En bra dag

Sonen. Store Bror´n. Min hjälte, kämpe och fighter!
Han är numera inskriven på Arbetsförmedlingen, sektion för unga med funktionshinder och ska få en egen coach. En arbetsprövning ska till men först en kartläggning och intervju.
Handläggaren på Af var en ytterst insatt, insiktsfull och kompetent handläggare som förklarade saker och ting bra. Sonen svarade klart, redigt och tydligt på alla frågor, bad om hjälp ibland och förvånade sin ömma moder genom att säga till handläggaren:
"Det här känns bara spännande och nytt".
Se där ja! Då fick jag kämpa med tårarna igen. Man blir bestämt lite känslig mellan varven.
Därefter åkte vi till Största Systerns jobb och åt lunch. Blev sittande länge och väl då sonen pratade som han inte gjort på månader. Jag struntade i att jag egentligen borde åkt till jobbet för länge sedan. Det blev akutledigt ett par timmar till.
Det är bara ett jobb. När verkliga verkligheten kallar betyder det mest och får ta den tid det tar.
När jag sedan släppte av honom hemma vände han sig om och ropade:
"Morsan, det här var en bra dag"!
Ja. Det här var en bra dag!

Hej kaffeburksmåndag!

Vaknar med huvudet som i en kaffeburk. Förkyld. Ledont och en kropp som inte lyder. Kurerade mig hela dagen igår i ljufvligt solsken men nä. Hjälpte inte. Det är till att stanna hemma idag. Ligger i sängen, hostar, snörvlar, väntar på att "kolsyrebenen" ska bära igen. Tänker att gårdagens morgon var klart bättre, en promenad mitt i stan i väntan på att en handbollsmatch skulle börja, sen en fika och lite babbel med Största Systern. Men var dag har sin charm. Idag har jag till exempel läst tidningen i sängen vilket jag ju aldrig hinner med annars. Man får hitta ljuspunkter där det går ............ måndag it is!
Bästa Mamman hävdar att jag blev förkyld för att jag åkte motorcykel i lördags. Troligtvis säsongens sista hojfärd.
"Det var säkert för kallt"!
"Fast jag frös int....och kände inna.."
"Motorcykel i oktober"?????????
Eller så orkade jag inte längre stå emot alla höstbaciller som folk snörvlat ur sig i min närhet i veckovis. Så kan det också vara. Högst troligt. Inte så ovanligt. Ja. Jag är 51 bast och min mamma vet bäst........

De här dagarna..........

När man har ett barn med funktionshinder händer det då och då rätt ofta att man kör huvudet i väggen. Saker och ting skruttar till sig och ja, man kan längta efter vanliga "problem". Vad nu det är. Egentligen. Att ungarna äter godis fast det inte är lördag, att ungarna inte plockar upp kläder, att de inte hjälper till, att de trotsar, inte har strumpor i skorna fast det är minusgrader, att de inte borstar tänderna fast de ska, att de inte hör vad man säger och en miljon saker till. Vanligt. Enkelt. Går att hantera.
Man längtar INTE efter att gång på gång göra brandkårsutyckningar till skolan, kämpa hårt för att få till anpassad undervisning, kämpa som en galning för att få vardagen gå ihop lagom begripligt för någon som inte tolkar världen som vi "normalstörda", att se sitt barn må dåligt.
Näe. Trött blir man. Uppgiven. Förtvivlad. Igen.
Då skriver man ett mail till Bästa Resursläraren. Som så klokt och tryggt tolkar den panikvirriga mammans hullerombullerord och reder ut begreppen. Visar på stigar som kan väljas och provas var de leder. Som vet vad hon pratar om och gör mig lugn. Som många gånger förr!
Teamkänsla. Ja visst ja! Så ska vi ju ha det! Nya kontakter tas. Möten bokas. Telefonsamtal, ca 154 st rings. Klart det blir bra. Igen. Så småningom.
För att orka med allt ansökte jag om semester i morgon. Det är viktigt att lyssna på sin kropp och min sa:
"Stopp"
"Det räcker nu".
Då får det vara så.
Med en ytterst förstående chef och goa arbetskamrater så är saken biff:
Den här donnan är ledig i morgon!
Känns finfint!

Ett hjärta

Det får sägas.

Ja.

Hjärtesorg.

Gör ont.

Gråtont.

Varje stund ska levas,

varje dag varas,

fast annorlunda.

Snart är annorlunda det vanliga.

Det önskas att tid kan backas,

gjort göras ogjort.

Livet lyssnar inte på det,

livet är varje dag,

nu, nu och nu.

Insikt.

Utsikt.

Vad vet vi om i morgon?

Vad vet vi om sen?

Nu.

En famn är saknad,

en famn är tom.

Livet är varje dag,

nu, nu och nu.

Härifrån till Mount Everest

Alltså. Arbetsförmedlingen. Inbokat möte. Skulle inte tro det. Det går bara inte. Kan inte borsta håret för armarna är så tunga. Ska jag gå på möte i Plupp-frisyr? Sannerligen inte.
När jag ringer handläggaren får jag veta att han måste meddela försäkringskassan att jag inte kommer på avtalat möte, jag riskerar därmed att gå miste om dagersättningen för idag. Jag står inte till arbetsmarknadens förfogande eftersom jag är sjuk. Och sjukpenning får jag inte för jag är utförsäkrad. Om jag bara orkade lyfta armarna skulle jag smocka till någon.
Jag föreslår att vi kan träffas en annan dag, jag är ju inte omöjlig, inte omöjlig alls. Men, det var visst värsta jätteviktigt att mötet blev just idag.
Synd. Jag har annat för mig. Att ta mig fram till eftermiddagen till exempel. Äta lite. Det är väl en bra idé? Sluta gråta är ett annat mål för dagen. Promenad kanske? Till brevlådan?!
Egentligen går det ju inte att förklara hur systemet helt plötsligt bara går ner på sparläge, arbetsminnet klappar ihop och ERROR är temat för dagen. Jag har det ju bra. Ändå. Det går bättre att förklara i skrivna ord, när jag ska säga högt hur det är låter det bara banalt, torrt och jag får en känsla av att jag bara försvarar mig. Översättningsprogrammet fungerar helt enkelt inte. Så kan det vara!

Man lär sig!

Man lär sig så länge man lever, ett påstående som är så sant, så sant. Jag har t ex lärt mig ganska nyss att inte ha för bråttom när besticken skall sättas ned i diskmaskinen ty då kan man få en smutsig gaffel under tumnageln. Aj! Man ska heller inte ha för bråttom när man öppnar en förpackning med fläskfilé med största kock-kniven för då kan man skära sig djupt i långfingret. Ajaj. Och man ska absolut hålla koll på kökspallar om man tänker sig att kliva upp på dem och kliva ned helskinnad. Annars blir det: megaAJ, ganska länge! För att inte tala om hur smärtsamt det kan vara att lära sig att INTE rensa bort kärnorna i en röd chili med tummen. Aj och Oj?! (Som mamma till en kock får man ju skämmas över dylikt tilltag. Men även solen.......) Den senaste veckan har jag även lärt mig att när jag öppnar ugnsluckan ska jag titta på det som är inuti varma ugnen istället för att titta på det som Lilla Syster har i handen bakom ryggen på mig. Annars jätte-AJ på armen......... Och jag ska absolut hädanefter ha stenkoll på att kniven sitter fast i knivstället innan jag släpper taget........ Aj. Jag som sällan eller aldrig skäller, förebrår eller på annat sätt dömer barnens misstag, knasiga beslut, annorlunda handlande brukar säga till dem: "Och VAD kan du lära dig av det här"? Jag har lärt mig: Jag har varit alldeles för mycket i köket och varit lite stressad. Konsekvens? Jag har packat väskan och styr nu kosan till Stockholm ett par dagar. Ska mysa och pysa i Sambons nya övernattningslya, gå promenader, dricka varm choklad någonstans på Djurgården, läsa, samla ihop mig, stressa ner och hoppas att mitt enorma "pallfallsblåmärke" försvinner snabbt, att skärsåren på fingrarna läker snabbt och att brännblåsorna torkar ihop ännu snabbare. Jag tar helt enkelt en TIME-OUT!