Virrpanna reflekterar

Nyss hemkommen från Habiliteringen pustar jag ut med en kopp kaffe. Ett möte. Ett bra möte. Bådar gott. Själva huvudpersonen var dock inte med, han strejkar för tillfället och stor kille stoppar man inte i handväskan och tar med. Oh no. Så man åker själv. Grinar på vägen, fel musik i cd-spelaren. Big mistake. Gladmusik, för böveln, jag måste ju ladda med gladmusik. Eller vattenfast mascara. Kanske både och vid närmare eftertanke.

Skulle fylla i lite uppgifter där på Hab.

"Vi har visst lagt bort blanketten och uppgifterna är inte införda i journalen". 

Va? Borttappade uppgifter? Nu har ju hela ungen varit borttappad sedan Neuropsykiatriskt Centrum slogs ihop med Hab för ett par år sedan så det fattar ju vem som helst att även kryss på blanketter kan ramla bort i flytten.......

Men ok. Fylla i blanketter är jag bra på. För det mesta. Om jag får dem lagda under näsan och slipper hålla reda på dem.

Så ska jag kryssa i rutan för civilstånd: "ensamstående". Japps. Första gången sen separationen.

Mitt huvud sätter igång...... "ensam"...... nej, inte ensam, absolut inte, själv då? Näe, inte själv heller egentligen..... om man tänker på alla som..... klart det inte finns en ruta för "singel", det här är ju ingen kontaktannons...... -"stående". Knappt. Känns som jag är knappt stående just nu.... vill ju egentligen bara lägga mig ...... men det går ju inte...... Ok. Kryss i rutan "ensamstående". Check".

Jag tittade upp och sekreteraren såg på mig:

"Är det något du undrar över"???? 

Nej. Absolutely not. Mina virriga tankar behåller jag för mig själv. Bäst så. 

För övrigt skiner solen och det tycker jag är skönt!

År två

Det sägs att första året efter en separation är ett sorgeår. Att andra året går åt för att hitta sig själv igen. OK. 1 mars gick jag in på år två. Jag vet i alla fall hur jag inte vill vara eller ha det. Det är ju en bra-start inför hittamigsjälvåret då.
Så vet jag att jag absolut vill att kidsen ska må bra igen, att det står överst på önskelistan. Alltid. När de hör av sig om att komma till radhuset lite senare idag än planerat för att allting funkar och de har så roligt, värmer det ett mamma-hjärta. Och jag får lite bonustid och kan träffa mina två kyrktanter för att peppa fjärde kyrktanten som nu praktiserar som präst och alldeles strax är i en kyrka nära mig. Alldeles längst fram brukar vi sitta med handväskorna i knät. Pepp på hög nivå! Först kyrkkaffe. Fattas bara annat!

Lite shopping och en lussebulle, räddare i nöden

Det där "julsvajet" igår fick mig lite ur balans. Lite grinig, lite håglös, lite tappad sug. Inte bra alls. Men ytterst mänskligt. Så när julgransbelysningen, slingor x 2 trasslade in sig uttalade jag en radda fula ord. Högt. Katten gick ut. Store Bror dammsög hela vardagsrummet utan prut, Lilla Syster plockade ur diskmaskinen. Allt under tystnad. Som om mina svärord och frustration lade en tung filt över radhuset. Så kan vi ju inte ha det! Kidsen har också svårt ibland, en bonuspappa försvann. En vuxen som litats på. Nej. Jag glömmer inte bort dem. Så klart inte. Ibland blir det för ... mycket. Med allt. Bara.
Man skulle kunna tro att jag är med i Sjöräddningen eller nåt för är det något jag är bra på så är det att rädda svåra situationer när det blåser som värst. Med lite trix och fix försvann sviterna efter mammans psykbryt med lite allvarsprat, trams och flams. Radhuset kändes som vanligt igen. Som grädde på det moset letades det fram en stor påse lussebullar i frysen, den sista. En burk pepparkakor hittade vi också. Detta serverades med mormors goda vinbärssaft och kaffe till mamman. Man fick äta så många lussebullar man ville och det gjorde vi. Sen konstaterade vi att det var årets första lussebullar och att jag i så fall gjort något i god tid. Väldigt god tid. Vilket kidsen tyckte var lite roligt, vana som de är vid sin tidsoptimist till mamma som alltid gör allt i sista momangen. Efter det gick de till sitt och jag åkte och tokshoppade lite nya växter, en matta och en ny lampa. Beacuse I´m worth it!
Nu har jag tagit fram mina nya skidor, klätt på mig ordentligt och det är äntligen dags: Skidorna ska invigas. Solen skiner. Snön gnistrar. Vad kan gå fel? (host, host, harkel.... kanske konditionen....?). Vi ses! Tour de skie nästa. I alla fall nästan.

Nu är glada julen slut.......

Finally! Sovmorgon! Helg! Ja. Det har längtats.
Idag ska julen städas ut. Nu får det vara färdigjulat och kidsen är på G. Vilken timme som helst. Kanske blir det granutkastning vid midnatt närmare bestämt om man nu ska följa tonårsdygn???? De jobbar visst bäst i mörker.......
Det gör inte jag så på mormors gamla skåp står nu allt julpynt och väntar på att någon ska hämta julkartongerna i förrådet och slänga ned klabbet packa ned alltihop till nästa jul.
Jag svajade till ett tag när jag mindes förra julnedpackningen, då tanken ändå fanns att den här julen inte skulle bli som vanligt. Det blev den inte heller men det jag då var så rädd för känns idag inte skrämmande och främmande utan det blev ..... vanligt. Det med. Man vänjer sig helt enkelt.
Nu är tid att njuta ledig dag! Ha en bra lördag!

Lördagsfrukost framför tv.n. Efterlängtat.

Ja. Julpynt på vänt. En mellanlandning...........

Singelfundering

Det här med singelliv. Är det så himla enkelt? Egentligen? Jag menar, förut visste man ju precis hur allting skulle vara. Nu är allting så konstigt och uppochner. Man ska bestämma själv. Vilken del av morgontidningen ska läsas först på lördagsmorgnarna?
Ska första koppen vara te eller kaffe?
Glödlamporna. Byter jag till energilampa eller vanlig lampa?
Tvätta bilen. Guldtvätt eller diamant?
Ingen minimjölk i kylskåpet. Bara en sort: Grön. Märkligt.
Sen det här med granen. Om att vattna den. Här har man i 10 år tjatat sig blå på att det är mannen i huset som ska se till att det är vatten i julgransfoten. För det gjorde alltid min pappa. Nähärå. Den här julen skulle det vattnas av mig. Jättekonstigt ju.
Inte krockar jag med någon i köket heller. Alldeles gott om utrymme är det och hur jag än anstränger mig kan jag inte stå i vägen för mig själv och få en puss i nacken. Tro mig. Jag har försökt!
Tämligen samma fenomen i badrummet. Går inte att stå i vägen för mig själv där heller. (Ja. Har kanske försökt).
Och hur flirtar man? Jag bara frågar. De knep som körts i tio år på hemmaplan kanske inte ter sig som de mest moderna ute "på marknaden"? Hur ska man veta det? Och var i hela fridens dagar är "marknaden"?????  Var övar man? På vem? Var? Hur?
Alltså. Jag är mycket på ICA. Eller på föräldramöte. Eller så klart på jobbet. Ingen tid för marknad där inte. Det kan jag lova. Förresten. Kanske enda singeln på jobbet? Vart jobbar jag egentligen????  Ja. Och så klart hemma i radhuset då förstås. Av förklarliga skäl. Jag bor där. Tämligen flirtfritt för tillfället.
Det är mycket man ska vänja sig vid helt enkelt.
Nej. Det här är ingen kontaktannons. Bara ett enkelt konstaterande i all enkelhet en lördagsmorgon när jag valde del 2 av tidningen först för omväxlings skull. OCH ett hårdkokt ägg. Har aldrig hänt. Men nu så! Gick bra. Föränderliga tider!
Idag ska jag på bio med min systerson. Vi ska se Sune i Grekland. Systersonen tycker att jag ska gifta mig med Morgan Alling. Han tycker att moster ska ha en rolig kille. När jag sen säger att jag redan har det: Systersonen, skrattar han åt mig och säger att jag är lite tokig.
Ja. Jag är väl det! Fast jag tror att det underlättar lite.........
Ha en trevlig lördag!

Summa summarum

Nyårsafton. Snart slut på ett minst sagt omvälvande, omväxlande år och jag ser fram emot ett nytt. 

2012 började inte så bra. Som att glida fram i väl preparerade skidspår, solen skiner, -5 grader och så bakom nästa krön har någon hällt ut grus i spåret, solen går i moln och iskyla inträder. 

Älsklingen flyttade ut ur radhuset och inget var sig likt. Nu vet jag också att man inte dör av brustet hjärta, det bara känns så. Det finns klister och bit för bit limmas hjärtat ihop. 

Hur gör man då?

Man lever på. Sätter den ena foten framför den andra, snubblar sig fram i början men tar sig likväl framåt. Det finns inget annat. En dag i taget och vips, har det gått massor med dagar och man inser att man står upp och vad som är viktigt in life.

Man har klister: kidsen, vännerna, familjen, bloggen,  bilturer med hög musik, jobbet. Livet självt. 

Man bestämmer sig för att det ska gå och att jag ska bli jag igen. 

Jag och kidsen begav oss på vår livs resa till Kalifornien i tre veckor. I juni var det dags och där och då vände 2012. Resan sitter fortfarande som bomull kring hjärtat och vi prata ofta om den här hemma. Tittar på bilder och minns. 

Resten av året då????

Tant har fyllt "tant", paddlat kajak för första gången, träffat vänner, nya och gamla, varit på Wallmans, på balett, träffat bloggvänner IRL, börjat jobba heltid, fått nya uppdrag på jobbet, fått medicin som äntligen funkar, gått på överlevnadskurs, tagit strid för Store Bror i skolan, igen, fixat i radhuset, sett Tommy Körberg och mycket mer.

Så. Jag kan konstatera att ett år som började som det värsta år evver, ändå blev ett år med utmaningar, möten och upplevelser som berikat mig till själ och hjärta och det som inte dödar en stärker en heter det ju. Jag är i så fall starkare än vid förra årsskiftet och det bådar gott inför det nya. Mot nya äventyr och utmaningar! Från mig till er:

Gott Nytt År!

Tant på cykel-vift i Venice. En känsla av lycka, frihet och sorglöshet infann sig och jag skrattade högt hela vägen till Stora Systers lägenhet i Marina del Ray! Ett underbart minne!

Delfiner, delfiner, delfiner. Dessa märkliga, härliga djur! De här showade i Sea World! Makalöst!

Det sjungs för en blivande 50-åring på Cheese Cake Factory! Jag blev glad. Och rörd!

Kidsen känner på Stilla Havet vid Santa Monica. Ett mamma-hjärta svämmar över.......

Utmaningarnas år innehöll också mitt livs första kajaktur. Och ett kajakvält. Och upp igen!
Allting går, det är bara olika svårt!

Juletid 2012. Här är vi nu. I slutet av året och i förväntan inför det nya. 

Julkänning

I tisdags hade jag skrikopanikkänning för jag hade inte köpt en endaste julklapp och hade inte en aaaaaaaning om vad jag skulle hitta på. När jag frågade kidsen vad de önskade sig var de rörande eniga om att de inte heller visste för de tyckte att de hade allt de behövde.
Finemang, tänkte jag och lutade mig tillbaka i soffhörnet.
Men si, då smusslades det fram små önskelistor. Med betoning på små. Korta. Det ÄR nya tider!
Idag är allt fixat, klappat och klart. Jag är ett under av uppfinningsrikedom....... Om jag får säga det själv!
Granen är på ingång. Eller ja. Store Bror och jag ska snart bära hem dem. Kånka och svära över kåda, stickiga grenar och tyngd as every year. Sågas sedan till i lagom längd och kläs av eniga tonåringar......... alltmedan den ömma moderna glaserar revbensspjällen och rullar köttbu..... nä. Alltmedan den ömma modern smuttar på lite glögg, njuter av många en chokladpralin och njuter av att ha stora barn. Rullar köttbullar gör Bästa Mamman på sitt håll för leverans till radhuset på julafton.
Gårdagen då? Gick bilen igenom besiktningen? Försvann migränen?
Jajamänsan! Migränen motades bort. Inte en prick fick Cina-bilen och glada rullade vi iväg till nämnda julklappsinköp som avrundades med en middag på restaurang med delar av barnaskaran, fina D och E. Sen åkte vi vidare till jetlaggade Stora Syster och hade kramkalas i soffan. Så laddar man för julen!
Mina fina, fina kids! Som tröstar sin mamma när sorg och ledsenhet tränger sig på och blandar sig med glöggen och russinen. Precis när det känns som det ihopklistrade brustna hjärtat ska brista igen, finns de bara där, med kramar, pappersnäsdukar, pizzabitar, skumtomtar, chokladpraliner och .... bara är! Nära! Liksom Bästa Väninnan som aldrig är längre bort än ett telefonsamtal. Så skrev vi en lista över vad vi vill äta på julbordet och så var mamman på banan igen. Julladdning på hög nivå!

Jul i sikte!

Man stillar sig. Spelar Carolas jul och hänger upp julstjärnor i fönstren. Kör ungar hit och en unge kör själv dit. Skumtomtar. Julmust. Tänker att det är mycket som är lika fast egentligen är det ju totalt olikt sig. Annorlunda. Fast det kommer ju så småningom bli sig helt likt igen. Första året är värst va? När man ska göra allt för första gången. Själv. Ja, förutom de älskade kidsen då.
Snön är som vanligt vit, kallt är som vanligt skitkallt och Carolas julskiva är....... helt enkelt Carolas julskiva.
Snöskovel. Check. Dörrkrans. Check. Skumtomtar. Check. Det lackar banne mig mot jul......... Det ligger snö på backen. Gillar´t!

En annan dag

Stora almanackan är framme. Det planeras in aktiviteter. Julracet är i faggorna. Här och där är det stora kryss. Det betyder att man inte kan boka in något på den dagen. Jo. Övriga medlemmar i hushållet kan det men inte jag. Det är mina "luftardagar", när jag ska ta igen mig, göra saker för min egen skull och helt enkelt bara vara. Man är utsatt för påtryckningar, det är man.
- Det går väl att ändra på????
- Du kan vara ledig en annan dag???
"En annan dag" inträffar inte om man börjar tumma på dem. Vis av erfarenhet och gott om tappade "en-annan-dag-senare" står jag för det.
Nu är det i vanlig ordning inte kidsen som står för påtryckningar utan aktivitetsgeneralerna i föreningsliv och skola.
Man skulle kunna tro att dessa då skulle nöja sig när jag faktiskt HAR bockat i vissa aktiviteter. Som att baka bullar in masse till en Lucia-konsert och sen ska vara med och sälja dem. Också. Men hur det är med den saken har vi ju konstaterat för länge sedan. Att mitt äldsta barn trädde in i föreningslivet -95 och att vi sedan dess varit tämligen aktiva förutom detta sista år då vi haft giltiga skäl, gör att jag ändå lugnt lutar mig tillbaka.
Missar Lucia-konserten gör jag bara inte. Ungarna sjunger så vackert och jag blir alldeles rörd varje gång. Att mitt i den där vita unghögen står min minsta telning och ljuder så vackert. Ett modershjärta klappar då ömt och starkt, precis som i "Nu tändas tusen juleljus".
Sen ska själva JULEN planeras. En jul som inte kommer se ut som de senaste 10 jularna. Nya traditioner ska grundas och visst skaver det lite här och där. Hur ska det bli? Hur ska vi göra? Som det alltid blir när man ska göra något för första gången och julen är ju lite laddad. Vare sig man vill eller inte så känns det så. Men fira jul det ska vi göra, kidsen och jag. Största Systern hinner hem från Amerikat och det är bästa julklappen ju! Puss och kram-kalas ska vi ha!
Men ännu är det november och en grålördag. Som gjord för en långpromenad och bokläsning. Så får det bli! Så klart måste vi ha lite musik också. Of course! Man kan ju njuta en stund av den här snyggingen, ännu en -62.a. Himla bra årgång om nån frågar mig!
Trevlig helg!

Inget grus i dojjan, tack!

Att orka hålla humöret uppe hela tiden ter sig som stört omöjligt. Det fixar väl ingen??? Det vet jag ju. Egentligen. Men ibland slår det där TVIVLET klorna i mig och gör mig alldeles vilsen. Mitt nya liv. Bara att gilla läget. Då är det skönt att ta ut ny riktning igen. Kolla av kompassen så att det blir åt rätt håll som är framåt! Härifrån och nu.
Det görs alldeles ypperligt med en fika tillsammans med Stora och Lilla Syster. Skriva mail till Största Systern och Store Broren figurerar i kulisserna, borta men helt nära ändå. Ett och annat telefonsamtal med en väninna, en natts skön sömn i nya sängen, en träff med "Överlevnadskursen" och sen börjar det kännas ok. Helt plötsligt sjunger jag i bilen igen. Högt. Och på fötterna nya skor. Hurra!

Kakelkänning.......

Har jobbat ända in i kaklet denna fredag. Nästan förbi kaklet men man stoppade ju i tid. Thank God!
Så kom jag hem till tysta, mörka radhuset. Inte en unge så långt ögat kunde nå, egna äventyr hägrar. Det får bli katten och jag, vilket inte är det sämsta. Hon gillar middagen lika mycket som jag!
Radion på, min nya fina, ett glas vitt vin och fixelifix med en bit lax. Man kan ha det värre. Absolut. Vad spelar man då???? Lite Robyn. Musik för dagen helt enkelt!
Trevlig helg!

Fina laxen, fräscha grönsaker och ett glas vitt. Lugn och ro. Härligt!

Att fira sig lite

Har sagt det förut: Det man har i underklädeslådan och i bekantskapskretsen ska sitta som en smäck. Annars får det vara! Är döless på gammalt och skavt, som sitter illa och mest irriterar. Ja. Som gamla behåar och så energityvar i ens närhet. Näe tack!
Så man städar lite. Både här och där. Kostar på mig att vara lite "brutal" och gör en rejäl rensning.
Man får det. Man behöver det. Rattar in andra kanaler och hör lite nytt. Befriande.
Sen.
Att jag har flyt på jobbet, att jag har fått plats på en "överlevnadskurs", att det går bra för kidsen och att vi på dagen har huserat sex månader själva i radhuset utan större katastrofer tänker jag fira lite!
Because I´m så himla mycket worth it! Mer musik på det!

En bruten förbannelse........

Konstaterar att det är tisdag idag. Konstaterar även att det har varit en helt ok dag. Precis som förra tisdagen var en helt ok dag. Av det drar jag slutsatsen att förbannelsen över mina tisdagar därmed är bruten och det ger mig ännu mer hopp, styrka och mod. Tillförsikt. Det är grejer det!

Det är något med musiken, det måste det vara! Av Cicki fick jag igår låten "Idag är jag stark" av Kenta och den hjälpte till minsann! Himla bra låt dessutom när man då och då tvivlar så där i största allmänhet. Så vi lyssnar väl????

Man tar sig fram. Del XXXXVM

Det målas i radhuset. Fult fönster blir fönster. Fult element blir fint element. Lugnt och fint. Sakta men säkert. För att inte säga jättehimla sakta. Men säkert. Den här damen är en envis rackare och det har visat sig att envisheten är en bra egenskap just i detta nu. Man ger sig helt enkelt inte. Näe. Man tjuter, skrattar, förbannar, hyllar. Om vartannat i en enda radhusbullerröra. Min alldeles egna röra. Det ska bli bra det här. På alla sätt. Och allt går ju mycket bättre till musik. Japps. Så är det.

Roligheter efterlyses!

Man brukar ju tycka att måndagar är skrutt. I jämförelse med tisdagar nu för tiden är måndagar himmelriket. Flera gånger den här sommaren har tisdagar utvecklats till dagar då besvikelse, ledsenhet och argsomsatan har varit kontentan.
Så och denna tisdag. Fast först var den inlindad i bomull. Sen visade den sitt rätta tisdagsface.
Förbaskat.
Vad är det man brukar säga när man ramlar av en häst?
Att man snabbt som tusan ska upp i sadeln igen?
Jo. Det är väl så.
När jag var liten och blev ledsen brukade jag be min mamma berätta något roligt så jag fick något annat att tänka på. Så. Har ni något roligt att berätta?! Jag är idel öra! Även om timmen är sen och jag borde gå och lägga mig............ egentligen!

Sovrumsfix

Jag har ett angenämt bekymmer. För en gångs skull. Lite skönt som omväxling till mina andra bekymmer tänker jag. Man ska ju sträva efter balans och idag tycker jag att jag utjämnar vågskålen något. Det är ett bra tecken på resan tillbaka.
Ett sovrum ska inredas. Bara till mig! När hade jag eget rum senast???? Som bara var mitt? Tja. 1981 i första egna lyan. Det är länge sen. Riktigt hur länge sen det är behöver vi ju inte utreda närmare.
Sen blev jag sambo, 1982 kallt och när det tog slut stack jag till storstan och bodde på en folkhögskolas internat. Där hade man förvisso egna rum men jag kan inte komma ihåg att vi någonsin stängde dörrarna om oss??? Fast det borde vi rimligen ha gjort, åtminstone när vi sov. Ack ja. Länge sen. Även det.
Nu, en massa år och händelser senare är det dags igen för egen "kuppe". Har så smått förlikat mig med tanken och kan börja ta tag i saken.

Lilla Syster och jag ska dessutom byta rum med varandra. Innan vi kommer till ro och kan börja piffa ska rummen renoveras. Hon är mycket bestämd med både färg och möblemang, planerar hit och planerar dit och vet hur hon vill ha det.
Jag får beslutsångest. Vilken färg på väggarna ska jag ha? Eller tapeter? Vilken säng? (just nu vilken som helst, sover på luftmadrass och dt är inte skönt. Inte skönt alls.....). Hur ska sängen stå? Klädskåp? Garderob? Rullgardin eller persienn?
HUR kan man bli så velig????
Jag som är en inredningsgeneral, pekar med hela armen och minsann vet hur jag vill ha det. I andras rum. I gemensamma rum. Men i mitt eget???
Blankt i hela huvudet.
Bästa Väninnan och jag har varit på IKEA idag. Det är bra att ta med henne då hon har oceaner av tålamod! Bästa Väninnans fästman fann det för gott att gå en egen runda emedan vi två tjejor skulle välja säng till mig. Tjolahopp, tjolahej vad jag inte kan bestämma mig......
Så.
Jag har nya turkosa soffkuddar. Två nya turkosa pallar i köket. Turkosa diskborstar och ljuslyktor in masse.
Någon ny säng?
Nopes. Men några broschyrer. Och har provsovit ett par madrasser. Tror jag vet. Ska bara bestämma mig. Bestämmer jag mig före 15 augusti får man 250 kr rabatt på hemkörningsavgiften. Det är på onsdag.
ÅH! Alla dessa beslut!
Sa jag angenämt bekymmer???? Ja. Det är ju det ändå. Ska bara våndas lite först och komma på vad jag gillar. Turkos tydligen. Lila och rosa. Svart är ju snyggt? Blommiga tapeter? Tantigt?! Eller ljusbl..........

Kras och kräftkalas..........

Idag skulle jag kunna säga "fan, fan, fan, fan, fan, fan......." men det tänker jag inte göra. Näe. Jag tänker hålla huvudet högt och glömma bort att jag blev besviken som "f-n" igår och ja. Lära mig av misstag helt enkelt. Lättare sagt än gjort men någon gång rasslar det väl till i kugghjulen och det går min väg.
Jag är väl nu en gång en godtrogen natur men hellre det än att gå omkring och vara misstänksam, missunnsam och bitter?
Jag begravde ju Häxan Surtant för ett tag sedan men igår längtade jag efter henne...... Ja. Det gjorde jag. Bara en kort sekund, fattas bara annat. Hon hade behövt peka med hela handen. MED HELA ARMEN! Ta mig tusan.
Så hade jag lust att välta en bil. Eller ett skrivbord. Kasta telefonen i väggen. Men vad skulle det tjäna till? Förutom de där sekundrarna av tillfredställelse av "där fick h*n".
Jaja.
Men man lugnade sig ju. Höll minen där på jobbet och svalde det ledsna. Vill ju inte att privatlivet inkräktar på jobbet. Stängde kanske kontorsdörren en liiiiiiten stund för att samla ihop mig. Dunka huvudet lite i väggen. Lite försiktigt. "Lagomontjagärsåjävladumjämt-försiktigt".
Sen åkte jag hem. Grät en skvätt. Eller skvätt och skvätt. Hinkar av förbannelsetårar och såg så lagom rolig ut när det var dags att samla ihop sig och åka på kräftkalas. Som ju blev ett himla trevligt kalas, som jag kan tänka på idag när det är min lediga dag och jag tänker att lediga dagar kanske är bra men inte när man har huvudet fullt av grubbel. Det blir mer tid till grubbel då. Jag gillar inte det. Jag vill ha grubblat färdigt. Men det fattar inte mitt huvud. Än. Snart så. Men tänka på kräftkalas, det kan jag tänka mig!
Såklart jag inte välte en bil. Eller skrivbordet. Telefonen är hel. So far. Men lusten! Maj gadd! Starka krafter det där! Intellektet rasade ned 47 våningar och man är inte så trevlig då.
Men idag är jag trevlig igen. Fattas bara!

Förbannelsetårar??? Nä. Regn. Spöregn.

Efter regn kommer solsken.... och en regnbåge.

Läckerheter som får en mamma att bli glad igen!

Vid det här trevliga bordet, med två ungdomar jag håller nära mitt hjärta hölls det kräftkalas!
Livets goda helt enkelt!

Fotboll it is!

Igår gjorde jag allsvensk debut. Ja. På läktaren. Säkrast så. Migränhelvetet höll sig i bakgrunden till slut och med solbrillor på gick det att vistas utomhus en härlig sommardag.
Så.
Stora Syster och jag tog Cina-bilen till Södertälje för att heja på Gefle som mötte Syrianska.
Om de vann? Gefle.
Njaenej.
Synd.
Denna utmaningars sommar kan jag nu även i ruta för:
"sett allsvensk fotboll"? kryssa CHECK!
OCH fått krama om en alldeles svettig, rödblommig fotbollspelare.
Det är inte klokt vad jag får vara med om!
Blir nästan yr ju!
Idag är det lugna gatan igen.
Har dragit lite gräs med tårna.
Ätit några smultron.
Suttit med ryggen mot skitstora trädet och njutit av en kopp kaffe.
Solbrillorna är på.
Migränen lurar i vassen.
Laddar för en ny jobbvecka.
En trevlighet är inbokad.
Försöker driva orospöken på vift.
Oron om hur det ska bli med allt och ingenting.
Man tar helt enkelt en dag i taget och konstaterar att so far. So god.
För varje dag blir jag starkare.
För varje dag blir jag jag igen.
Not bad at all!

Sköna Söndag

Igår jobbade vi hårt i radhuset, Bästa Väninnan och jag. Gnodde på som tusan, städade, flyttade runt möbler, bar saker till förrådet, rensade ut onödiga saker och fick så ÄNTLIGEN ned altandynorna från vinden.
En vän som höll i stegen, en höjdrädd radhusinnehaverska som klättrade upp och för första gången i radhusets 8-åriga historia befann sig på vinden och saken var biff till slut.
In alles alla dynor kom ned men solstolarna gick jag bet på. Hur jag än vände och vred på dem fick jag inte ned dem genom luckan.
"Vafalls" tänkte jag men nöjde mig med dynorna. Jag kan i alla fall bara sitta på ett ställe i taget och den här sommaren får det bli på dynorna. Basta.
Sen så.
Började det att regna. Igen.
Ja. Varför inte?
Nu är det söndag.
Det regnar fortfarande.
Kidsen har åkt på semester med sin pappa, jag börjar jobba i morgon efter fem veckors ledighet och bästa resan evver, så:
Soffhäng. Perfekt dag för det!
Läsa lite i de här:

Kolla in den här snyggingen som Hamilton:

Och spana in lite tapetprover inför stundande sovrumsrenovering:

Eller spana in ett program på tvåan om svenska gitarrister. Vad jag gillar akustisk gitarr! Man blir ju glad i hela kroppen av det!!!

En laddabatterisöndag helt enkelt. Njuta av tystnaden. Mitt eget sällskap. Ja och så katten!

Himmel och helvete på en och samma dag

Så haver bohag burits ut från radhuset och tänk va?! Himmel och helvete blandas i en röra som är alldeles min egen röra.
Man dör inte av ett brustet hjärta även om det känns så.
Det gör ont för att livet tog en oväntat vändning.
Men sådant händer. Man överlever.
Sen.
Har vi himmelsröran som väger upp det andra och bär. Hela vägen.
Med mig och kidsen kvar i radhuset, tittandes på bilder från vår alldeles fantastiska resa, katten som lägger sig mitt i fiskpinnefatet, tedrickande ungdomar i soffan halva nätterna igenom, mitt jobb som väntar alldeles strax, min diagnos som jag trots allt, lyckas hålla i schack och mina vänner som peppar, hejar och drar mig åt rätt håll, smultronen som mognar under stora trädet, trädgården som växer så det knakar utom rim och fason och tja. Allt som är kvar helt enkelt.
Och mig själv.
Inte att förglömma.
Att skiljas innebär ett sorgearbete. Orsaker lämnar vi därhän.
Inget man bara dammar av sig.
Närå.
Hela balunsen gås igenom.
Chock, förnekelse, ledsenhet, ilska, något som visst kallas accepterande (kommer, kommer) och så småningom lugnet igen. Hela proceduren tar ett tag.
Jag vet att det är så.
Mitt i denna röra tog jag alltså alla kidsen och stack till USA tre veckor.
Det bästa jag gjort.
Där, i ytlighetens land var jag bara jag, sedd, bekräftad och vem som helst hela dagarna. Man tilltalas till exempel  trevligt i affärer  som
"how are you today" och
"you looking good today, ma´m",
"guys, where are you from"?,
"have a nice day" och ingen jäkel visste väl att jag stundtals livrädd för att jag var ute på mitt största äventyr evver efter barnafödandet. Utan solhatt dessutom vilket jag rättade till fortare än kvickt i en hattaffär i Santa Monica. Man klargör sina problem och åtgärdar dem helt enkelt och slipper till exempel solsting.
Sådant får man råg i ryggen av.
Rädslor krymper när man känner att man tar sig framåt och och till exempel har rattat en hyrbil på vägar mellan Los Angeles och San Francisco. Kört vilse på en annan utflykt och hamnat i LA downtown där enkelriktat är synnerligen vanligt förekommande men man kom rätt ändå. Till slut. Eller har bokat hotell i San Francisco lite hipp som happ på nätet och det blev hur bra som helst. För att inte tala om när man har ätit små friterade bläckfiskar och benen är 10 till antalet spretandes åt alla håll. Ja, jag bara blundade och stoppade i munnen. Munsbit blev verklighet och det var ju faktiskt gott. När sen mina underbara ungar slog till och överraskade mamman med en förtida födelsedagsuppvaktning, fyller man 50 i höst ska man fira det länge och absolut uppmärksamma det på restaurang i Marina del Rey tyckte de, ja. Då är allt i hamn.
Råg i ryggen. Det får man.
Det känner jag alldeles bestämt när jag sitter här i soffan dagarna efter det här utflyttandet som nu är så definitivt och jag står på egna ben.
Säger rent av till mig själv:
"Hallo ma´m"!
"How are you today"?
och jag svarar:
"Fine, thank you".
Det skrivs nya kapitel i Cinas Låda.