En historia. En lång.

5 månader och två veckor. Så lång tid har det tagit för Store Bror att komma igen efter att ha blivit kvaddad i ett skolsystem som sägs vara till för alla. Inträdet i gymnasiet blev med andra ord inte alls vad varken Store Bror eller jag trodde.
Kommentarer som "vi glömmer bort hans funktionshinder för det syns inte på honom" och "vi tror inte att han behöver anpassning utan om han bara fokuserar och skärper sig på lektionerna så går det nog bra" försöker vi glömma att vi någonsin hört, men visst tusan sitter det en tagg i hjärtat. Med andra ord: En skola som inte tror på en diagnos, som inte förstår att de inte förstår vad det handlar om. Det blev inte så bra. Ungen gick hem och vägrade gå tillbaka.

Så vad gör man då? När en unge livsstrejkar, blir utbränd, känner sig totalt misslyckad och tappat förtroendet för vuxenvärlden???? Som såg sin kockdröm som ouppnåelig helt plötsligt? Som efter mycket kämpande i grundskolan stöter på okunskap och ointresse i sin "frivilliga" skolform och inte orkar mer?
Man jobbar på i det tysta. Försöker skapa rutin, ordning och reda i det lilla för att sakta, O.E.R.H.Ö.R.T sakta, försöka introducera delar av omvärlden igen. Talar om att man inte dör om man inte går i skolan, man är inte dum i huvudet om man inte klarar av det, att man måste få rätt förutsättningar för ATT klara det, annars körs man i diket.
Man låter ungen spela handboll. Hur mycket som helst. Eftersom han är väldigt bra på det är det en bra medicin. Man lider med ungen när skadorna hopar sig men tråcklar in honom på akuten, ortopeden, i röntgenapparater, på vårdcentraler, sjukgymnaster, naprapater och säkert något mer som jag förträngt.
Man sliter sitt hår när ingen ser, tjuter när ingen ser för att det är så svårt, läskigt, jobbigt och stundtals övermäktigt. Alltihop.
Man läser högt ur bra böcker om att övervinna hinder, sätta mål, se glädje i tillvaron för en till synes ointresserad ung man men man läser bara på. Låtsas som man läser för sig själv. Högt. I vardagsrummet, köket, hallen....utanför stängd badrumsdörr....
Man serverar mat, mellis, fika, mer mat, drar upp persienner när det morgnas, släcker lampor när det är kväll, ja ibland med huvudströmbrytaren...... inför datortider och blir galen när de inte hålls, gömmer datorn, tar fram den och försöker igen. Man fajtas. Helt enkelt. För livet.
Man är enligt tonåringen en "pain in the ass" men det låtsas man inte om utan man kör på med det man tror på:
Det ska gå. Strejken ska brytas. Livet ska återerövras det måste bara få ta sin tid. Tid att läka ihop.

Igår. 5 månader och två veckor senare har han med stolta steg och högburet huvud, varit på sin första praktikdag på en lunchrestaurang. Det har bretts smörgåsar, hackats gurka och burits brickor. Rörts i grytor och kastruller och den unge mannen var väldigt stolt vid hemgång. Ett steg i rätt riktning, mot självförtroende, att känna sig nöjd och behövd, ett steg mot att våga tro på framtiden igen.
(Sen. Att inte skolan gör hoppsasteg eller gratulerar till framstegen och gör allt i sin makt för att ordna allt pappersarbete med praktikplatsen i ett nafs, är väl bara det som var att vänta. Vi låter inte det slå ned oss utan glädjs i detta nu och tar ett steg i taget).
Att ungar kvaddas i skolan är inte helt ovanligt. Tyvärr. Antalet som blir "hemmasittare" är stort. Men de märks inte, gör inget väsen av sig och familjerna är inte de som efter år av kämpandet orkar stå på barrikaderna och ropa. Man fajtar på i det tysta. Men jag är övertygad om att det finns en plats för alla. Man måste våga tro på det!
Med detta i påskägget firar vi påsk nu, fyra lediga dagar. Sovmorgnar, lugn och ro. Man har längtat!

http://www.expressen.se/nyheter/hennes-son-har-inte-gatt-i-skolan-sen-femman/

In för landning

Idag kommer jag att ha lite egentid. Det betyder att inte en unge kommer vara i sikte och jag kan slöa runt hur jag vill från 16.00 idag till 13.00 i morgon söndag. Hur ska då dessa timmar spenderas?
"Kom på tjejträff med påföljande krogrunda" ekar ett förslag.
"Kan du hjälpa till att koka kaffe vid en flytt"? rungar ett annat förslag.
"Vi kan väl träffas och äta något gott, ta ett glas vin och se vad som händer" är ett tredje förslag.
Jag själv har ett alldeles eget, redan taget förslag:
Vinka hejdåförettlitetslag till kidsen, en långpromenad, byta vindrutetorkare, fylla på spolarvätska och olja i Cina-bilen, en god middag på det. Somna i soffan och missa upplösningen i Andra chansen. All alone.
Kan kanske låta alldeles oglamouröst och urtrist i somliga öron men klingar som ljuv musik i mina. Jag behöver hinna ifatt mig själv efter ett par veckor i helt galet tempo. Landa lite. Plocka lite i radhuset och njuta av tystnad. Men först av allt: Kaffe!
Ha en trevlig, mysig lördag!

En annan dag

Stora almanackan är framme. Det planeras in aktiviteter. Julracet är i faggorna. Här och där är det stora kryss. Det betyder att man inte kan boka in något på den dagen. Jo. Övriga medlemmar i hushållet kan det men inte jag. Det är mina "luftardagar", när jag ska ta igen mig, göra saker för min egen skull och helt enkelt bara vara. Man är utsatt för påtryckningar, det är man.
- Det går väl att ändra på????
- Du kan vara ledig en annan dag???
"En annan dag" inträffar inte om man börjar tumma på dem. Vis av erfarenhet och gott om tappade "en-annan-dag-senare" står jag för det.
Nu är det i vanlig ordning inte kidsen som står för påtryckningar utan aktivitetsgeneralerna i föreningsliv och skola.
Man skulle kunna tro att dessa då skulle nöja sig när jag faktiskt HAR bockat i vissa aktiviteter. Som att baka bullar in masse till en Lucia-konsert och sen ska vara med och sälja dem. Också. Men hur det är med den saken har vi ju konstaterat för länge sedan. Att mitt äldsta barn trädde in i föreningslivet -95 och att vi sedan dess varit tämligen aktiva förutom detta sista år då vi haft giltiga skäl, gör att jag ändå lugnt lutar mig tillbaka.
Missar Lucia-konserten gör jag bara inte. Ungarna sjunger så vackert och jag blir alldeles rörd varje gång. Att mitt i den där vita unghögen står min minsta telning och ljuder så vackert. Ett modershjärta klappar då ömt och starkt, precis som i "Nu tändas tusen juleljus".
Sen ska själva JULEN planeras. En jul som inte kommer se ut som de senaste 10 jularna. Nya traditioner ska grundas och visst skaver det lite här och där. Hur ska det bli? Hur ska vi göra? Som det alltid blir när man ska göra något för första gången och julen är ju lite laddad. Vare sig man vill eller inte så känns det så. Men fira jul det ska vi göra, kidsen och jag. Största Systern hinner hem från Amerikat och det är bästa julklappen ju! Puss och kram-kalas ska vi ha!
Men ännu är det november och en grålördag. Som gjord för en långpromenad och bokläsning. Så får det bli! Så klart måste vi ha lite musik också. Of course! Man kan ju njuta en stund av den här snyggingen, ännu en -62.a. Himla bra årgång om nån frågar mig!
Trevlig helg!

Packat och klart

Alldeles strax är jag packad och klar. Huruvida Lilla Syster är färdigpackad återstår att se. Jag har mina aningar. En mamma-dotter resa står för dörren och storstan ska besökas. Lite hit och lite dit, ett museum, Grönan och bara vara står på agendan. Och så ska Största Systern besökas. Hon som fick det där drömjobbet, någonstans att bo och bara trivs så där förträffligt på alla vis. Lycka liksom. Sommartider hej, hej!

Gammal och grå. Not.

Tulpaner är mina favvisblommor. Alla kategorier. Full blomning är inte allt här i världen. Det GÅR att åldras vackert och värdigt. Kolla här:

 

 

Vårpromenad

Gick en långpromenad med Kollegan idag. Gick och gick. Hasade, trippade och stapplade fram. Längtar man efter barmark kanske? Att få sträcka ut skånkerna i en snabbpromenad. Ja. Det kanske man gör. Just idag kändes det väldigt avlägset, men, vem har sett meterhöga snödrivor till midsommar? Det finns ju hopp!
Vi gör sådana där promenader ibland. Hon behövde dryfta lite problems och ville ha hjälp med att lägga upp strategier för att kunna gå vidare i livet och jag? Ja. Jag behövde som vanligt ösa galla över det till synes oändliga jobbet/stöket med att få till en vettig skolgång för Store Bror. Idag grät jag en skvätt över hopplöskänslan men si, då snurrade hunden Felix in mig i kopplet och tjoff! Så låg Felix och jag i en enda stor tanthundblötsnöhög och då skrattar man ju istället. Och hasar sig upp och vidare. Precis som in real life!

Dag 15: Ombokat

Nä. Det blev ju ingen målarkurs. Lederna ville inte det. Himla taskigt av dem tycker jag men de har nu sin egen kanal då och då och gör lite som de vill. Just nu inte alls som jag vill. Jobbigt att hålla i saker, jobbigt att klä på sig och ta mig tusan jobbigt att vara. Bara. Och så den evinnerliga tröttheten. Ja, det heter ju Trötthetssyndrom så det är klart att jag är trött. Men så trött så jag bara bums bas måste lägga mig raklång i sängen fast jag redan ligger ner? Ska det va så länge tro???? Doktorn kan inget lova. Tiden får visa hur bra jag kan bli. Just idag är tiden ..... långsam.
Men,
å andra sidan kunde jag ligga i soffan tätt intill Lilla Syster och se reprisen av Lets Dance, hade tid att prata i telefon med Största Systern och ligga i ett varmt bad hur länge som helst tills tant blev alldeles alldeles skrynklig. Sen har jag druckit kaffe och legat i sängen och tittat när skymningen lagt sig som en blå dimma runt radhuset och stora trädet till slut bara är en svart silhuett. Det är minsann vackert när man har tid att titta.
Idag hade jag tid.

Dag 10: IVAR är killen hela dagen

Den som spar hon har ...... en IVAR i bakfickan. Trogna, fina, pålitliga IVAR som hängt med mig sedan 1986 fick komma fram ur magasinslådan i helgen och tjäna på nytt, nu i Älsklingens nya övernattningslya. Aldrig överger jag min IVAR. Man kan väl säga att jag lånat ut honom nu. Tillfälligtvis.
När så bärandet och skruvandet var klart var det ju dags för det verkligt roliga: Piffet! Kuddar hit, värmelyktor dit, krukor och lite fix till väggarna. Känns nästan som jag vi flyttat hemifrån!
Jorå, vi vilade oss också. Då passade vi på att åka äääääääääääääääända ut till Tyresö. Där hejade vi på Store Bror och handbollslaget som spelade som skållade troll och med det eminenta spelet gick vidare till steg fyra i Ungdoms-SM. Gissa om mamma-hjärtat slog stolt och tja, en aningens fort då´rå, då sista matchen var en rysare av sällan skådat slag.
Med dylika övningar försvinner en helg fort som bara den men nöjd och glad är jag!

2010!

Om man nu får för sig att handla lite impulsivt på rean sådär, som den trådlösa skrivare jag bar hem igår kväll, kunde man ju då önska sig att det skulle gå lite geschwindt så där att koppla in den? Hux flux lixom. Det SA han, försäljaren Måns.
Betänk att vi fortfarande skriver 2010!
Nä. Skulle inte tro det då va?. För vem bär hem apparaten som har en trasig adapter?
Moi.
Såklart.
Att spara är guld, att shoppa innebär vissa ansträngningar. Som att packa ner alles apparaten och ta sig tillbaka till affären. Vad jag inte har lust med det. Näe. Jag vill sitta på min kammare och scanna in kort från när barnen var små och göra fina fotoböcker i datorn. Det är vad jag vill.
Det blir säkert så. Så småningom.
Vilket år som helst!

Svettig fredag

När ni andra sitter där med ert fredagsmys och väntar på god mat/en drink/ett glas vin/coca-cola/ramlösa/skumbananer eller helt enkelt bara är vid hemmets härd, tycker jag att ni ska sända en tanke till den här tanten som tillsammans med Store Bror ska sälja biljetter och torka svett i Sporthallen i kväll. Just det! Svettorkare! Har fått instruktioner om var och vilka handdukar som det ska torkas med och glad är väl jag att jag inte behöver ta med egna.
Nu är det ju inte så att det bara dryper svett där i hallen hur som helst utan det ska spelas herrmatch i handboll och Store Brors lag är inkallade som matchvärdar. Swisch, så blev jag en del i det laget, annars ska man ju helst hålla sig så långt ifrån grabbarna det går. Tycker dom. (Det är lämpligen då man passar på att sälja de där strumporna, kalsongerna, havrebollarna eller så ligger man helt lugnt och stilla på sängen och inväntar nyårsdagen så man får åka till Willys och räkna chipspåsar igen).
Jo. Jag gillar visst sport och är jätteglad att barnet har något att göra. Annars skulle ju jag vara helt sysslolös och ha hur mycket tid som helst att måla, skriva och fota. Hur skulle det se ut?
Trevlig helg!

Raketvecka

Den här veckan har gått i raketfart. Nu är inte det en fart jag brukar ha så med mina mått mätt borde det vara lördag idag. Det är det inte. Det är torsdag. Ju.
Fotokursen i måndags var toppen! Mycket information på kort tid, jädrar i min lilla låda vad jag skrev, pillade på kameran, lyssnade på läraren och skrev igen. Blev hur sugen som helst på att fota, fota och fota mer ändå. Så det har jag gjort och det blev precis likadant som med måleriet. Tiden bara försvinner!
Bästa Spader Madame och jag förlustade oss i tisdags och jag är nu introducerad i bridge. Nåja. Jag har i alla fall sett brickor och en kortlek, och det var minsann mer än vad jag hade gjort innan. Har lite sifferfobi nämligen och har fått för mig att bridge är himla svårt. Det tror jag fortfarande att det är men Spader Madame säger att det är kul och jag tror på henne! Absolut! Vad gäller kortspel så spelar jag väl då hellre än bra. Jag är den som blir vald sist kan jag ju avslöja om man ska spela i par eller lag. Älsklingens flickor brukade turas om att spela med mig av ren artighet. Man kan ju inte vara bra på allt! Även om jag då och då försöker......
Göra fina chokladpralinkartonger kan jag i alla fall. I guldask, med glittersnöre om. Så jag sticker och gör det nu!

Hejdå bilen!

Men jag har ju alldeles glömt! Jag har ingen bil längre. Eller det har jag ju egentligen, men Stora Systern klarade körkortet i måndags så ..... ja, ni fattar! Grattis till henne och grattis till mamman som i ett huj fick flera timmar över i veckan när stafettpinnen "skjutsatillträningarochaktiviteter" överlämnades till henne.
*ser mig omkring och undrar vad i all världen jag ska hitta på med all tid?*

Turnéstart

Idag har vinkelink-säsongen för sommaren börjat. Knappt hann Lilla Syster och Store Bror hem från Lilla Huset på Ön innan de idag styr kosan mot Dalarna. Lite dalahästmålande, Siljansfiske och slippa-mamma-några-dagar står på deras agenda. Det blir fasligt tyst när de åker.
Var det det jag längtade efter? Det tysta radhuset? Ok. Kaffe. Bok. Lite sol. Rätt ok. Ändå.

Tankar från ett växthus

Min arbetsträning arrangeras av ett projekt som kommunen, F-kassan, AF och Landstinget står för. Och så företagen i stan förstås. De som ställer upp och tar emot människor som behöver slussas tillbaka i verkligheten lugnt och stilla, utan krav. Det finns inga måsten om att träningen skall leda till fast arbete, utan man har ett år på sig att rehabiliteras ute på olika arbetsplatser, sedan tar andra åtgärder vid.
Jag är väldigt glad för min plats i Växthuset och känner att det är ett bra ställe att vara på för mig. Jag kommer till insikt om många saker när jag är där, att plantera till exempel, har gett mig lite insikt om mig själv. Att en liten stickling som verkar så yttepytte minsann tar fart och växer när ny jord och kruka presenteras. Att en hängig växt blir glad och fin när rötterna ansas, och får ny jord förstås. Sedan ut i stora växthuset med de andra och få sol och vatten. Nästa dag är den fin igen! Fantastiskt! Jag tänker att det är så det är. Jag har ju varit deppig, hängig och trött länge nu. Lite vilsen och "fast i en liten kruka", lite trångt om rötterna faktiskt. Snudd på syrebrist. Och så kommer det nytt. Tiden går och minsann om jag inte står i lite ny jord nu? Lite näring på det i form av mer tid, förståelse, familj och vänner och det vete sjutton om jag ändå inte ror det här projektet i hamn. Projektet "få mig själv på fötter igen"!
Trevlig helg önskar jag!

Himmelsblått hav av lobelia blir jag lugn av.

Ompysslade tagetes står givakt.

För närvarande har jag bästa jobbet. Ever!
Jag får pyssla om bl a de här små raringarna!

Dream on!

Jag behövde ta en liten paus. Ta igen mig lite då helgen som gick ägnades åt "trädgårdsförstörning". Det tyckte i alla fall ungarna. Nu är det på sikt en förbättring på gång, utan taggig klätterros, bucklig, hängig häck och skrovlig gräsmatta men tja, just nu så..... önskar jag att det redan var klart! "En sak i taget", "var sak har sin tid" o s v. Måhända känns det nu lite kalt på den s k tomten, men jag har god fantasi och kan riktigt "se" det nya, fina, vita staketet, stolpar med "överhäng", spaljéer med frodiga klängväxter, gräsmattan som får nytt liv och blir grön och frodig. Som sagt. Jag har MYCKET god fantasi! Väldigt lite ork. Passar bättre som arbetsledare faktiskt när jag tänker efter. Och var det inte något om att delegera vi lärde oss på fritidsledarkursen, den där på -80-talet?! Ska nog damma av lite av de kunskaperna igen. Det blir i alla fall klart vilket år som helst. Bra så!

Älsklingen gav sig på klätterrosen som helt enkelt frusit ihjäl i vinter.
Riva, riva, slit, slit och så var den borta!

"Men, mnja, ska vi inte göra något åt alltihop liksom"?
"Börja om från början"?

Ok. Sagt och nu: Gjort!


Som sagt, man kan ju tänka sig hur det skulle kunna bli!

I skuggan under ett träd

Igår var en spännande dag. Efter timmarna i växthuset bar det av till Stora Staden för att beskåda en fotbollsmatch. Nu tillhör inte det en utav mina vanliga sysslor en onsdagkväll, för ni som hängt här ett tag vet ju att då målar jag. Och mina målarkvällar rör man inte på. Men, nu är det kursuppehåll över sommaren och onsdagskvällarna behöver ju fyllas med annat.
Så varför inte en fotbollsmatch? En i Svenska Cupen. Med en "känning" i det ena laget var ju saken given. Hängiven supporterskara på läktaren, fint och varmt väder gjorde att det blev en härlig kväll. Dessutom kunde Älsklingen slita sig från jobbet en stund och gjorde mig/oss sällskap. Så vad kunde gå fel?
Ja, det var väl det då att "vårat" lag inte vann. Men det berodde inte på hejarklacken, för oj, vad vi hejade, klappade och ropade! Ibland går det ju bara inte som man vill!

Idag har det varit högsommarvärme här. Jag går på sparlåga för dylika utflykter som den igår tar på mina krafter. Jag håller på att lära mig det, vad "batteriet" räcker till, och det tar lite tid. Å andra sidan har det varit helt ok att sitta i skuggan under ett träd i dag och bara finnas till. Ja, tre timmar i växthuset först då. Men sen. Återhämtning pågår. Jag har haft god hjälp där under trädet. Av grannpojken, tre och ett halvt år. Härliga sanningar har jag fått mig till livs och så många myror, maskar, gråsuggor och tusenfotingar jag fått se idag, var det länge sedan jag såg. Han är en liten herre som helt är här och nu, det är bara att hänga med och njuta. Det behöver man ibland!

Sköna Maj 2010

Jaha. Knappt hinner "packa-så-många-matsäckar-man-kan-hinna-med-månaden" börja förrän jag brister i planeringen. Hade visst glömt skriva in en liten handbollsavslutning. Kära nån! Vilken tur att ungen kom ihåg det själv då och nöjer sig med att gå med kompisarna och inte gråter krokodiltårar för att mamman bokat sig på annat ställe med annat barn. Himla tur!
Sköna maj är här och jag lovar, det är rally! Aktivitetsrally! Jag undrar vad man vinner, för visst är det en tävling? Att skylla på att mamman är trött håller inte. I maj är man inte trött. I juni däremot, stupar man med näsan i avslutningstårtan men det är ju en bit kvar dit. Tackolov!

Blixtar och dunder

Att vi skulle släcka lamporna igår en timme, under Earth Hour, tyckte inte vi var så konstigt, det gick an för en god sak. Sen om det verkligen hjälper är en helt annan femma. Lilla Syster var lampgeneral och i god tid var stearinljusen tända och lördagsgodis framplockat. Hon höll koll på grannarna också och visste minsann vilka som släckt eller inte. Mitt i timmen fick hon ett mess från en kompis som undrade vad hon gjorde. Lilla Syster förklarade och skrev "vi myser, det är ju Earth Hour".
Det dröjde en stund och så fick hon tillbaka:
"Earth hour"?
"Är det en restaurang"?
Lilla Syster förklarade igen och som vuxen är det roligt att höra hur ungar tänker och resonerar om saker och ting, hur de faktiskt tar till sig information och förmedlar den vidare.
De två tjejerna trasslade in sig i en diskussion om miljöhot och klimatförändringar och rätt som det var hade det gått en timme. Så Earth hour fyllde ett syfte i alla fall, två 12-åringar diskuterade klimat och miljö en hel timme en lördagskväll i mars. Avslutningen på kvällen blev sedan ett skådespel då ett åskoväder drog förbi. Tror inte jag varit med om det förut, åska, blixt och dunder i mars. Men det bådade om tid som stundar: Sommartid! Lovely!

Fy katten!

En onsdag i mitten av mars. Det snöade i morse. Fast den här gången inga enorma mängder utan lite mer som puder. Så där lagom tunt så att isfläckarna döljs. Känner redan hur ont det kommer göra i lårbenen om jag ramlar på väg till garaget. Näe. Broddar på!

För övrigt har jag flera morgnar ångrat att vi skaffade katt. Den lilla fröken Martini är jättesöt, charmig och busig och bra för barnen. Och väldigt morgonpigg. Hon väcker mig så käckt 04.35 med ett fasligt jamande och skrapande med tassarna på mina ben. Sen springer hon före mig nerför trappan och vill ut.
Varför gick jag med på detta? Varför lär man sig aldrig att det till slut i alla fall är MAMMAN som fixar och trixar med djuren?
Vi har tränat förr om jag säger så.
Fiskar, hamster, kanin och vandrande pinnar. Vad gäller vandrande pinnen höll jag på att bli anmäld till djurskyddsföreningen. Pinnen behövde en pinne att klättra på.
"Plättlätt" tänkte jag och tog en pinne ur högen som Store Bror släpat hem. Som råkade vara en tallpinne med kåda på. Och den levande pinnen bar sig inte bättre åt än att h*n ju klibbade fast i kådadroppen och ja, dog en plågsam död för vi hade åkt på semester ett par dagar.
Och så fick mamman ljuga inför sina små barn och säga att pinnen hade flyttat till himlen och hade det bättre och det var begravning och ..... ja. Att man aldrig lär sig.
"Hörru morsan" tröstade barnen i morse.
"Martini är ju så ung. Hon håller nog bara på kanske två år till. Sen blir hon gammal och trött."
"DÅ får ni sova. Båda två"!
Så nu vet jag det! Sovmorgon. Om två år! Jippi!

En riktig Lussekatt!

I fredags var jag på Lilla Systers skola och beskådade skolans Luciatåg. Som den blödiga mamma jag är, trillade tårarna som pärlor från ett trasigt halsband och jag förbannade avsaknaden av pappersnäsdukar. Jag har legat av mig vad gäller utrustad handväska. Det fanns tider då jag med ett leende kunde fiska upp de mest efterfrågade attiraljerna ur nämnda väska. En ny blöja, en ny tandborste, ett måttband, en rolig leksak, en busslista, en klubba och .... vid ett tämligen rätt valt tillfälle ... en gaffel! Varför just den fanns där har jag ingen aning om. Men jag har som sagt legat av mig.
Vad gäller Luciadag är det här den lugnaste på många, många år för mamman. Otaliga morgnar har tillbringats på dagis, för 18 år sedan gick jag inte ens och la mig den 12.e för att vara på plats med Största Syster och då nyfödda Stora Systern kl 06.00. I morse bjöd Älskade Sambon mig frukost på sängen, sjungades "Staffan var en stalledräng"..... Allt har liksom sin tid!
För övrigt fyller katten Martini 1 år idag och har varit dagens huvudperson för samtliga i hushållet. Allt har verkligen sin tid!