshet är visst smällar man får ta när man varit sjukskriven så länge som mig. Gilla läget liksom. Vad annat att göra?
Igår fick jag brev från Arbetsförmedlingen. Jag blev kallad till ett informationsmöte för Arbetsplatsintroduktion och jag ska nu "scannas" för att se vilket arbete som passar mig, lära mig att skriva ett CV och att söka jobb. Skulle inte tro det. Jag har ju redan ett jobb.
Så himla käck ringde jag upp handläggaren och förklarade läget. Att jag redan varit på ett överlämnandemöte på Arbetsförmedlingen, att jag deltar i en rehabgrupp sex timmar i veckan, att jag står på kö till ett arbetsträningsprojekt, att jag fått löfte om att delta där just för att jag redan har ett arbete i botten som jag nu tvingats ta tjänstledigt! ifrån och det ännu inte är klarlagt om jag kan återgå dit eller inte eftersom jag fortfarande inte är frisk.
Då, visar sig den berömda haken. Den där som jag väntat på men hoppats att jag skulle slippa. Den nya handläggaren har ingen som helst förståelse för tidigare överenskommelse med både FK och Arbetsförmedlingen där han faktiskt arbetar.
"Har man så mycket aktiviteter som du har, bedömer jag att du ska ingå i Introduktionsprogrammet och inget annat".
"Om du ska ingå i ett arbetsträningsprojekt eller inte bestämmer JAG"!
"Om du inte kommer när jag kallar dig, meddelar jag detta och aktivitetsstödet dras in med omedelbar verkan".
Så himla bra! Så himla pedagogiskt!
Den människan har aldrig träffat mig överhuvudtaget. Han ser vad en kollega har beslutat, river upp det och bestämmer sig på sittande häck att vad jag klarar eller inte klarar.
Nu jävlar är det krig! Så här FÅR det bara inte gå till!
Detta förfarande bidrar INTE till att mitt tillfrisknande går fortare. Klart jag blir rädd, ledsen, stressad och orolig. Precis det som jag ska undvika i möjligaste mån. Det finns ju en plan för hur jag ska komma tillbaka som är framtagen tillsammans med min "haverikommission" sedan tre år tillbaka. Det har konstaterats av vissa psykiska diagnoser har lång läkningsprocess. Jag är ju mitt i, förstör inte!
"De här nya reglerna är kanske bra i vissa lägen om det medför att folk faktiskt får hjälp", har jag tänkt i vissa stunder.
Men detta? Dessa nya regler gör tydligen att vissa handläggare blir alldeles yra i huvudet av makt och översitteri eller vad handlar det om?

Även Pia har skrivit om nya sjukförsäkringssystemet idag. Läs, begrunda, reagera!

Morra möter Mara

Idag var jag på Arbetsförmedlingen. Jag ska skrivas in i Introduktionsprogrammet eftersom jag åker ur sjukförsäkringssystemet 1 januari. Min FK-handläggare var med, hon lämnar nu över mig till AF.s handläggare som i sin tur lämnar över mig till en coach. Det har jag ju skrivit om förut, att jag avtackar mig Svindlar-Sture och Kvacksalve-Berit, annars har jag väl inga invändningar. (som OM de skulle hjälpa). Jag behöver nu intyg från arbetsgivaren och FK att jag faktiskt varit sjuk och inte är helt återställd ännu. Det ska skickas till A-kassan. Där jag har en annan handläggare. Som har en annan åsikt. Eller som helt enkelt inte har fattat vad vanligt hyfs och vett är. Som tycker att jag skulle ha hört av mig för flera veckor sedan eftersom de har såååååååååååååån lång handläggningstid, mycket är oklart FÖR DEM (???!!!) och jag kan inte bara ri..... och krä...... och vet jag hur mycket de har att göra???? Och pengar??? Jag får väl vänta som alla andra, 10-16 veckor. Minst.
Jo tjena!
Jag kan ju inte ringa till någon innan jag vet ATT jag behöver ringa just dit. Jag kan ju inte be om intyg innan jag vet att jag faktiskt behöver dem. Tycker jag.
Så, jag tycker att det finns ett ledigt jobb på A-kassan. Jag tycker att jag skulle kunna ha det jobbet, för jag är så infernaliskt trevlig i ALLA lägen och väldigt service-minded. Bäst helt enkelt. Jag tycker att A-kassekvinnan borde ta lång semester. På ett varmt ställe.
Kanske borde jag inte sagt detta till henne. Men hennes sätt var bara droppen. Nu har jag en telefontid med A-kassechefen i eftermiddag. DET blir intressant och givande för mig. Hoppas jag!