Äppel, päppel............

Trädgårdsskötslandet har fortsatt idag. Med samma hejarklack i vardagsrumsfönstret som igår, himla bra de är på att heja på mamman, familjen! Idag sken åtminstone solen. Älsklingen är lite knallig så honom har vi haft på sofflocket hela dagen. Misstänker att det är efterdyningar av borreliainfektionen som spökar, doktorsbesök väntar i morgon. Man håller tummarna att han har större lycka och träffar en trevligare doktor än vad jag gjorde förra veckan. Och att doktoren faktiskt kan ta reda på vad som fattas Älsklingen. Huvudvärk, yrslig, muskelvärk och knäsvag, inte likt honom alls. Just knäsvag kan han ju i och för sig bli när han ser mig, men inte på detta vis. "Nåtärintesomdetska-radarn" har gått på.........
Nu hade han redan förtidsröstat så soffliggandet hela dagen var helt ok.
Några som inte tänkte vara soffliggare på något minsta vis, var förstagångsväljaren Stora Syster och så jag då som fick rösta för första gången 1982. Jamen, det känns ju som jättelänge sen! Största Systern ringde för att kontrollera att vi fullföljt vår medborgliga plikt, rättighet och skyldighet och hon fick grönt ljus! Allt är under kontroll. Så långt vi kan påverka. Nu återstår att hålla tummarna för att det går vägen som man vill och att äta upp vår obligatoriska valdagsäppelpaj. Först rösta och sen belöning i form av äppelpaj. En god tradition!

Alla dessa val

Det stundar skolval i kommunen. Elever och föräldrar ska tillsammans läsa broschyr och bestämma sig för i vilken skola barnet i fråga ska tillbringa nästkommande tre åren. Jahapp.
"Gillar barnet att rida, åka konståkning, spela fotboll, handboll, spela musik, spela teater, rita, simma, är intresset datorer, teknik, djur och natur, matte, kost och hälsa, miljöinriktning, friluftsliv, språk eller ......"
Pust! Vi snackar grundskola. INTE gymnasieval.
Fly oss en skola där ungarna håller sams, de vuxna trivs att jobba, bra lokaler med frisk luft och där det finns klara mål och planer för undervisningen. Varva det med gympa, lite skoj och bus och kreativa idéer och sen en god, näringsriktig lunch på det! Vi nappar direkt! Inte krångligare än så. Väl?

Matte och sånt!

Alltså. Det gäller ju att hålla humöret uppe, inte duka under och återigen förpassas långt in i landet "Jävla Depression". Dit är det nämligen tämligen enkelt att resa men väl där är det ett rent helvete att fixa utresetillstånd tillbaka till landet "Vanliga livet". Just nu befinner jag mig i någon slags sluss, jag ser och anar båda platserna tydligt men näsan är vänd mot "Vanliga livet" och det är ju dit jag vill styra mina steg. Såklart.
Igår drog F-kassan till med, hoppas jag, veckans sista snoksmäll genom att skicka ut besked om Aktivitetstöd. Alltså den lilla nätta summa som man är berättigad till när sjukpenningen försvinner. Jag kan väl säga som så att de som bestämt att människor ska klara sig på detta stöd behöver göra om mattekursen. Den grundläggande. Funderar på att tipsa om mina favoritmattelärare, Nilla och Spader Madame. De skulle helt säkert kunna rumstera om lite och lära ut om siffror, tabeller och sånt. Så att de som bestämmer förstår att det även går att plussa ihop och inte bara dra ifrån. Det dras nämligen mest ifrån och det håller ju inte i längden. Tänker jag.
Så jag försöker hålla humöret uppe och tänka att det ordnar sig. Det tar lite tid och trasslar lite på vägen men siktet är inställt och målet är fortfarande: Det här ska bli bästa året. Ever! Älskade Sambon har lovat att hålla mig i handen och det taget släpper jag aldrig. Never!

Flytta hemifrån

Den gamle trotjänaren IVAR ska flytta hemifrån. Vid pass 23 år fyllda kan ju det vara på tiden! Ivar har stått ut med det mesta och aldrig, aldrig klagat. Jo, bara en gång, när han av pur utmattning och tjurighet släppte ifrån sig ett par mojänger som höll ihop hela honom. Då rasade halva Ivar i golvet. Inte skadade han sig, ånej då, men lämnade märken i DEN parketten så att ingen, ingen någonsin skulle glömma att han blivit felbelastad. Sedan dess har vi tagit det vackert med honom. Lite målarfärg då och då. Olika så klart. Han har ju följt med oss till, få se, (räkna, räkna, tänk....) till fyra lägenheter, 1 hus och sedemera 1 radhus. Alltid har vi sett till att han passat in. Han har haft det himla bra. Inte ens när ungarna använde honom som ribbstol klagade han. Nej, han stod pall. Visserligen fastskruvad i väggen för säkerhets skull men han kunde ju ha släppt ifrån sig ett hyllplan eller två. Men inte min Ivar.

Ska han verkligen flytta? Kommer vi inte att sakna honom?

Jo. Antagligen.

Men nu HAR vi bestämt oss för att ha lite nya, valda-tillsammans-möbler, Älskade Sambon och jag. Vi har levt i ett hop-plock från mitt gamla liv, hans gamla liv och nu tyckte vi att

"Näe. Nu gör vi något alldeles, alldeles eget".

Jag tycker mig ha hört att Ivar och Mormors gamla skåp har diskuterat på nätterna varför just Mormors gamla skåp ska få vara kvar men inte Ivar. Skåpet har tröstat honom med att tala om att han inte förpassas till evigheten, utan ska få vila ett slag i ett förråd. Som tack för lång och trogen tjänst liksom. Med det har Ivar låtit sig nöjas.

Hejdå Ivar!

Ivar i sin glans dagar.

Till och med katten Martini har gillat Ivar!

Under arbete

Mycket tid att fundera på förestående renovering har det funnits den här veckan. Jag menar, man får ju helt olika perspektiv på saker och ting i rummet beroende på åt vilket håll man ligger i soffan. Till exempel. Idag har febern äntligen släppt taget så de mer realistiska idéerna kan sållas fram. Tapeterna är ju valda så jag är redan framme vid val av gardiner, kuddar, ljushållare och såna där roliga saker. Älskade Sambon suckar, himlar med ögonen och påstår att jag har hoppat över viktiga steg. IGEN. Som underarbetet.
"Vvvvaaa?" undrar jag lite yrvaket.
"Underarbetet?"
Alltså. Att fundera ut hur vardagsrummet ska se ut de närmsta åren, vilken soffa vi ska ha "the rest of our lifes", färger och dylikt, det tycker jag är ett UNDER av arbete. När man fått ihop det. Fast det var nu inte det han menade. Utan det där som jag tycker är lite tråkigt. Det där som ska ske innan själva finishen. Pah. Täcka golv. Täcka fönster. Plasta in möbler som ska stå i en hög på golvet när vi håller på. Måla taket. Spackla och slipa. SEN tapetserar man och fixar fina lister och.....
Allt detta brukar jag glömma. Eller förtränga. Jag skulle kunna börja med att hänga upp nya ljuslyktor i taket. Vilket ju förstås är helt fel ände. I know. I know.
Vi är olika. Helt enkelt. Väldigt olika. Men vi dansar bra tillsammans! Till och med riktigt bra. Och då hoppar jag ALDRIG över några steg!

Mamman har lagt till. Båten sitter fast och hon har hastat vidare......

Älskade Sambon har lagt till. Båten sitter fast och när
han fixar med tamparna hinner han fundera på vart han ska....

Gränsaktivitet

Ikväll har jag varit på kurs. En funktionärskurs för handboll. Tanken var att jag ska kunna sköta sekretariatet under en handbollmatch. Ja. F-kassan är informerad. Fattas bara. Här gäller det att få egna initiativ sanktionerade annars ryker ersättningen som löv i höststorm.
Så mycket eget initiativ var inte den här kursen egentligen. Jag föll för påtryckningar att gå den då klubben tycker att det är bra att en i varje familj går kursen. Sen skall det göras ett rullande schema för killarnas matcher där vi ska utöva våra förvärvade kunskaper. Inte mycket att yvas över egentligen men jag gillar inte att bli kommenderad under täckmantel "frivilligt". Definitivt inte av idrottsfanatiker som ser det som "en skam för idrotten" om man inte engagerar sig.
Jag engagerar mig visst! Ser till att barnet ifråga kommer i rätt tid till rätt ställe. Rätt utrustad. Jag köper alla lotter som barnet förväntas sälja i omgivningen eftersom lotter är svårsålda nu för tiden. ALLA säljer ju! Och hallå!!??? Det FINNS en gräns för hur många pepparsalami, havrebollar, strumpor och småkakor som släkten mäktar med!
Jag bakar. Jag säljer fika vid matcherna. Jag brer mackor. Jag skjutsar på helger genom tomma gator till hålor som inte ens ger utslag på GPS.en och hejar mig blå.
Men, det räcker inte. Här ska vändas siffror, skrivas namn, hållas reda på domslut och mycket mer. Not! För stressigt för mig! Efter en halvtimma på kursen kände jag tydligt att min stresslevel kommer att vara på en mycket ohälsosam nivå om jag försöker mig på detta. Nu har jag gått kursen. Jag inser mina begränsningar. Vi passar för olika saker även om våra barn idrottar. Det är bara så.
Om jag är idrottshatare??? Nej. Inte alls. Jag gillar idrott. När jag själv får välja aktivitet.