Ett nytt kapitel

Onsdag. Har åkt fram och tillbaka i jobbet till Nyköping tre dagar i rad. Inget särskilt med det. Förutom vädret och inte det mest optimala väglaget. Men det har äntligen slutat att snöa!
Om en timma har sonen handbollsmatch, funderar mest på hur jag ska hålla mig vaken för att orka åka och titta……….  men det gör jag ju.
Sen hem och förbereda för Store Brors inskrivning på Arbetsförmedlingen i morgon och konstaterar att idag, 4/2, har han skrivits ut ur skolan. Den är över på riktigt, kampen för en bra skolgång och vi konstaterar att de tre första åren var fantastiskt bra, mellanstadiet blähä, en enda lång helvetisk kamp förutom läsåret på på Resursskolan som var räddningen från total härdsmälta, högstadiet var bra men orken slut till slut och att åren på gymnasiet hade han kunnat vara utan.
Vi/han gör som kungen och vänder blad.
Det är nya tider nu!

Värt att fira!

En ung man cyklar till skolan för femte dagen i rad. Jag är hemma i sviterna efter magpaj och migrän och vinkar "hejdå".
Den känslan. Att se sin tonåring på bra humör, cykla iväg till skolan. Ja. Det känns bra helt enkelt.
Vi tar fortfarande en dag i taget, har täta avstämningar och det verkar, ta i trä, som skolan fattat galoppen lite grand.
Till exempel finns det fr o m idag en extra resurs i klassen. Som skänkt från ovan. I juli fanns det inte en spänn till en extra resurs, en överklagan senare står det en livs levande extraperson i klassrummet. För hur lång tid vet vi inte men det får vi ta då.
Den nya sv/eng-läraren är utbildad specialpedagog och har efterfrågat tidigare utredningar, åtgärdsplaner och arbetsscheman. Eeeeeh. Eftersom några sådana inte finns från försök 1 att gå på den här skolan, lät hon väldigt förvånad och tre timmar senare ringde den där rektorn och efterfrågade material från grundskolan och lite till. Eftersom hon/skolan fick allt det här när ungen skulle börja 1.an förra hösten, inget förvånar mig längre, men tydligen slarvat bort allt, tog jag helt enkelt nya kopior på rubbet och överlämnade det inom en timme med Bästa mamman som budbärare.
Man kan säga att det i alla fall har börjat bra! Och att slit lönar sig.
Den unge mannnen har fått önska sig fredagsmiddag för att fira comebacken: Stekt aborre med potatis och romsås.
Ska bli! (han har dragit upp firrarna själv, fileat och fryst in).

En historia. En lång.

5 månader och två veckor. Så lång tid har det tagit för Store Bror att komma igen efter att ha blivit kvaddad i ett skolsystem som sägs vara till för alla. Inträdet i gymnasiet blev med andra ord inte alls vad varken Store Bror eller jag trodde.
Kommentarer som "vi glömmer bort hans funktionshinder för det syns inte på honom" och "vi tror inte att han behöver anpassning utan om han bara fokuserar och skärper sig på lektionerna så går det nog bra" försöker vi glömma att vi någonsin hört, men visst tusan sitter det en tagg i hjärtat. Med andra ord: En skola som inte tror på en diagnos, som inte förstår att de inte förstår vad det handlar om. Det blev inte så bra. Ungen gick hem och vägrade gå tillbaka.

Så vad gör man då? När en unge livsstrejkar, blir utbränd, känner sig totalt misslyckad och tappat förtroendet för vuxenvärlden???? Som såg sin kockdröm som ouppnåelig helt plötsligt? Som efter mycket kämpande i grundskolan stöter på okunskap och ointresse i sin "frivilliga" skolform och inte orkar mer?
Man jobbar på i det tysta. Försöker skapa rutin, ordning och reda i det lilla för att sakta, O.E.R.H.Ö.R.T sakta, försöka introducera delar av omvärlden igen. Talar om att man inte dör om man inte går i skolan, man är inte dum i huvudet om man inte klarar av det, att man måste få rätt förutsättningar för ATT klara det, annars körs man i diket.
Man låter ungen spela handboll. Hur mycket som helst. Eftersom han är väldigt bra på det är det en bra medicin. Man lider med ungen när skadorna hopar sig men tråcklar in honom på akuten, ortopeden, i röntgenapparater, på vårdcentraler, sjukgymnaster, naprapater och säkert något mer som jag förträngt.
Man sliter sitt hår när ingen ser, tjuter när ingen ser för att det är så svårt, läskigt, jobbigt och stundtals övermäktigt. Alltihop.
Man läser högt ur bra böcker om att övervinna hinder, sätta mål, se glädje i tillvaron för en till synes ointresserad ung man men man läser bara på. Låtsas som man läser för sig själv. Högt. I vardagsrummet, köket, hallen....utanför stängd badrumsdörr....
Man serverar mat, mellis, fika, mer mat, drar upp persienner när det morgnas, släcker lampor när det är kväll, ja ibland med huvudströmbrytaren...... inför datortider och blir galen när de inte hålls, gömmer datorn, tar fram den och försöker igen. Man fajtas. Helt enkelt. För livet.
Man är enligt tonåringen en "pain in the ass" men det låtsas man inte om utan man kör på med det man tror på:
Det ska gå. Strejken ska brytas. Livet ska återerövras det måste bara få ta sin tid. Tid att läka ihop.

Igår. 5 månader och två veckor senare har han med stolta steg och högburet huvud, varit på sin första praktikdag på en lunchrestaurang. Det har bretts smörgåsar, hackats gurka och burits brickor. Rörts i grytor och kastruller och den unge mannen var väldigt stolt vid hemgång. Ett steg i rätt riktning, mot självförtroende, att känna sig nöjd och behövd, ett steg mot att våga tro på framtiden igen.
(Sen. Att inte skolan gör hoppsasteg eller gratulerar till framstegen och gör allt i sin makt för att ordna allt pappersarbete med praktikplatsen i ett nafs, är väl bara det som var att vänta. Vi låter inte det slå ned oss utan glädjs i detta nu och tar ett steg i taget).
Att ungar kvaddas i skolan är inte helt ovanligt. Tyvärr. Antalet som blir "hemmasittare" är stort. Men de märks inte, gör inget väsen av sig och familjerna är inte de som efter år av kämpandet orkar stå på barrikaderna och ropa. Man fajtar på i det tysta. Men jag är övertygad om att det finns en plats för alla. Man måste våga tro på det!
Med detta i påskägget firar vi påsk nu, fyra lediga dagar. Sovmorgnar, lugn och ro. Man har längtat!

http://www.expressen.se/nyheter/hennes-son-har-inte-gatt-i-skolan-sen-femman/

Också sagt och menat.

Idag säger jag en helt annan sak: Skam den som ger sig.
Praktikplats inom räckhåll för en yngling och ett bra besked från sjukhuset rörande Lilla Syster. Det är ju finfina nyheter till ungdomarna och mig. Beacause we are så jäkla worth it!

Sagt och menat

Idag säger jag bara en sak: Jävla skit. Attans.

Det är bara regn hos mig........

Man stretar på. Jobbar. Går på möten i Store Brors skola. Är väl lite av en skolmötesveteran vid det här laget. Idag gick det ...... sådär. Gick därifrån med gråten i halsen men ändå en känsla av att inte ge upp, inte alls men man kan ju bli lite trött i huvudet av att behöva kämpa som en iller hela tiden för att det ska bli bra och omvärlden begriplig för Store Bror. Kanske hade det känts lite bättre om solen strålat från en klarblå himmel men det gjorde den INTE. Näe. Dimma och dis hela dagen och till slut spöregn. Som bara för att understryka hur jäkla tungt det kan vara en sketen måndag i november.
I morgon är en annan dag och det tycker jag är skönt!
Men. Till dess lite musik. Som vanligt spelas den lämpligen högt som tusan och avnjutes i takt.
Ha en trevlig måndagskväll!

De här dagarna..........

När man har ett barn med funktionshinder händer det då och då rätt ofta att man kör huvudet i väggen. Saker och ting skruttar till sig och ja, man kan längta efter vanliga "problem". Vad nu det är. Egentligen. Att ungarna äter godis fast det inte är lördag, att ungarna inte plockar upp kläder, att de inte hjälper till, att de trotsar, inte har strumpor i skorna fast det är minusgrader, att de inte borstar tänderna fast de ska, att de inte hör vad man säger och en miljon saker till. Vanligt. Enkelt. Går att hantera.
Man längtar INTE efter att gång på gång göra brandkårsutyckningar till skolan, kämpa hårt för att få till anpassad undervisning, kämpa som en galning för att få vardagen gå ihop lagom begripligt för någon som inte tolkar världen som vi "normalstörda", att se sitt barn må dåligt.
Näe. Trött blir man. Uppgiven. Förtvivlad. Igen.
Då skriver man ett mail till Bästa Resursläraren. Som så klokt och tryggt tolkar den panikvirriga mammans hullerombullerord och reder ut begreppen. Visar på stigar som kan väljas och provas var de leder. Som vet vad hon pratar om och gör mig lugn. Som många gånger förr!
Teamkänsla. Ja visst ja! Så ska vi ju ha det! Nya kontakter tas. Möten bokas. Telefonsamtal, ca 154 st rings. Klart det blir bra. Igen. Så småningom.
För att orka med allt ansökte jag om semester i morgon. Det är viktigt att lyssna på sin kropp och min sa:
"Stopp"
"Det räcker nu".
Då får det vara så.
Med en ytterst förstående chef och goa arbetskamrater så är saken biff:
Den här donnan är ledig i morgon!
Känns finfint!

Glada nyheter är glada nyheter

Idag har det ramlat in några positiva besked i radhuset. Det gillar jag!
Ett av beskeden kom från Försäkringskassan. En av aktörerna i min Haverikommission. Ett besked som gör att jag får förlängd rehabilitering så mina lediga onsdagar förbliver mina i två månader till!
Hur glad och lättad blir man inte då?
Jo. Väldigt glad och lättad.
Sådär så det känns. Skönt. I hela kroppen. För nu kan jag släppa den funderingen och koncentrera mig på jobbet, hemma, sjukgymnastiken och inte tänka "tänk om...." och oroa mig för ork och ekonomi.
Nu vet jag! Jag behöver lite mer tid att komma igen och den nya handläggaren lyssnade på mig och läkaren. Det finns alltså hopp!
Ett annat besked gällde ett gymnasieval. En ung man har fått en "Välkommen till oss"-hälsning från den gymnasieskola han ville gå på och log med hela ansiktet när det kuvertet sprättats färdigt. Sånt värmer ett mamma-hjärta!

On the way

Tänker att solglasögonen är bra att ha på, rödgråtna ögon lyser ju så förbannat. Värre är det med näsan som ju blivit röd av allt näsdukstorkande. Ser bara så konstigt ut med solglasögon runt näsan.
Nä. Ledsenblottad går jag till ICA. Orkar inte ta på mig facet. Man är väl som man är, va?
Kom ju på mitt i ett steg, ett försök att fånga vardagen, att det ska säljas fika vid en handbollsmatch lördag morgon. Och att undertecknad vid ett svagt ögonblick för länge sedan så jävla käckt räckte upp handen när det efterfrågades frivilliga till det. Tror bestämt jag ska binda ihop armarna kring kroppen nästa gång jag går på möten..........
Tjoflöjt. Så jag bakar. Det ger frid och så luktar det ju så gott. Bullar och frallor. Kan ju muntra upp vem som helst. Till och med mig.
Sen.
När jag petar in betalningar för sålda polkagrisar, plastpåsar, tandborstar och NewBody känner jag mig lite som en handelsresande i korta varor. Men det är klappat och klart nu. Check.
Har skruvat ihop nya målarhurtsen. Check.
Bjudit väninna på te och mackor. Check. (skulle vart luch ju, men "någon" hade glömt bort att handla....) Lunchmacka helt enkelt. Satt hursomhelst finfint!
Ja.
Dagarna går ju! Det går ju!
Strumporna är på, liksom resten.
Att sen Store Bror och jag i morse tog oss från sovande tillstånd till ett möte i skolan på sisådär 13 minuter tror jag faktiskt är nytt världsrekord. ........ Så rullade dagen igång! Okammade. No pardon!

Vårpromenad

Gick en långpromenad med Kollegan idag. Gick och gick. Hasade, trippade och stapplade fram. Längtar man efter barmark kanske? Att få sträcka ut skånkerna i en snabbpromenad. Ja. Det kanske man gör. Just idag kändes det väldigt avlägset, men, vem har sett meterhöga snödrivor till midsommar? Det finns ju hopp!
Vi gör sådana där promenader ibland. Hon behövde dryfta lite problems och ville ha hjälp med att lägga upp strategier för att kunna gå vidare i livet och jag? Ja. Jag behövde som vanligt ösa galla över det till synes oändliga jobbet/stöket med att få till en vettig skolgång för Store Bror. Idag grät jag en skvätt över hopplöskänslan men si, då snurrade hunden Felix in mig i kopplet och tjoff! Så låg Felix och jag i en enda stor tanthundblötsnöhög och då skrattar man ju istället. Och hasar sig upp och vidare. Precis som in real life!

Balans

Igår, när jag tillfälligtvis tappade sugen ett tag efter ännu ett av de otaliga möten med skolan som vi har, mötte jag en person som bara med en kram, ett leende och ett par väl valda ord gjorde att jag blev lite glad igen. Att den här oron som bor som en lågt flygande helikopter i mitt bröst, lyfte ett slag och det blev uthärdligt att andas en hel eftermiddag. Man tackar, bugar och bockar för det och fortsätter. Det bara SKA gå att gå i skolan även om man har det lite svårt! Så det så!
Sen,
hemma, hemma i radhuset igen, där det blev samling kring köksbordet och åts hemmagjorda hamburgare, prat och skratt av tonåringar, egna som lånade, lättar oron tillfälligtvis igen och byts ut mot lite lyckokänsla. Man behöver det. Balans!

Nödvändigt vetande

Man kunde ju tro att en sketen tisdagskväll skulle kunna förflyta i lugn och ro i lilla radhuset. Det var väl ganska lugnt tills Lilla Syster tog fram matteboken och behövde hjälp.
"Don´t worry" sa jag och passade till Älsklingen som för en gångs skull var hemma.
Eftersom han fortfarande inte mår så bra efter borreliainfektionen var han tvungen att skyndsamt lägga sig platt raklång och var inte så behjälplig med nåt endaste något. Himla synd för matteläxan handlade om primtal.
"VA"?
Primtal var faktiskt inte uppfunnet när jag gick i skolan! Eller så missade jag dem helt. Men, man gör så gott man kan och visst skulle Lilla Syster ha hjälp med läxan. Det var faktorer hit och dit, sammansatta tal och nåt om tvillingar. Vi gjorde något slags såll där man kryssade siffror eller ringade in och så skulle man till slut veta vilka tal som är primtal. För de var de inringade.
Så,
nu vet jag det. Vad gör jag med dom?
Vad jag gör ikväll vet jag bestämt. Det är onsdag. Det är målarkurs igen. Äntligen!

Trolleri, trollera och så kom solen fram!

När arbetsminnet sviktar i datorn är det ju plättlätt att uppgradera det. Ett starkare minneskort, tjoff i apparaten, och så orkar datorn mer.
När arbetsminnet sviktar på en människa blir det genast lite knivigare. Inga minneskort finns att köpa direkt. Men det finns olika former av uppgradering ändå. Man kan nämligen träna upp sitt arbetsminne. Är inte det häftigt?!
Det finns ett speciellt arbetsminnesträningsprogram (bara att komma ihåg det är träning......) som heter RoboMemo som visat goda resultat på barn med koncentrationssvårigheter, minnestörningar, dementa, hjärnskadade m fl. Jag tror på det.
Här är Store Bror lite betjänt av en "uppgradering" (och hans mamma stundtals) men vi har stött på kalla händer i sex år. Skolan har inte haft råd, jag har inte haft råd, hjälp har inte gått att få genom vare sig landstinget (fast det är de som rekommenderat det) eller kommunen. Nä. Hopplöst har det känts mellan varven. Så, vad gör man då? Jo, man köper Memory av olika slag och tvingar ungen att spela det i tid och otid. Det har resulterat i att både han och jag ÄGER på Memory men säg den tonåring som spelar sånt med sin mamma? Nä. Tänkte väl det. Och i garderoben ligger ca 27 olika memory-spel. En guldgruva att slänga ut på Blocket?
Det hampade sig så, att jag igår var på Store Brors skola och hade (som vanligt) laddad med argumentkanonen och åsiktsbazookan för att han ska få fortsätta inskolningen i vanlig skola med de resurser till förfogande som utlovades i våras. Laddad mamma med andra ord!
Nu behövde jag aldrig använda artelleriet, de har redan fattat galoppen och har en plan. Fantastiskt. När vi pratade om hur lätt det är att glömma bort saker och ting, läxor, uppgifter, datum, vart man är och vart man ska m m tittade specialläraren på mig, frågande och bläddrade i sina papper.
"Men vi har ett program på skolan som heter RoboMemo som tränar minnet, kanske ska han få prova det"?
Ibland är det tur öronen sitter i vägen, annars snodde munnen sig runt hela huvudet i ett leende! Han kanske ska det va!!!! Prova!!!! Ibland måste man bara nå PUNKTEN innan saker och ting funkar. This was meant to be! Han börjar i morgon! Och jag nyper mig i armen hela tiden, men det är alldeles, alldeles sant! De KAN trolla på Store Brors skola! Det FINNS solskenshistorier!

Tryckhöjning

Lågt blodtryck sägs vara vanligare bland unga, långa och smala personer. Jaha. Det hade jag ingen aning om och det är väl därför jag har det då. För att jag inte hade en aning. För personbeskrivningen stämmer då inte på mig. Förutom "ung" då. Men det finns väl en gräns för "ung"? När når man den?
I alla fall, blodtrycket ÄR lågt. Så där så det snurrar när jag reser mig hastigt, det har hänt att jag svimmat och rätt som det är blir jag kallsvettig och yr i skallen om jag står stilla länge t ex i en kö. Men man lär sig leva med det. No big deal.
Var på lite återkommande läkarbesök idag och ja, fortfarande lågt säger nye doktorn. (forever tänker jag, som hört siffrorna i 48 år och inte ser trycket som mitt största bekymmer).
Vad kan man då göra åt det? Tja. Regelbunden motion. (Och jag TROR att det menas mer regelbundet än att gå runt sjön varje juldag).
Eller så kan man gå på studiebesök i en skola. Träffa ledningen, höra om resursneddragningar och inse att osynliga funktionshinder inte tas på allvar av desamma. Ingen skulle väl nånsin få för sig att säga åt en rullstolsbunden elev att "skärp ihop dig nu, res dig upp och spring som de andra"????? Men det är vad man säger åt de barn med osynliga funktionshinder eller andra svårigheter när man drar in på resurser, specialpedagoger och tid för dem! Precis det säger man! Och det, mina vänner, är bland annat blodtryckshöjande!

Tur och retur

Idag börjar skolorna igen efter världens längsta sommarlov och ordning och reda kan skönjas i radhuset. Eller nåt. Önsketänkande i alla fall.
Lilla Syster började högstadiet på ny skola och jag åkte med henne på bussen i morse för att ..... ja, lite moraliskt stöd, kanske? Som OM en sjundedassare behöver mammastöd? Yes, they do! Så länge ingen av de nya klasskamraterna är i närheten......
Bussarna här i stan är kontantlösa. Det betyder att man köper ett busskort innan, beställer sms-biljett eller betalar med kort. Skolbarn åkte gratis idag. Så jag köpte bussbiljett så käckt via sms på väg TILL skolan. När jag skulle hem tjorvade det ihop sig en anings aning. Batteriet på mobilen tog slut = inte laddat = inte bra planering. Ingen sms-biljett alltså.
"Jag köper biljett med kortet" tänkte jag ända tills jag hivade upp plånboken och upptäckte att kortet låg kvar hemma i kortläsaren. Det var ju något jag betalade igår.......
Så där stod jag! Inte tusan fick jag åka buss hem GRATIS, det fattar ju vem som helst och hur skulle det se ut? Jag försökte förklara för snälla busschaufören men det blev till att gå. Det var väl en himla tur då att jag inte tagit de högklackade...........
Nu sitter jag här ganska nöjd ändå. Promenaden hem tog drygt en timme, solen skiner och Lilla Syster har precis kommit hem. Första skoldagen har gått bra, nya klassen verkar toppen och hon kommer att ha sovmorgnar på måndagar. OCH hon har fått en busskort. Funderar på ett själv faktiskt!

Onsdagar är röda

Det ramlar in brev och lappar från skolor och föreningar. Det är dags att ta fram stora höstalmanackan och pricka in utflykter, studiedagar, lov, cuper, uppvisningar och tja, allt annat som hör hösten till.
Men FÖRST mina vänner! Först ritas en röd ring runt onsdagarna. Mamman ska fortsätta måla, inte tu tal om något annat. Det har satt sig kan man säga, det här med onsdagarna. Äntligen När jag började för ett par år sedan med att planera en egen kväll i veckan var hela familjen i gungning. Tror att till och med katten kände av det. Det var som allt, precis ALLT skulle hända just på onsdagskvällar och då tänkte jag inte vara hemma. Vafalls?
Jojo! Jag har hört små fnysanden och sett snörpta munnar på en och annan klassmamma och föreningsförälder när de fått klart för sig att just DEN HÄR mamman inte tänker ställa upp precis mitt i veckan. Andra dagar går bra. Men passar det inte ska man som mamma förpassas till "de ansvarslösas hörna". Där tänker inte jag sitta!
Jag har också hört i klassmammesammanhang att "ingen hänsyn tas till ensamstående, alla är med på samma villkor"!
Fint! Lyckat! Och sen NÄR fick jag fyra armar, fyra ben och dubbelt med tid bara för att jag är skild??? VA!
Nä. Jag skiter i dom. Jag ritar röda ringar runt onsdagarna, förväntar mig te och skorpor av ungarna när jag kommer hem, urplockad diskmaskin, att de ordnar sina aktiviteter själva den kvällen och alla är glada och nöjda. Det är i alla fall målet!

Alla dessa val

Det stundar skolval i kommunen. Elever och föräldrar ska tillsammans läsa broschyr och bestämma sig för i vilken skola barnet i fråga ska tillbringa nästkommande tre åren. Jahapp.
"Gillar barnet att rida, åka konståkning, spela fotboll, handboll, spela musik, spela teater, rita, simma, är intresset datorer, teknik, djur och natur, matte, kost och hälsa, miljöinriktning, friluftsliv, språk eller ......"
Pust! Vi snackar grundskola. INTE gymnasieval.
Fly oss en skola där ungarna håller sams, de vuxna trivs att jobba, bra lokaler med frisk luft och där det finns klara mål och planer för undervisningen. Varva det med gympa, lite skoj och bus och kreativa idéer och sen en god, näringsriktig lunch på det! Vi nappar direkt! Inte krångligare än så. Väl?

Polis, polis.....

Sådärja! Nu är trivselrådet inkopplat på Lilla Systers skola, blåmärkena dokumenterade, tårar torkade och ryggsäcken packad med ytterligare en dyrköpt erfarenhet. Mamman är något lugnare idag. Tillfälligtvis.

Dagen rullar på som viken onsdag som helst. Nästan. Häromkvällen skådade jag två tonårskillar vid parkeringen med uppdragna luvor över huvudet, stora jackor, jeans hängandes så kalsongerna syntes (-15 grader!!!!!). Det var inget speciellt egentligen. Mer än att jag fick en konstig känsla. De bara stod där. Och verkade måna om att jag inte skulle se deras ansikten för de vände hela tiden ryggen mot mig när jag gick förbi. Jag satt en stund i bilen innan jag startade den och de lommade iväg bort över gården.
Igår fick jag veta att det varit inbrott på gården bredvid, en man i ett av radhusen hade ertappat två inbrottstjuvar. De hade slagit sönder altandörren, sökt igenom sovrummet och och befann sig i vardagsrummet då mannen kom hem. Han tog upp jakten på tjuvarna men de kom undan. Beskrivningen på de två stämde väl in på de gossar jag sett tidigare på kvällen så jag ringde till polisens tipstelefon. Kändes väl lite sådär, som om det skulle spela någon roll men jag blev väl mottagen och idag ska jag få lämna ytterligare "vittnesmål". I vårt område har det eskalerat med inbrott den senaste tiden, även när folk är hemma! Det känns otäckt och otryggt och vi hoppas att det kan stoppas!

Mitt i verkligheten del X

Att högljutt undra i lärarrummet om det är en merit att vara "blind och döv" för att jobba som lärare på Lilla Systers skola är väl kanske inte det mest genialiska uttalandet den här mamman har gjort. Men idag rann sinnet på mig så till den milda grad att jag ett tag trodde att jag skulle spricka. Eller svimma. Eller slåss. På riktigt!
Lilla Syster ringde på lunchen och var alldeles uppriven efter att åter igen ha åkt i golvet i skolan ett antal gånger under förmiddagen med "hjälp" av några killar i klassen. Det hårda klimatet fortsätter alltså även i nämnda skola. Det känns nu totalt omöjligt, hopplöst och utsiktslöst att få till en vettig skolgång för Lilla Syster så ett skolbyte ligger närmast till hands. Vilket inte är helt enkelt då det är många som önskar detsamma. Hård verklighet är det!
"Upp till kamp" för en dräglig skolgång är då ett uttryck som är på tapeten i det här radhuset idag.

Från klarhet till klarhet

Jag tackar, bugar och bockar för alla lyckönskningar via kommentarer och mail ang MÖTET igår! Det där läskiga, om hur det ska bli med jobbet och så. Det gick oväntat bra. Jag fick veta arbetsgivarens policy, vilka möjligheter som finns och tja, det var väl inte helt nattsvart. Personaladministratören var trots allt en vanlig, vänlig människa och höll med mig till slut om att jag behöver mer tid och någon form av lugnare arbetsträning för att senare kunna fatta ett beslut om jag SKA tillbaka till mitt jobb eller omplaceras. Det är allt annat än lugnt där jag jobbar så det måste ske någon annanstans. Steg 1 är avklarat och nu gäller det att övertala FÖRSÄKRINGSKASSAN. Igen. PA.n erbjöd sig att ta den kontakten och jag tänker att det måste vara bra så jag tackade ja till det.

Att mötet gick så bra firade jag med att ta med Lilla Syster och Store Bror till Stora Systers gymnasieskola som hade öppet hus igår kväll. Det var mycket lärorikt!
Till exempel lärde jag mig:
- att i det skåp som varje elev har får det plats EN (1) elev om eleven inte är längre än 170 cm,
- att skolans brandalarm fungerar alldeles utmärkt då någon roade sig med att trycka på någon knapp,
- att skolan är en väldigt trevlig skola med många, många elever och många, många känner igen den här lilla mamman,
- att jag blir väldigt glad när många ungdomar hejar så glatt på hela familjen,
- att Stora Syster är en vääääldigt god pedagog och tog hand om niondeklassare och deras förvirrade föräldrar på bästa sätt!
- att Stora Syster även tar hand om sin förvirrade mamma på bästa sätt när hon förirrar sig ifrån familjen och går vilse i den stora skolans många korridorer!

En bra avslutning på en torsdag i november helt enkelt. Och idag är det fredag! Lovely!