Onsdag. Har åkt fram och tillbaka i jobbet till Nyköping tre dagar i rad. Inget särskilt med det. Förutom vädret och inte det mest optimala väglaget. Men det har äntligen slutat att snöa!
Om en timma har sonen handbollsmatch, funderar mest på hur jag ska hålla mig vaken för att orka åka och titta………. men det gör jag ju.
Sen hem och förbereda för Store Brors inskrivning på Arbetsförmedlingen i morgon och konstaterar att idag, 4/2, har han skrivits ut ur skolan. Den är över på riktigt, kampen för en bra skolgång och vi konstaterar att de tre första åren var fantastiskt bra, mellanstadiet blähä, en enda lång helvetisk kamp förutom läsåret på på Resursskolan som var räddningen från total härdsmälta, högstadiet var bra men orken slut till slut och att åren på gymnasiet hade han kunnat vara utan.
Vi/han gör som kungen och vänder blad.
Det är nya tider nu!
Visar inlägg med etikett jävlaranamma. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett jävlaranamma. Visa alla inlägg
onsdag, februari 04, 2015
fredag, maj 31, 2013
Det är dags att ........
.....prata framtid idag. Igen. Skola. Igen. Planering inför hösten för Store Bror. Jag vill inte tänka på hösten. Jag vill bara vara precis här och nu där det sakta, sakta börjat fungera igen. Mötet plägar ta på tants krafter så det har tagits ut en semesterdag.
Anar ju också att mitt motstånd inför mötet idag har med en viss rektor att göra. Kanske inte den mest medkännande, kreativa byråkrat jag mött.........
När jag ändå håller på att rådda i skolvärlden har jag fått lite andra trådar att dra i. Den gymnasieskola Lilla Syster kommit in på till hösten, en friskola, har gått i konkurs och tja. Har sålts eller nåt. Rubriker i tidningen minsann.
Så man undrar ju, det gör man, var i hela friden ska den ungen gå i skolan till hösten????
Lilla Systern har fjärilar i magen och gråter floder, ser sin frisördröm gå upp i atomer och lyssnar inte alls på luttrad moder som påstår att allt ordnar sig till slut.............
Nej. Ja. Jo. Man kanske undrar lite själv? Varför det måste vara så k.r.å.n.g.l.i.g.t. med skolan. Men det säger jag ju inte till kidsen. O no. Jag målar naglarna i samma färg som tunikan och några remmar på sandalerna. Fixar håret, solbrillor på och verkar cool inför dagens möten. (Mina fjärilar i magen behöver de INTE veta av.......). Tänker verkligen att allt ordnar sig till slut och att ikväll, ikväll ska vi se finalen i Lets Dance. Äta salta skruvar och dricka för mycket Coca Cola och få hjärtklappning av det. Ack ja. En fredag is coming up! Men först. Som alltid: Kaffe. Och Stora Syster bjuder på musiken:
Anar ju också att mitt motstånd inför mötet idag har med en viss rektor att göra. Kanske inte den mest medkännande, kreativa byråkrat jag mött.........
När jag ändå håller på att rådda i skolvärlden har jag fått lite andra trådar att dra i. Den gymnasieskola Lilla Syster kommit in på till hösten, en friskola, har gått i konkurs och tja. Har sålts eller nåt. Rubriker i tidningen minsann.
Så man undrar ju, det gör man, var i hela friden ska den ungen gå i skolan till hösten????
Lilla Systern har fjärilar i magen och gråter floder, ser sin frisördröm gå upp i atomer och lyssnar inte alls på luttrad moder som påstår att allt ordnar sig till slut.............
Nej. Ja. Jo. Man kanske undrar lite själv? Varför det måste vara så k.r.å.n.g.l.i.g.t. med skolan. Men det säger jag ju inte till kidsen. O no. Jag målar naglarna i samma färg som tunikan och några remmar på sandalerna. Fixar håret, solbrillor på och verkar cool inför dagens möten. (Mina fjärilar i magen behöver de INTE veta av.......). Tänker verkligen att allt ordnar sig till slut och att ikväll, ikväll ska vi se finalen i Lets Dance. Äta salta skruvar och dricka för mycket Coca Cola och få hjärtklappning av det. Ack ja. En fredag is coming up! Men först. Som alltid: Kaffe. Och Stora Syster bjuder på musiken:
måndag, april 08, 2013
Samma lika och om igen......
Ibland undrar man jag ju, det gör jag. Och tänker som en galning att jag ska vara glad för de bra stunderna och det är jag. Till exempel igår kväll när jag hade alla kidsen och blivande mågen i soffan hejandes på Sverige i EM-kval i handboll. Sverige förlorade men vad gjorde väl det???? Fruktsallad, gott te och en barnaskara i största soffan? Lycka!
Men jag blev störd och irriterad i alla fall idag när Försäkringskassan ringde och meddelade att de inte godkänner tre av de sex veckornas VAB för Lilla Syster. Vafalls? Som OM jag hade fuskat eller nåt? Nä. Verkligen inte men de bedömde inte att hon behövt sin mamma 24-7 som läkarna föreskrivit och som vi tyckte att hon gjorde. No no. Henne skulle jag lämnat vind för våg och hade vi haft tur hade det gått bra alldeles av sig självt. Suck. Att jag dessutom engagerat hela tjocka släkten för att faktiskt kunna jobba vissa timmar och därmed INTE belastat systemet till fullo struntar FK högaktningsfullt i. Lite knivigt att få karusellen gå ihop sig måste jag säga. Ingen löning sen februari sätter sina spår.
Sen ringde Store Brors rektor igen och var inte heller denna gång eld och lågor över att han pallrat sig ur sängen och ute på praktik utan undrade lite ängsligt om han verkligen KAN börja om till hösten???? På HENNES skola???!!!!! Bland annat. Vad som felas den kvinnan har jag inte en aning om men ibland är ju folk helt enkelt på fel plats. Om någon frågar mig. Om en ung människa får livsandarna åter ska väl vuxenvärlden göra hoppsasteg, peppa och stötta från alla håll???? Kanske kläcka ur sig ett "lycka till på praktiken"? Kan man ju tycka. Och det tycker jag.
Så.
Om det understundom verkar som jag tycker att det är lite trögt och motigt så ....... ja. Men överklagat till FK har jag gjort förr, motsträvig skolpersonal har jag också omvänt förr och skrikit rakt ut i skogen har jag också gjort förr. Så. Here we go again....... Sa jag att det är måndag?????
Men jag blev störd och irriterad i alla fall idag när Försäkringskassan ringde och meddelade att de inte godkänner tre av de sex veckornas VAB för Lilla Syster. Vafalls? Som OM jag hade fuskat eller nåt? Nä. Verkligen inte men de bedömde inte att hon behövt sin mamma 24-7 som läkarna föreskrivit och som vi tyckte att hon gjorde. No no. Henne skulle jag lämnat vind för våg och hade vi haft tur hade det gått bra alldeles av sig självt. Suck. Att jag dessutom engagerat hela tjocka släkten för att faktiskt kunna jobba vissa timmar och därmed INTE belastat systemet till fullo struntar FK högaktningsfullt i. Lite knivigt att få karusellen gå ihop sig måste jag säga. Ingen löning sen februari sätter sina spår.
Sen ringde Store Brors rektor igen och var inte heller denna gång eld och lågor över att han pallrat sig ur sängen och ute på praktik utan undrade lite ängsligt om han verkligen KAN börja om till hösten???? På HENNES skola???!!!!! Bland annat. Vad som felas den kvinnan har jag inte en aning om men ibland är ju folk helt enkelt på fel plats. Om någon frågar mig. Om en ung människa får livsandarna åter ska väl vuxenvärlden göra hoppsasteg, peppa och stötta från alla håll???? Kanske kläcka ur sig ett "lycka till på praktiken"? Kan man ju tycka. Och det tycker jag.
Så.
Om det understundom verkar som jag tycker att det är lite trögt och motigt så ....... ja. Men överklagat till FK har jag gjort förr, motsträvig skolpersonal har jag också omvänt förr och skrikit rakt ut i skogen har jag också gjort förr. Så. Here we go again....... Sa jag att det är måndag?????
fredag, mars 29, 2013
En historia. En lång.
5 månader och två veckor. Så lång tid har det tagit för Store Bror att komma igen efter att ha blivit kvaddad i ett skolsystem som sägs vara till för alla. Inträdet i gymnasiet blev med andra ord inte alls vad varken Store Bror eller jag trodde.
Kommentarer som "vi glömmer bort hans funktionshinder för det syns inte på honom" och "vi tror inte att han behöver anpassning utan om han bara fokuserar och skärper sig på lektionerna så går det nog bra" försöker vi glömma att vi någonsin hört, men visst tusan sitter det en tagg i hjärtat. Med andra ord: En skola som inte tror på en diagnos, som inte förstår att de inte förstår vad det handlar om. Det blev inte så bra. Ungen gick hem och vägrade gå tillbaka.
Så vad gör man då? När en unge livsstrejkar, blir utbränd, känner sig totalt misslyckad och tappat förtroendet för vuxenvärlden???? Som såg sin kockdröm som ouppnåelig helt plötsligt? Som efter mycket kämpande i grundskolan stöter på okunskap och ointresse i sin "frivilliga" skolform och inte orkar mer?
Man jobbar på i det tysta. Försöker skapa rutin, ordning och reda i det lilla för att sakta, O.E.R.H.Ö.R.T sakta, försöka introducera delar av omvärlden igen. Talar om att man inte dör om man inte går i skolan, man är inte dum i huvudet om man inte klarar av det, att man måste få rätt förutsättningar för ATT klara det, annars körs man i diket.
Man låter ungen spela handboll. Hur mycket som helst. Eftersom han är väldigt bra på det är det en bra medicin. Man lider med ungen när skadorna hopar sig men tråcklar in honom på akuten, ortopeden, i röntgenapparater, på vårdcentraler, sjukgymnaster, naprapater och säkert något mer som jag förträngt.
Man sliter sitt hår när ingen ser, tjuter när ingen ser för att det är så svårt, läskigt, jobbigt och stundtals övermäktigt. Alltihop.
Man läser högt ur bra böcker om att övervinna hinder, sätta mål, se glädje i tillvaron för en till synes ointresserad ung man men man läser bara på. Låtsas som man läser för sig själv. Högt. I vardagsrummet, köket, hallen....utanför stängd badrumsdörr....
Man serverar mat, mellis, fika, mer mat, drar upp persienner när det morgnas, släcker lampor när det är kväll, ja ibland med huvudströmbrytaren...... inför datortider och blir galen när de inte hålls, gömmer datorn, tar fram den och försöker igen. Man fajtas. Helt enkelt. För livet.
Man är enligt tonåringen en "pain in the ass" men det låtsas man inte om utan man kör på med det man tror på:
Det ska gå. Strejken ska brytas. Livet ska återerövras det måste bara få ta sin tid. Tid att läka ihop.
Igår. 5 månader och två veckor senare har han med stolta steg och högburet huvud, varit på sin första praktikdag på en lunchrestaurang. Det har bretts smörgåsar, hackats gurka och burits brickor. Rörts i grytor och kastruller och den unge mannen var väldigt stolt vid hemgång. Ett steg i rätt riktning, mot självförtroende, att känna sig nöjd och behövd, ett steg mot att våga tro på framtiden igen.
(Sen. Att inte skolan gör hoppsasteg eller gratulerar till framstegen och gör allt i sin makt för att ordna allt pappersarbete med praktikplatsen i ett nafs, är väl bara det som var att vänta. Vi låter inte det slå ned oss utan glädjs i detta nu och tar ett steg i taget).
Att ungar kvaddas i skolan är inte helt ovanligt. Tyvärr. Antalet som blir "hemmasittare" är stort. Men de märks inte, gör inget väsen av sig och familjerna är inte de som efter år av kämpandet orkar stå på barrikaderna och ropa. Man fajtar på i det tysta. Men jag är övertygad om att det finns en plats för alla. Man måste våga tro på det!
Med detta i påskägget firar vi påsk nu, fyra lediga dagar. Sovmorgnar, lugn och ro. Man har längtat!
Kommentarer som "vi glömmer bort hans funktionshinder för det syns inte på honom" och "vi tror inte att han behöver anpassning utan om han bara fokuserar och skärper sig på lektionerna så går det nog bra" försöker vi glömma att vi någonsin hört, men visst tusan sitter det en tagg i hjärtat. Med andra ord: En skola som inte tror på en diagnos, som inte förstår att de inte förstår vad det handlar om. Det blev inte så bra. Ungen gick hem och vägrade gå tillbaka.
Så vad gör man då? När en unge livsstrejkar, blir utbränd, känner sig totalt misslyckad och tappat förtroendet för vuxenvärlden???? Som såg sin kockdröm som ouppnåelig helt plötsligt? Som efter mycket kämpande i grundskolan stöter på okunskap och ointresse i sin "frivilliga" skolform och inte orkar mer?
Man jobbar på i det tysta. Försöker skapa rutin, ordning och reda i det lilla för att sakta, O.E.R.H.Ö.R.T sakta, försöka introducera delar av omvärlden igen. Talar om att man inte dör om man inte går i skolan, man är inte dum i huvudet om man inte klarar av det, att man måste få rätt förutsättningar för ATT klara det, annars körs man i diket.
Man låter ungen spela handboll. Hur mycket som helst. Eftersom han är väldigt bra på det är det en bra medicin. Man lider med ungen när skadorna hopar sig men tråcklar in honom på akuten, ortopeden, i röntgenapparater, på vårdcentraler, sjukgymnaster, naprapater och säkert något mer som jag förträngt.
Man sliter sitt hår när ingen ser, tjuter när ingen ser för att det är så svårt, läskigt, jobbigt och stundtals övermäktigt. Alltihop.
Man läser högt ur bra böcker om att övervinna hinder, sätta mål, se glädje i tillvaron för en till synes ointresserad ung man men man läser bara på. Låtsas som man läser för sig själv. Högt. I vardagsrummet, köket, hallen....utanför stängd badrumsdörr....
Man serverar mat, mellis, fika, mer mat, drar upp persienner när det morgnas, släcker lampor när det är kväll, ja ibland med huvudströmbrytaren...... inför datortider och blir galen när de inte hålls, gömmer datorn, tar fram den och försöker igen. Man fajtas. Helt enkelt. För livet.
Man är enligt tonåringen en "pain in the ass" men det låtsas man inte om utan man kör på med det man tror på:
Det ska gå. Strejken ska brytas. Livet ska återerövras det måste bara få ta sin tid. Tid att läka ihop.
Igår. 5 månader och två veckor senare har han med stolta steg och högburet huvud, varit på sin första praktikdag på en lunchrestaurang. Det har bretts smörgåsar, hackats gurka och burits brickor. Rörts i grytor och kastruller och den unge mannen var väldigt stolt vid hemgång. Ett steg i rätt riktning, mot självförtroende, att känna sig nöjd och behövd, ett steg mot att våga tro på framtiden igen.
(Sen. Att inte skolan gör hoppsasteg eller gratulerar till framstegen och gör allt i sin makt för att ordna allt pappersarbete med praktikplatsen i ett nafs, är väl bara det som var att vänta. Vi låter inte det slå ned oss utan glädjs i detta nu och tar ett steg i taget).
Att ungar kvaddas i skolan är inte helt ovanligt. Tyvärr. Antalet som blir "hemmasittare" är stort. Men de märks inte, gör inget väsen av sig och familjerna är inte de som efter år av kämpandet orkar stå på barrikaderna och ropa. Man fajtar på i det tysta. Men jag är övertygad om att det finns en plats för alla. Man måste våga tro på det!
Med detta i påskägget firar vi påsk nu, fyra lediga dagar. Sovmorgnar, lugn och ro. Man har längtat!
torsdag, mars 07, 2013
Virrpanna reflekterar
Nyss hemkommen från Habiliteringen pustar jag ut med en kopp kaffe. Ett möte. Ett bra möte. Bådar gott. Själva huvudpersonen var dock inte med, han strejkar för tillfället och stor kille stoppar man inte i handväskan och tar med. Oh no. Så man åker själv. Grinar på vägen, fel musik i cd-spelaren. Big mistake. Gladmusik, för böveln, jag måste ju ladda med gladmusik. Eller vattenfast mascara. Kanske både och vid närmare eftertanke.
Skulle fylla i lite uppgifter där på Hab.
"Vi har visst lagt bort blanketten och uppgifterna är inte införda i journalen".
Va? Borttappade uppgifter? Nu har ju hela ungen varit borttappad sedan Neuropsykiatriskt Centrum slogs ihop med Hab för ett par år sedan så det fattar ju vem som helst att även kryss på blanketter kan ramla bort i flytten.......
Men ok. Fylla i blanketter är jag bra på. För det mesta. Om jag får dem lagda under näsan och slipper hålla reda på dem.
Så ska jag kryssa i rutan för civilstånd: "ensamstående". Japps. Första gången sen separationen.
Mitt huvud sätter igång...... "ensam"...... nej, inte ensam, absolut inte, själv då? Näe, inte själv heller egentligen..... om man tänker på alla som..... klart det inte finns en ruta för "singel", det här är ju ingen kontaktannons...... -"stående". Knappt. Känns som jag är knappt stående just nu.... vill ju egentligen bara lägga mig ...... men det går ju inte...... Ok. Kryss i rutan "ensamstående". Check".
Jag tittade upp och sekreteraren såg på mig:
"Är det något du undrar över"????
Nej. Absolutely not. Mina virriga tankar behåller jag för mig själv. Bäst så.
För övrigt skiner solen och det tycker jag är skönt!
söndag, januari 13, 2013
Lite shopping och en lussebulle, räddare i nöden
Det där "julsvajet" igår fick mig lite ur balans. Lite grinig, lite håglös, lite tappad sug. Inte bra alls. Men ytterst mänskligt. Så när julgransbelysningen, slingor x 2 trasslade in sig uttalade jag en radda fula ord. Högt. Katten gick ut. Store Bror dammsög hela vardagsrummet utan prut, Lilla Syster plockade ur diskmaskinen. Allt under tystnad. Som om mina svärord och frustration lade en tung filt över radhuset. Så kan vi ju inte ha det! Kidsen har också svårt ibland, en bonuspappa försvann. En vuxen som litats på. Nej. Jag glömmer inte bort dem. Så klart inte. Ibland blir det för ... mycket. Med allt. Bara.
Man skulle kunna tro att jag är med i Sjöräddningen eller nåt för är det något jag är bra på så är det att rädda svåra situationer när det blåser som värst. Med lite trix och fix försvann sviterna efter mammans psykbryt med lite allvarsprat, trams och flams. Radhuset kändes som vanligt igen. Som grädde på det moset letades det fram en stor påse lussebullar i frysen, den sista. En burk pepparkakor hittade vi också. Detta serverades med mormors goda vinbärssaft och kaffe till mamman. Man fick äta så många lussebullar man ville och det gjorde vi. Sen konstaterade vi att det var årets första lussebullar och att jag i så fall gjort något i god tid. Väldigt god tid. Vilket kidsen tyckte var lite roligt, vana som de är vid sin tidsoptimist till mamma som alltid gör allt i sista momangen. Efter det gick de till sitt och jag åkte och tokshoppade lite nya växter, en matta och en ny lampa. Beacuse I´m worth it!
Nu har jag tagit fram mina nya skidor, klätt på mig ordentligt och det är äntligen dags: Skidorna ska invigas. Solen skiner. Snön gnistrar. Vad kan gå fel? (host, host, harkel.... kanske konditionen....?). Vi ses! Tour de skie nästa. I alla fall nästan.
Man skulle kunna tro att jag är med i Sjöräddningen eller nåt för är det något jag är bra på så är det att rädda svåra situationer när det blåser som värst. Med lite trix och fix försvann sviterna efter mammans psykbryt med lite allvarsprat, trams och flams. Radhuset kändes som vanligt igen. Som grädde på det moset letades det fram en stor påse lussebullar i frysen, den sista. En burk pepparkakor hittade vi också. Detta serverades med mormors goda vinbärssaft och kaffe till mamman. Man fick äta så många lussebullar man ville och det gjorde vi. Sen konstaterade vi att det var årets första lussebullar och att jag i så fall gjort något i god tid. Väldigt god tid. Vilket kidsen tyckte var lite roligt, vana som de är vid sin tidsoptimist till mamma som alltid gör allt i sista momangen. Efter det gick de till sitt och jag åkte och tokshoppade lite nya växter, en matta och en ny lampa. Beacuse I´m worth it!
Nu har jag tagit fram mina nya skidor, klätt på mig ordentligt och det är äntligen dags: Skidorna ska invigas. Solen skiner. Snön gnistrar. Vad kan gå fel? (host, host, harkel.... kanske konditionen....?). Vi ses! Tour de skie nästa. I alla fall nästan.
söndag, oktober 21, 2012
När något är nästan klart!
Söndag. Mulet och grått. På agendan står det "åk och köp golv till sovrummet". Jahaja. Dagens träningspass för mig. 18 kvm golv ska packas in i bil, köras hem och sen bäras upp till övervåningen.
Det är nära nu! Snart klart!
Fixat helt av mig själv. Nja. Till golvet har jag lånat in en mattläggare. Kände att just golv behövde jag inte bevisa att jag kunde lägga. Men jag har ringt till honom själv, det har jag!
Det är nära nu! Snart klart!
Fixat helt av mig själv. Nja. Till golvet har jag lånat in en mattläggare. Kände att just golv behövde jag inte bevisa att jag kunde lägga. Men jag har ringt till honom själv, det har jag!
torsdag, oktober 18, 2012
De här dagarna..........
När man har ett barn med funktionshinder händer det då och då rätt ofta att man kör huvudet i väggen. Saker och ting skruttar till sig och ja, man kan längta efter vanliga "problem". Vad nu det är. Egentligen. Att ungarna äter godis fast det inte är lördag, att ungarna inte plockar upp kläder, att de inte hjälper till, att de trotsar, inte har strumpor i skorna fast det är minusgrader, att de inte borstar tänderna fast de ska, att de inte hör vad man säger och en miljon saker till. Vanligt. Enkelt. Går att hantera.
Man längtar INTE efter att gång på gång göra brandkårsutyckningar till skolan, kämpa hårt för att få till anpassad undervisning, kämpa som en galning för att få vardagen gå ihop lagom begripligt för någon som inte tolkar världen som vi "normalstörda", att se sitt barn må dåligt.
Näe. Trött blir man. Uppgiven. Förtvivlad. Igen.
Då skriver man ett mail till Bästa Resursläraren. Som så klokt och tryggt tolkar den panikvirriga mammans hullerombullerord och reder ut begreppen. Visar på stigar som kan väljas och provas var de leder. Som vet vad hon pratar om och gör mig lugn. Som många gånger förr!
Teamkänsla. Ja visst ja! Så ska vi ju ha det! Nya kontakter tas. Möten bokas. Telefonsamtal, ca 154 st rings. Klart det blir bra. Igen. Så småningom.
För att orka med allt ansökte jag om semester i morgon. Det är viktigt att lyssna på sin kropp och min sa:
"Stopp"
"Det räcker nu".
Då får det vara så.
Med en ytterst förstående chef och goa arbetskamrater så är saken biff:
Den här donnan är ledig i morgon!
Känns finfint!
Man längtar INTE efter att gång på gång göra brandkårsutyckningar till skolan, kämpa hårt för att få till anpassad undervisning, kämpa som en galning för att få vardagen gå ihop lagom begripligt för någon som inte tolkar världen som vi "normalstörda", att se sitt barn må dåligt.
Näe. Trött blir man. Uppgiven. Förtvivlad. Igen.
Då skriver man ett mail till Bästa Resursläraren. Som så klokt och tryggt tolkar den panikvirriga mammans hullerombullerord och reder ut begreppen. Visar på stigar som kan väljas och provas var de leder. Som vet vad hon pratar om och gör mig lugn. Som många gånger förr!
Teamkänsla. Ja visst ja! Så ska vi ju ha det! Nya kontakter tas. Möten bokas. Telefonsamtal, ca 154 st rings. Klart det blir bra. Igen. Så småningom.
För att orka med allt ansökte jag om semester i morgon. Det är viktigt att lyssna på sin kropp och min sa:
"Stopp"
"Det räcker nu".
Då får det vara så.
Med en ytterst förstående chef och goa arbetskamrater så är saken biff:
Den här donnan är ledig i morgon!
Känns finfint!
måndag, oktober 08, 2012
På G
Man kanske tror att den här bloggen är avsomnad? Nopes. Inte ägarinnan heller, inte en chans.
Efter sex år, två veckor och tre dagars sjukskrivning har jag börjat jobba heltid. Gick in på andra veckan idag. Lite körigt tycker jag och min kropp. Tar väl helt enkelt lite tid att vänja sig. De lediga onsdagarna är ett minne blott och de är saknade. Å andra sidan får jag ju umgås mycket mer med mina trevliga kollegor och missar inte onsdagsfrallorna på jobbet.
Heltid. Är en hel massa tid. Om någon frågar mig.
Fast jag är glad också såklart. Glad att jag återhämtat mig. Det fanns en tid på världen, ja, för sex år sedan, när jag bara låg i sängen och tanken på att gå upp, om så bara för ett toa-besök, kändes övermäktig. Mina vyer vidgades så småningom till mer och mer vakentid och jag har banne mig kämpat till mig varje timme. Att man kan bli så slut!?
Nu vet ju jag att "mitt batteri" är skadat, det kan aldrig bli sådär fulladdat som det var en gång och jag måste vara försiktig och tänka mig för. Ransonera bland aktiviteter och åtaganden och planera in vila där jag kan. Jag har tagit upp yogan igen, går på sjukgymnastik á la Basal Kroppskännedom och med lite andra verktyg att ta till så ska det gå att leva ett normalt liv. Inte i hundrafemtio knyck. Lite mer i snigelfart verkar passa mig bättre. Då får det vara så.
tisdag, september 04, 2012
Man kan väl öva sig?
Dag två i lediga veckan. Har varit på en utflykt som får skrivas om vid ett annat tillfälle. Den gav i alla fall den här madamen råg i ryggen så det räcker ett tag. Lite mer bränsle liksom. Det är bra. Man blir lite glad!
Om jag sen skriver att jag meckar i radhuset igen så tror väl ni väl inte på att jag lämnar området då och då? Nästan rätt i så fall. Man kan väl säga att jagär fången trivs på hemmaplan? Också att snart, snart är det som jag vill och gamla spöken är borta. Det är också bra. Ut med dem bara!
Men det tränas också!
Tålamodsmuskeln.
Om man ger sig till att baka 137 grissini så tränas den. Jag lovar!
Jag lovar och svär också att det aldrig kommer att hända igen. På heders!
Och så musik för dagen: "Gå ut och var glad"!
Om jag sen skriver att jag meckar i radhuset igen så tror väl ni väl inte på att jag lämnar området då och då? Nästan rätt i så fall. Man kan väl säga att jag
Men det tränas också!
Tålamodsmuskeln.
Om man ger sig till att baka 137 grissini så tränas den. Jag lovar!
Jag lovar och svär också att det aldrig kommer att hända igen. På heders!
Och så musik för dagen: "Gå ut och var glad"!
 |
| Om någon undrar så är papperspåsar bra förvaring för knaperpinnar. Grissini. |
måndag, augusti 27, 2012
Man tar sig fram. Del XXXXVM
Det målas i radhuset. Fult fönster blir fönster. Fult element blir fint element. Lugnt och fint. Sakta men säkert. För att inte säga jättehimla sakta. Men säkert. Den här damen är en envis rackare och det har visat sig att envisheten är en bra egenskap just i detta nu. Man ger sig helt enkelt inte. Näe. Man tjuter, skrattar, förbannar, hyllar. Om vartannat i en enda radhusbullerröra. Min alldeles egna röra. Det ska bli bra det här. På alla sätt. Och allt går ju mycket bättre till musik. Japps. Så är det.
tisdag, juli 17, 2012
Direktrapport
Springa och springa. Apropå inlägget igår. Nej. Jag kanske inte löper som en hind där i joggingspåret. Jag kanske inte ens är i joggingspåret hela tiden utan hittar lite andra vägar att trassla mig fram på. En vana jag har. Upplöjt spår verkar tråkigt, vad händer vid sidan av här nu då???
Minsann, blåbären verkar mogna, längre in i snåret finns det en aning om hallon to bee, vad fint bonden har gjort i det här diket då, ska korna få gå över spången där som de brukar????
Just ja.
Joggingen.
Så tillbaka i spåret igen och de nya dojjorna är verkligen lätta. Det är inte jag. Inte tillstymmelse till lätt på foten här inte. Klamp, stamp och stön.
Jobbigt. Svettigt. Rent av vanvettigt kändes det som.
Men jag ska!
Jag ska springa/gå/lunka/hasa mig glad i mina nya skor, det ska jag!
Lite svårt med målbilder bara när syresättningen känns på noll och hjärtat bankar så jag nästan blir yr i huvudet, svalde en liten fluga men med lite envishet så går det framåt ändå! Möjligtvis något sakta.....
Vad ska jag ha för målbild då?
Ser för mig en slowmotionbild när jag kommer först i mål, lite dimmigt bild, målsnöret går av så där snyggt och fladdrar iväg på sidorna. Typ.
Kommer inte att hända (jo, slowmotion.....) men jag tänker OCKSÅ att jag ska orka gå uppför trapporna till mitt jobb på sjätte våningen utan att flåsa lungorna ur mig. Det tänker jag. Bland annat.
Ja.
Och att jag minsann får frisk luft, fin färg i ansiktet och ja, kommer lite i form igen kanske? Kommer hitta bättre i omgivningarna? Rent av känna igen mig och inte gå vilse ideligen.
Så skänker jag ju en tanke till skoförsäljaren, den där unga, snygga amerikanske ynglingen som ju utan att blinka satte tants hjärta i brand genom att strössla komplimanger över mig när jag provade skor. Han hade verkligen inte en aning om vad han satte igång. Det kanske inte jag heller har?!
Ikväll väntar nästa utmaning.
Backträning.
Är inte det lite tidigt???????
Över alltihop skiner solen!
Minsann, blåbären verkar mogna, längre in i snåret finns det en aning om hallon to bee, vad fint bonden har gjort i det här diket då, ska korna få gå över spången där som de brukar????
Just ja.
Joggingen.
Så tillbaka i spåret igen och de nya dojjorna är verkligen lätta. Det är inte jag. Inte tillstymmelse till lätt på foten här inte. Klamp, stamp och stön.
Jobbigt. Svettigt. Rent av vanvettigt kändes det som.
Men jag ska!
Jag ska springa/gå/lunka/hasa mig glad i mina nya skor, det ska jag!
Lite svårt med målbilder bara när syresättningen känns på noll och hjärtat bankar så jag nästan blir yr i huvudet, svalde en liten fluga men med lite envishet så går det framåt ändå! Möjligtvis något sakta.....
Vad ska jag ha för målbild då?
Ser för mig en slowmotionbild när jag kommer först i mål, lite dimmigt bild, målsnöret går av så där snyggt och fladdrar iväg på sidorna. Typ.
Kommer inte att hända (jo, slowmotion.....) men jag tänker OCKSÅ att jag ska orka gå uppför trapporna till mitt jobb på sjätte våningen utan att flåsa lungorna ur mig. Det tänker jag. Bland annat.
Ja.
Och att jag minsann får frisk luft, fin färg i ansiktet och ja, kommer lite i form igen kanske? Kommer hitta bättre i omgivningarna? Rent av känna igen mig och inte gå vilse ideligen.
Så skänker jag ju en tanke till skoförsäljaren, den där unga, snygga amerikanske ynglingen som ju utan att blinka satte tants hjärta i brand genom att strössla komplimanger över mig när jag provade skor. Han hade verkligen inte en aning om vad han satte igång. Det kanske inte jag heller har?!
Ikväll väntar nästa utmaning.
Backträning.
Är inte det lite tidigt???????
Över alltihop skiner solen!
måndag, juli 16, 2012
Vilken dag som helst
Första jobbdagen avklarad. Check. Kom till och med ihåg matlådan, passérkortet och koden till jobbdatorn. Sen var jag trött......
Solen har strålat mest hela dagen och lunchpromenaden satt därför som en smäck. Som vanligt blir jag förvånad sen när mina jobbarkompisar börja droppa av lite i förtid, tills de upplyser om att vi har sommartid på kontoret. Stänger lite tidigare ju. Sommartid! Finemang!
Jahaja.
Man kan ju inte komma ihåg allt.
Betyder också att jag som ska öppna i morgon inte behöver vara där klockan 0700 utan 0730. Sovmorgon ju!
Handlade jordgubbar på vägen hem att gotta mig åt lite senare, hejade på gårdens 115 ungar och nu ska jag strax ut och lufta mina nya älsklingar, hitforslade ända från "amerikat".
Solen har strålat mest hela dagen och lunchpromenaden satt därför som en smäck. Som vanligt blir jag förvånad sen när mina jobbarkompisar börja droppa av lite i förtid, tills de upplyser om att vi har sommartid på kontoret. Stänger lite tidigare ju. Sommartid! Finemang!
Jahaja.
Man kan ju inte komma ihåg allt.
Betyder också att jag som ska öppna i morgon inte behöver vara där klockan 0700 utan 0730. Sovmorgon ju!
Handlade jordgubbar på vägen hem att gotta mig åt lite senare, hejade på gårdens 115 ungar och nu ska jag strax ut och lufta mina nya älsklingar, hitforslade ända från "amerikat".
Med sådana här på fötterna och nya, fina springbyxor ska det väl gå att få en tant i form?????? Det lovade expediten på stora Nike-affären där i Santa Monika alldeles precis. Så då får jag väl tro på det?!
Rapport lär följa!
 |
| Nya darlings. Superlätta. Så att man inte ska förstå att man springer????? |
lördag, juli 14, 2012
Himmel och helvete på en och samma dag
Så haver bohag burits ut från radhuset och tänk va?! Himmel och helvete blandas i en röra som är alldeles min egen röra.
Man dör inte av ett brustet hjärta även om det känns så.
Det gör ont för att livet tog en oväntat vändning.
Men sådant händer. Man överlever.
Sen.
Har vi himmelsröran som väger upp det andra och bär. Hela vägen.
Med mig och kidsen kvar i radhuset, tittandes på bilder från vår alldeles fantastiska resa, katten som lägger sig mitt i fiskpinnefatet, tedrickande ungdomar i soffan halva nätterna igenom, mitt jobb som väntar alldeles strax, min diagnos som jag trots allt, lyckas hålla i schack och mina vänner som peppar, hejar och drar mig åt rätt håll, smultronen som mognar under stora trädet, trädgården som växer så det knakar utom rim och fason och tja. Allt som är kvar helt enkelt.
Och mig själv.
Inte att förglömma.
Att skiljas innebär ett sorgearbete. Orsaker lämnar vi därhän.
Inget man bara dammar av sig.
Närå.
Hela balunsen gås igenom.
Chock, förnekelse, ledsenhet, ilska, något som visst kallas accepterande (kommer, kommer) och så småningom lugnet igen. Hela proceduren tar ett tag.
Jag vet att det är så.
Mitt i denna röra tog jag alltså alla kidsen och stack till USA tre veckor.
Det bästa jag gjort.
Där, i ytlighetens land var jag bara jag, sedd, bekräftad och vem som helst hela dagarna. Man tilltalas till exempel trevligt i affärer som
"how are you today" och
"you looking good today, ma´m",
"guys, where are you from"?,
"have a nice day" och ingen jäkel visste väl att jag stundtals livrädd för att jag var ute på mitt största äventyr evver efter barnafödandet. Utan solhatt dessutom vilket jag rättade till fortare än kvickt i en hattaffär i Santa Monica. Man klargör sina problem och åtgärdar dem helt enkelt och slipper till exempel solsting.
Sådant får man råg i ryggen av.
Rädslor krymper när man känner att man tar sig framåt och och till exempel har rattat en hyrbil på vägar mellan Los Angeles och San Francisco. Kört vilse på en annan utflykt och hamnat i LA downtown där enkelriktat är synnerligen vanligt förekommande men man kom rätt ändå. Till slut. Eller har bokat hotell i San Francisco lite hipp som happ på nätet och det blev hur bra som helst. För att inte tala om när man har ätit små friterade bläckfiskar och benen är 10 till antalet spretandes åt alla håll. Ja, jag bara blundade och stoppade i munnen. Munsbit blev verklighet och det var ju faktiskt gott. När sen mina underbara ungar slog till och överraskade mamman med en förtida födelsedagsuppvaktning, fyller man 50 i höst ska man fira det länge och absolut uppmärksamma det på restaurang i Marina del Rey tyckte de, ja. Då är allt i hamn.
Råg i ryggen. Det får man.
Det känner jag alldeles bestämt när jag sitter här i soffan dagarna efter det här utflyttandet som nu är så definitivt och jag står på egna ben.
Säger rent av till mig själv:
"Hallo ma´m"!
"How are you today"?
och jag svarar:
"Fine, thank you".
Det skrivs nya kapitel i Cinas Låda.
Man dör inte av ett brustet hjärta även om det känns så.
Det gör ont för att livet tog en oväntat vändning.
Men sådant händer. Man överlever.
Sen.
Har vi himmelsröran som väger upp det andra och bär. Hela vägen.
Med mig och kidsen kvar i radhuset, tittandes på bilder från vår alldeles fantastiska resa, katten som lägger sig mitt i fiskpinnefatet, tedrickande ungdomar i soffan halva nätterna igenom, mitt jobb som väntar alldeles strax, min diagnos som jag trots allt, lyckas hålla i schack och mina vänner som peppar, hejar och drar mig åt rätt håll, smultronen som mognar under stora trädet, trädgården som växer så det knakar utom rim och fason och tja. Allt som är kvar helt enkelt.
Och mig själv.
Inte att förglömma.
Att skiljas innebär ett sorgearbete. Orsaker lämnar vi därhän.
Inget man bara dammar av sig.
Närå.
Hela balunsen gås igenom.
Chock, förnekelse, ledsenhet, ilska, något som visst kallas accepterande (kommer, kommer) och så småningom lugnet igen. Hela proceduren tar ett tag.
Jag vet att det är så.
Mitt i denna röra tog jag alltså alla kidsen och stack till USA tre veckor.
Det bästa jag gjort.
Där, i ytlighetens land var jag bara jag, sedd, bekräftad och vem som helst hela dagarna. Man tilltalas till exempel trevligt i affärer som
"how are you today" och
"you looking good today, ma´m",
"guys, where are you from"?,
"have a nice day" och ingen jäkel visste väl att jag stundtals livrädd för att jag var ute på mitt största äventyr evver efter barnafödandet. Utan solhatt dessutom vilket jag rättade till fortare än kvickt i en hattaffär i Santa Monica. Man klargör sina problem och åtgärdar dem helt enkelt och slipper till exempel solsting.
Sådant får man råg i ryggen av.
Rädslor krymper när man känner att man tar sig framåt och och till exempel har rattat en hyrbil på vägar mellan Los Angeles och San Francisco. Kört vilse på en annan utflykt och hamnat i LA downtown där enkelriktat är synnerligen vanligt förekommande men man kom rätt ändå. Till slut. Eller har bokat hotell i San Francisco lite hipp som happ på nätet och det blev hur bra som helst. För att inte tala om när man har ätit små friterade bläckfiskar och benen är 10 till antalet spretandes åt alla håll. Ja, jag bara blundade och stoppade i munnen. Munsbit blev verklighet och det var ju faktiskt gott. När sen mina underbara ungar slog till och överraskade mamman med en förtida födelsedagsuppvaktning, fyller man 50 i höst ska man fira det länge och absolut uppmärksamma det på restaurang i Marina del Rey tyckte de, ja. Då är allt i hamn.
Råg i ryggen. Det får man.
Det känner jag alldeles bestämt när jag sitter här i soffan dagarna efter det här utflyttandet som nu är så definitivt och jag står på egna ben.
Säger rent av till mig själv:
"Hallo ma´m"!
"How are you today"?
och jag svarar:
"Fine, thank you".
Det skrivs nya kapitel i Cinas Låda.
måndag, juli 09, 2012
Allt har sin tid
Idag hämtade jag Bästa Väninnan och vi åkte och badade i en undanskymd vik. Ja, den ligger lite avsides och dit hittar bara sommarstugegästerna runt omkring. Och så Bästa Väninnan och jag. Som två tanter bytte vi om bakom bilen med bakluckan öppen. Fniss och skratt.
Borta är långaliggavidstranden-dagarna med ständig passning av små barn, utspilld varm saft, ballerinakexklet och mosade kanelbullar. Nä. Nu tar man bara bilen och vips, har man åkt till den badplats man vill och kan ägna sig åt prat. Och eget bad. Bara. Vuxenpoäng på det.
Nu var det ett rent terapeutiskt syfte också, jag ska vänjas vid att vara vid vatten, bryggor, båtar, se öar och annat som hör skärgård till utan att falla ned i en hög och gråta eftersom livet med Älsklingen nu är ett liv utan Älsklingen och vi just sommartid alltid befann oss i Lilla Huset på Ön. Mitt i skärgården.
Ska man göra något för första gången så passar det bra att ha en Bästa Väninna att luta sig emot.
Inte svimmade jag heller. Eller föll död ned även om det kändes så först. Sen lite yrsel bara. Men det pratade vi bort och nu har jag gjort det. Såg till och med några ungar som åkte badring efter en båt i hög fart och det gick ju bra för både dem och mig.
Sen bytte vi tillbaka där bakom bilen och fnissade lite till, åkte hem och drack kaffe på balkongen vilket då satt som en smäck.
Nu har jag suttit en timme i mitt eget kök och det är bara att konstatera:
Det blir ingen middag lagad här idag om jag inte tar tag i det själv. Och vi lagade ju faktiskt mat själva även i USA. På gasspisen. Så takterna borde ju sitta i!
Borta är långaliggavidstranden-dagarna med ständig passning av små barn, utspilld varm saft, ballerinakexklet och mosade kanelbullar. Nä. Nu tar man bara bilen och vips, har man åkt till den badplats man vill och kan ägna sig åt prat. Och eget bad. Bara. Vuxenpoäng på det.
Nu var det ett rent terapeutiskt syfte också, jag ska vänjas vid att vara vid vatten, bryggor, båtar, se öar och annat som hör skärgård till utan att falla ned i en hög och gråta eftersom livet med Älsklingen nu är ett liv utan Älsklingen och vi just sommartid alltid befann oss i Lilla Huset på Ön. Mitt i skärgården.
Ska man göra något för första gången så passar det bra att ha en Bästa Väninna att luta sig emot.
Inte svimmade jag heller. Eller föll död ned även om det kändes så först. Sen lite yrsel bara. Men det pratade vi bort och nu har jag gjort det. Såg till och med några ungar som åkte badring efter en båt i hög fart och det gick ju bra för både dem och mig.
Sen bytte vi tillbaka där bakom bilen och fnissade lite till, åkte hem och drack kaffe på balkongen vilket då satt som en smäck.
Nu har jag suttit en timme i mitt eget kök och det är bara att konstatera:
Det blir ingen middag lagad här idag om jag inte tar tag i det själv. Och vi lagade ju faktiskt mat själva även i USA. På gasspisen. Så takterna borde ju sitta i!
 |
| Stora Syster och Store Bror bidrog till middagsmaten en kväll på resan genom att fiska....... |
 |
| Blev kalasgoda fiskpinnar av "nemo"-fiskarna! |
tisdag, maj 29, 2012
Häxan Surtant i kvadrat
Det finns en risk att bli jävligt lite bitter när man blir sårad har jag märkt.
Lite som att fastna med dojjan i ett segt tuggummi och så står man där och drar sig fördärvad och skyller på allt möjligt utan att dojjan kommer loss innan man kommer på att det är ju bara att ta av sig skon och klippa loss tuggummit så är den saken ur världen.
"Sån ska jag aaaaaaaaaaldrig bli" VET jag att jag tänkt. Innan.
Så en vacker dag, eller vilken himla dag som helst, upptäckte jag ju att "sån höll jag verkligen på att bli".
NÄE.
Tänkte jag då.
Så kan man ju inte ha det bara.
Jag ska ju fortsätta vara den här (om jag får säga det själv alltså) trevliga, glada, kreativa, kloka, optimistiska, vimsiga, argibland, spralliga, något oroligt lagd-tjejen som alltid, väl?! Just nu något vingklippt men vad tusan????
Har hört något om att köpa "vingar för pengarna" (hit med pengarna bara) och så är ju den saken biff?
Hur upptäckte jag det då?
Jomen jag domderade ju med folk. Pekade med hela handen och tyckte att jag har rätt att bestämma hitan och ditan om allt möjligt och strösslade syrliga kommentarer runt mig. Urskiljningslöst. SNÖRPTE med munnen om det jag hörde inte passade mig. För saker som inte ens var "deras fel" eller som de inte ens rådde på. Liksom bara för säkerhets skull.
Och blev stensur när jag fick svar på tal.
Jag. En surkärring?!
Vafalls????
NÄE.
Så kan vi jag inte ha det.
Ut med surtanten bara.
Så jag hade begravning av henne igår.
Lite stillsamt, lite lugnt.
Det tog ett litet slag men jag tror hon nu vilar i frid.
Hon är förlåten.
Idag skiner solen igen och värmen är tillbaka. Skönt tycker jag!
Lite som att fastna med dojjan i ett segt tuggummi och så står man där och drar sig fördärvad och skyller på allt möjligt utan att dojjan kommer loss innan man kommer på att det är ju bara att ta av sig skon och klippa loss tuggummit så är den saken ur världen.
"Sån ska jag aaaaaaaaaaldrig bli" VET jag att jag tänkt. Innan.
Så en vacker dag, eller vilken himla dag som helst, upptäckte jag ju att "sån höll jag verkligen på att bli".
NÄE.
Tänkte jag då.
Så kan man ju inte ha det bara.
Jag ska ju fortsätta vara den här (om jag får säga det själv alltså) trevliga, glada, kreativa, kloka, optimistiska, vimsiga, argibland, spralliga, något oroligt lagd-tjejen som alltid, väl?! Just nu något vingklippt men vad tusan????
Har hört något om att köpa "vingar för pengarna" (hit med pengarna bara) och så är ju den saken biff?
Hur upptäckte jag det då?
Jomen jag domderade ju med folk. Pekade med hela handen och tyckte att jag har rätt att bestämma hitan och ditan om allt möjligt och strösslade syrliga kommentarer runt mig. Urskiljningslöst. SNÖRPTE med munnen om det jag hörde inte passade mig. För saker som inte ens var "deras fel" eller som de inte ens rådde på. Liksom bara för säkerhets skull.
Och blev stensur när jag fick svar på tal.
Jag. En surkärring?!
Vafalls????
NÄE.
Så kan vi jag inte ha det.
Ut med surtanten bara.
Så jag hade begravning av henne igår.
Lite stillsamt, lite lugnt.
Det tog ett litet slag men jag tror hon nu vilar i frid.
Hon är förlåten.
Idag skiner solen igen och värmen är tillbaka. Skönt tycker jag!
torsdag, januari 19, 2012
Islossning pågår!
Jaja. Man kan väl ändra sig?
Mötet med skolan blev ett bra möte så där behövde jag inte ändra mig ett endaste dugg. Alla överens. Check. So far, so god till nästa avstämning. Frågetecken blev utropstecken och det gillar vil
Sen var det läkarbesöket. Därav "man kan väl ändra sig"?????
Jomen den här "stelopererade axeln". Haver stelnat just p g a spänningar. NÄMEN?! Spänd hela jag tyckte doktorn. Och då känner jag mig avslappnad mot förut........
"Ingen inflammation"?
"Nej. Ingen inflammation"!
"Men alla antiinfla......."????
"Kan du sluta med. Bums. Hjälper inte. Kommer inte att hjälpa".
Vad gör man då? Blundar och inte låtsas om att jag igår skrev att jag är så himla trött på att höra att ALLT beror på psykisk ohälsa?
Nä.
Jag backar. Konstaterar dessutom att just det här läkarbesöket var nog det bästa på flera år. En kunnig doktor, jag förstod vad han sa, och han hade avsatt tid TILLSAMMANS med en sjukgymnast.
"Vad i hela friden" undrade ju jag och dr förklarade att han i förväg läst min journal och nog trott att en sjukgymnast var bra att ha med.
SÅ ska engammal kärring slipsten dras!
Ett föredöme för sjukvården!
Nu ska här sägas att jag aldrig stött på denna läkare förut. Han var ny. Hyrdoktor. Kunnig. Gick igenom hela mig kan jag säga, hur jag stod, satt och låg. Tittade och hummade. Klämde, drog och böjde.
Och så gjorde sjukgymnasten sitt. Drog, böjde, klämde, visade och förklarade.
Det ska nog gå att få loss min arm. De trodde båda två att jag har lite bråttom med tillfrisknandet. Att jag gärna vill vara lite bättre, friskare än vad jag är. Egentligen.
När jag så förklarade att livet kantrat lite grand, att FK jagar mig och jag så gärna vill bli frisk och pigg igen så förklarade han lite till.
Men han gav mig hopp. Hopp om att armen kommer lossna om jag bara gör som han säger. Så jag som är en lydig flicka gör som han säger. Ska bland annat rulla tennisboll på skuldran. Ståendes mot en vägg. Massage liksom........ Lite "Baloo kliar sig på ryggen mot en palm"-stuket. Spännande!
När allt är klart ska jag smascha bollen. Det här setet ska jag vinna!
Mötet med skolan blev ett bra möte så där behövde jag inte ändra mig ett endaste dugg. Alla överens. Check. So far, so god till nästa avstämning. Frågetecken blev utropstecken och det gillar vil
Sen var det läkarbesöket. Därav "man kan väl ändra sig"?????
Jomen den här "stelopererade axeln". Haver stelnat just p g a spänningar. NÄMEN?! Spänd hela jag tyckte doktorn. Och då känner jag mig avslappnad mot förut........
"Ingen inflammation"?
"Nej. Ingen inflammation"!
"Men alla antiinfla......."????
"Kan du sluta med. Bums. Hjälper inte. Kommer inte att hjälpa".
Vad gör man då? Blundar och inte låtsas om att jag igår skrev att jag är så himla trött på att höra att ALLT beror på psykisk ohälsa?
Nä.
Jag backar. Konstaterar dessutom att just det här läkarbesöket var nog det bästa på flera år. En kunnig doktor, jag förstod vad han sa, och han hade avsatt tid TILLSAMMANS med en sjukgymnast.
"Vad i hela friden" undrade ju jag och dr förklarade att han i förväg läst min journal och nog trott att en sjukgymnast var bra att ha med.
SÅ ska en
Ett föredöme för sjukvården!
Nu ska här sägas att jag aldrig stött på denna läkare förut. Han var ny. Hyrdoktor. Kunnig. Gick igenom hela mig kan jag säga, hur jag stod, satt och låg. Tittade och hummade. Klämde, drog och böjde.
Och så gjorde sjukgymnasten sitt. Drog, böjde, klämde, visade och förklarade.
Det ska nog gå att få loss min arm. De trodde båda två att jag har lite bråttom med tillfrisknandet. Att jag gärna vill vara lite bättre, friskare än vad jag är. Egentligen.
När jag så förklarade att livet kantrat lite grand, att FK jagar mig och jag så gärna vill bli frisk och pigg igen så förklarade han lite till.
Men han gav mig hopp. Hopp om att armen kommer lossna om jag bara gör som han säger. Så jag som är en lydig flicka gör som han säger. Ska bland annat rulla tennisboll på skuldran. Ståendes mot en vägg. Massage liksom........ Lite "Baloo kliar sig på ryggen mot en palm"-stuket. Spännande!
När allt är klart ska jag smascha bollen. Det här setet ska jag vinna!
måndag, januari 09, 2012
Håll tummarna nu!
Semestervecka inledd. Började perfekt men hade kunnat gå åt pipsvängen direkt.
Eftersom Store Bror och jag försov oss när vi hade en tid att passa, var det guld värt att rusa upp som ett jehu och finna att Stora Syster kommit hem och gjort frukost.
Men va! Blodtrycket återfann normalläge på ett tjillevipp och lugnet lägrade sig åter.
Sånt är man ju inte bortskämd med. Näe. Börjar det gå åt fanders så brukar det verkligen gå åt fanders på riktigt. Här blev "fanders" liksom avbruten.
Men det är ju nytt år nu så................... hoppet är verkligen det sista som överger människan!
Vad ska jag då göra hela veckan?
Tja. I morgon börjar skolorna igen. Det betyder att dagen idag bl a kommer att gå åt till möte med Store Brors skola. Avstämning inför sista terminen i nian. Schemaändringar? Lärarbyten? Strategi??
Och en fråga om vad det betyder EGENTLIGEN att nu politikerna satsat extra pengar på våra nior? Som det så fint stod i brevet vi fått från ledningen:
"... så att fler av våra elever når godkända betyg....fler lärare i arbetslagen..."
Finfint!
Nu har ju det varit målet hela tiden. Att alla ungarna blir godkända. Inte bara jobba som en gnu sista terminen i nian???
EXCUSE me om jag låter lite bitterkärring här men var f---n har de pengarna och lärarna varit i 7.an? 8.an??? Inlåsta i ursäkra berget??? Det är så dags att komma strösslande med dem nu???
Lite mer jämnt fördelat om jag får be och fler elever skulle trivas i skolan, inte tappa taget, lusten, och lärarna kanske skulle orka stå upp hela terminer?? Men vad vet jag? Jag är bara mamma, en kärring som strider i det tysta. Njae. Så lagom tyst har jag varit genom åren och därför, just precis därför OCH att vi äntligen träffat rätt personer i skolvärlden har vi nu världens bästa team. Det är mentorn, speciallärare, Bästa Resursläraren och hemmet. Och så förstås Store Bror. Jag hoppas ju förstås att de extra stålingarna även ska märkas för honom, att vårterminen blir lite mindre stridbar. Här ska jobbas ända in i kaklet! Wish us luck!
Eftersom Store Bror och jag försov oss när vi hade en tid att passa, var det guld värt att rusa upp som ett jehu och finna att Stora Syster kommit hem och gjort frukost.
Men va! Blodtrycket återfann normalläge på ett tjillevipp och lugnet lägrade sig åter.
Sånt är man ju inte bortskämd med. Näe. Börjar det gå åt fanders så brukar det verkligen gå åt fanders på riktigt. Här blev "fanders" liksom avbruten.
Men det är ju nytt år nu så................... hoppet är verkligen det sista som överger människan!
Vad ska jag då göra hela veckan?
Tja. I morgon börjar skolorna igen. Det betyder att dagen idag bl a kommer att gå åt till möte med Store Brors skola. Avstämning inför sista terminen i nian. Schemaändringar? Lärarbyten? Strategi??
Och en fråga om vad det betyder EGENTLIGEN att nu politikerna satsat extra pengar på våra nior? Som det så fint stod i brevet vi fått från ledningen:
"... så att fler av våra elever når godkända betyg....fler lärare i arbetslagen..."
Finfint!
Nu har ju det varit målet hela tiden. Att alla ungarna blir godkända. Inte bara jobba som en gnu sista terminen i nian???
EXCUSE me om jag låter lite bitterkärring här men var f---n har de pengarna och lärarna varit i 7.an? 8.an??? Inlåsta i ursäkra berget??? Det är så dags att komma strösslande med dem nu???
Lite mer jämnt fördelat om jag får be och fler elever skulle trivas i skolan, inte tappa taget, lusten, och lärarna kanske skulle orka stå upp hela terminer?? Men vad vet jag? Jag är bara mamma, en kärring som strider i det tysta. Njae. Så lagom tyst har jag varit genom åren och därför, just precis därför OCH att vi äntligen träffat rätt personer i skolvärlden har vi nu världens bästa team. Det är mentorn, speciallärare, Bästa Resursläraren och hemmet. Och så förstås Store Bror. Jag hoppas ju förstås att de extra stålingarna även ska märkas för honom, att vårterminen blir lite mindre stridbar. Här ska jobbas ända in i kaklet! Wish us luck!
torsdag, januari 05, 2012
Det svänger ju! Kanske.
Funderar på att testa om lederna är redo för ZUMBA. Skaka loss lite.
Vilket i och för sig inte kommer att vara något som helst problem
eftersom det mesta redan sitter ganska löst. Men det vore ju trevligt
att få svänga lite i takt och inte bara hur som helst.
Fast det är ju det här med armarna. Men om jag bara låter dem hänga rakt ned och inte lyfter dem så borde det inte vara något problem. Kanske kommer de mest att vara i vägen men stundtals är hela jag i vägen så det ska säkert gå bra ändå.
Zumba och vattengympa kommer att vara tants vårmelodi. Det är så fiffigt att jag fått vattengympa på recept. Tänk va! Ny doktor = nya grepp = bassängträning.
Det var ju bara det här med införskaffandet av badkläder. Inget lockande alls. Badklädsinköp i januari. Jamen ni hör ju själva. Det är DÅ jag bannar mig för chokladaskarna. De tomma!
Sen.
Att jag har andra himla viktiga beslut att fatta och tänker egentligen hela tiden så det knakar. Det får vara lite som bakgrundsmusik till den här ledigheten. Damidimdum.....tiddelipom........ Under tiden kastar jag ut granen. Ut med det gamla och in med lite nytt! Ungefär.
Fast det är ju det här med armarna. Men om jag bara låter dem hänga rakt ned och inte lyfter dem så borde det inte vara något problem. Kanske kommer de mest att vara i vägen men stundtals är hela jag i vägen så det ska säkert gå bra ändå.
Zumba och vattengympa kommer att vara tants vårmelodi. Det är så fiffigt att jag fått vattengympa på recept. Tänk va! Ny doktor = nya grepp = bassängträning.
Det var ju bara det här med införskaffandet av badkläder. Inget lockande alls. Badklädsinköp i januari. Jamen ni hör ju själva. Det är DÅ jag bannar mig för chokladaskarna. De tomma!
Sen.
Att jag har andra himla viktiga beslut att fatta och tänker egentligen hela tiden så det knakar. Det får vara lite som bakgrundsmusik till den här ledigheten. Damidimdum.....tiddelipom........ Under tiden kastar jag ut granen. Ut med det gamla och in med lite nytt! Ungefär.
måndag, december 05, 2011
Reklamera mera!
Om en målare får spunk och spader, spacklar och tapetserar Öfvre Hallen och trappan illa så till den milda grad att det ser ut som grannens femåring har gjort det. Då. Är mammans psykbryt nära och det är inte roligt. Inte roligt alls. Visserligen framkallade det lite krystade skratt på kalaset i lördags, men alla, och jag menar ALLA, höll med om att det var det värsta de har sett. Då har de ändå sett ex-makens första försök till renovering för sisådär 20 år sedan............ (nuförtiden skrattar vi åt det. han har dessutom aldrig utgett sig för att vara målare.........)
Vad gör man då? Jo. Man bryter ihop i tapetkoma, gråter en skvätt och blir förbannad. Sen reklamerar man skiten. Och får det omgjort. Och vänjer sig vid tanken att bo på en byggarbetsplats en vecka till. Det är ju inte jul än........
Har jag sagt förut att jag tror att stjärnorna står i kors ovanför radhuset?????
Vad gör man då? Jo. Man bryter ihop i tapetkoma, gråter en skvätt och blir förbannad. Sen reklamerar man skiten. Och får det omgjort. Och vänjer sig vid tanken att bo på en byggarbetsplats en vecka till. Det är ju inte jul än........
Har jag sagt förut att jag tror att stjärnorna står i kors ovanför radhuset?????
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)